Kulturknutar

Ursäkter och beklaganden

2012-01-31T08:41:00.003+01:00

Faan också!

Jag har skrivit om det förr.

Jag blir så besviken på personer som inte kan be om ursäkt. I stället beklagar man det inträffade och därmed har man undandragit sig det personliga ansvaret. Det gäller politiker, affärsinnehavare, telefonoperatörer, kommunala tjänstemän och andra: "Jag beklagar det inträffade. Det ska inte hända igen."

Var finns det personliga ansvaret? Var finns integriteten och självkänslan? Kurage? Förstår de verkligen inte att den som är ledare och chef faktiskt har ett ansvar? Förstår de inte att de blir mycket bättre ledare och chefer om de tar ansvar?

Eller är det bara en språklig fråga? Inser man inte skillnaden mellan en ursäkt och ett beklagande? För mig som är drabbad är skillnaden himmelsvid! Det handlar om förtroende. Det finns inget bättre sätt att vinna respekt och andra personers tillit än att erkänna att man gjort fel och ta ansvar för sina handlingar.

En kommunal verksamhet som jag som kulturarbetare är beroende av hade gjort fel, vilket drabbat min verksamhet negativt och jag mejlade den ansvarige och krävde en förklaring och en ursäkt. H*n erkände utan omsvep att de klantat sig, men ursäkt? Jag beklagar...

Deus ex machina

2012-01-08T10:44:00.006+01:00

Fredag kväll. En god måltid med lika goda vänner är just avslutad. Då bestämmer sig kaffemaskinen Saeco, för stunden omdöpt till Psycho, för att strejka. Det meddelar den genom att lysa eller blinka med samtliga lampor och symboler. Instruktionsboken åker fram och alla delar som går att ta bort plockas loss och rengörs. Inget hjälper. Middagen får avslutas med te. Misär.

Lördag. Under dagen tas dammsugaren fram och maskinens samtliga porer djuprengörs. Nu blinkar den med sina symboler och lampor i nya kombinationer. Instruktionsboken lusläses igen. Vid 22-tiden, efter otaliga övertalningsförsök ger Psycho plötsligt upp och bestämmer sig för att leverera. Två efterlängtade espresso - ett dygn försent.

Söndag morgon. Ordningen återställd. Saeco är åter på banan.

Nyårsmeny 2011

2011-12-31T10:44:00.002+01:00

En klassisk meny

2011-12-30T01:07:00.002+01:00

Meny

Toast Skagen
Cœur de filet provencale
Ostar
Chokladmousse

Viner

Veuve Clicquot
Schloss Vollrads Riesling Trocken
Crozes-Hermitage Les Launes
WesterVin Vitt

Ostar

Den sista osten var en utomordentligt trevlig bekantskap. En ko-/getmjölksost som fått marinera i restprodukten av tillverkning av Barolovin (druvan nebbiolo), med druvskal och allt runt osten.

God mat, goda viner, trevliga vänner. En bra torsdagkväll!

Om metaforer

2011-12-28T15:13:00.003+01:00

Att använda metaforer är en konst och om man inte behärskar den bör man nog avstå från att försöka. I tidningstext blir det ibland så slentrianmässigt att de som skriver inte längre ser vad de skrivit. Den klassiska betydelsen av en metafor är att den ska vara estetisk och retorisk. Missar man båda dessa led når man inte sin läsare och i stället för att uppnå den avsedda effekten blir texten snarare anstötlig och obegriplig.

I dagens Corren står bland annat denna rubrik: ”Juholt når ny botten”. Antingen är botten nådd eller så är den det inte. Det påminner lite om något jag läste för länge sedan: ”Den ser ut som en boll, fast lite större.”

En debattartikel i samma tidning börjar ”Under hösten har sandlådekriget mellan Norrköpings och Linköpings kommuner accelererat.” Ska man använda krigsmetaforen så heter det att kriget har ”trappats upp” – ingenting annat. Krig accelererar inte.

Kamutbröd

2011-12-22T11:14:00.005+01:00

Så var jullimpan klar!

Hittade äntligen kamutmjöl som brödgurun Martin rekommenderar.

Mina stekpannor och jag

2011-12-20T19:29:00.011+01:00

Livet är inte lätt. Och orättvist tycker jag. Jag äger sedan länge två utomordentliga gjutjärnsstekpannor av märket RONAB, tillverkade fordom i Ronneby. Tillverkningen är sedan länge nedlagd, men pannorna förekommer regelbundet på Tradera och Blocket och hittar du en så tveka inte – de är ovärderliga.

Men så var det det där med tyngden. Kanske vore det praktiskt att ha en lättare panna för korv, bacon, ägg och omelett? Så jag begav mig på jakt på nätet och började med att läsa tester. ICA:s var oväntat bäst i test! Iväg till ICA i Tannefors. Den kostade nästan inga pengar alls. Men redan vid första försöket snurrade den som en karusell på spishällen! Va? Det minsta man kan begära av en stekpanna är väl att den är plan i botten? Ringde, mejlade och klagade. Efter många turer, där ICA bland annat tyckte att jag skulle skicka in min snurrande tingest, kom det en check – att lösas in mot en ny stekpanna. Iväg till Tannefors, hem med en ny. Men vaf? Karuselltricket igen! Satan!

Så mindes jag att min svåger har en mycket bra stekpanna. Ringde och fick namnet Hackman, och ett produktnummer. Googlade efter lägsta pris och noterade att modellen förstås var utgången och ersatt av "Matador" med "unik Ceratec beläggning med non-stick yta". Den visade sig vara plan i botten och fungerade fint någon vecka, men långsamt började baconet fastna och efter ytterligare några veckor satte sig allt, oavsett hur mycket olja eller smör jag använde och Matador fick respass och RONAB trädde åter i tjänst.

För några veckor sedan var jag så inne på Cervera (Uttalas det 'tjärvera' – och vad betyder det?) för att köpa kolsyra till bubbelvattenmaskinen och frågade på måfå om de hade någon stekpanna som fungerade. Det visade sig att jag ställt frågan till en professionell stekpannekonnässör och jag fick mig till livs en föreläsning som innehöll all tänkbar stekpannekunskap och erfarenhet. Det bästa jag kunde välja var en Demeyre för det facila priset av 3 500 kr. Som hittat! Nåja, jag var ju inte dummare än att jag också frågade efter den näst bästa.

Efter att ha gått hem och konsulterat såväl internetbanken som hustrun, gick jag tillbaka och köpte en Stenfors (Anders Petter) för 600 kr, den näst bästa.

Nu är den använd i några veckor och har hittills levt upp till alla mina krav. Hur länge den tänker göra det återstår dock att se. Man kan utan tvekan säga att jag blivit skeptisk... Det är alltså min FJÄRDE stekpanna i år! Jag har lagt ut 1 500 pix, drygt 100 spänn i månaden för att kunna steka bacon! Nästa år ska jag öppna ett sparkonto – bara för stekpannor.

Entrecôten steker jag fortfarande i RONAB.

Världens godaste sillinläggning

2011-12-16T21:04:00.002+01:00

Nu nalkas julen och jag har semester! Jag bryr mig inte så mycket om gran och julklappar och sånt. För mig är julen familjen, umgänge och mat. Och nu är den allra viktigaste matdetaljen avklarad. Världens godaste sillinläggning. Tyvärr var den sill (som vi medelsvenskar skulle kalla strömming), som jag fick tag i, mindre än någonsin. Ungefär i storlek som skarpsill. Men den var färsk och fin så den är säkert god om en vecka. Har du aldrig gjort Brantevikssill så är det ännu inte för sent. Receptet hittar du här: http://hanslundgren.blogspot.com/2008/12/brantevikssill.html Världens godaste sillinläggning!

En morgon inte som andra

2011-11-28T08:29:00.004+01:00

Det händer inte ofta att jag är sjuk, men när jag är det är det nästan alltid nån svårdefinierad "sjukdomskänsla" och allmän trötthet. De senaste dagarna har jag vaknat med feberkänsla i kroppen, tagit en magnecyl och sen har dagen varit nästan som en vanlig dag. Fast sjukdomskänslan har återvänt på kvällen.

Det värsta med morgnarna är dock att min tinnitus piggnar till när jag är sjuk. Tänk dig att du står på dirigentpulten med en symfoniorkester framför dig. De enda som spelar är förstafiolerna. Rakt in i ditt vänstra öra. Och de är många, minst 30 man. De spelar alla ett unisont fyrstruket g, nästan rent, i fortenyans. Helt utan dynamik och vibrato.

När jag sen stigit upp är det lite som Haydns avskedssymfoni. Första fiolerna troppar av en efter en tills det bara är en kvar – envist spelande sitt g – och med ett elakt leende, som för att påminna mig om att kollegerna kommer att vara tillbaka morgonen därpå.

Tinnitusen är alltid starkast på morgonen, men de här morgnarna har den varit helvetiskt stark. Men nu, efter fyra år, vet jag att min hjärna efter ett par timmar börjar ägna sig åt annat och därmed ignorera fiolerna.

SJ missbrukar sin monopolställning

2011-09-25T06:29:00.002+02:00

Det är pinsamt att SJ vägrar att kommunicera med sina kunder. De flesta moderna företag som säljer varor eller tjänster har förstått vikten av att ha goda kundrelationer. Man har förstått att kunderna utgör själva förutsättningen för företagets existens.. Men så icke SJ. Här verkar kvarlevorna av ett ålderdomligt myndighetstänkande fortfarande frodas. Handläggningen av kundärenden tillåts ta månader och försök till kommunikation bemöts med tystnad. I stället för att upprätta goda kundrelationer väljer man att förnedra sina kunder.

Den 10 juli råkade jag ut för en incident vid en resa med SJ. Den 23 juli skrev jag till SJ och rapporterade händelsen. SJ:s e-postsystem registrerade ärendet och skickade ett automatsvar där man lovade att återkomma. Därefter tystnad. Den 12 september skickade jag en påminnelse till SJ:s kundtjänst (kundtjanst@sj.se) med kopia till SJ:s vd Jan Forsberg (jan.forsberg@sj.se). Tystnad.

Med den monopolställning SJ har är den här typen av bemötande, eller snarare icke-bemötande, förstås både effektivt och kostnadsbesparande. Om jag är en nöjd kund eller inte har ringa betydelse och man vet att jag kommer att fortsätta att resa med SJ eftersom det inte finns några alternativ.

Men det är pinsamt och förnedrande.

Leden glesnar

2011-09-06T08:50:00.003+02:00

De verkligt intellektuella giganterna finns snart inte mer. Jag tror aldrig att jag någonsin åter kommer att möta någon som mer liknar en renässansfurste än Augustin Mannerheim. Han var oerhört bildad och beläst, en verklig estet och en skicklig musiker. Därtill var han jägmästare och under lång tid godsägare.

Efter mina konserter – ibland i pausen – kom han ofta fram och diskuterade sina intryck av musiken. Han var en person som med rätta tog plats.

Jag hade en stående inbjudan att besöka honom för att diskutera hans Goetheöversättningar, framför allt de texter som Schubert tonsatt. En inbjudan som jag aldrig hörsammade. Det grämer mig oerhört.

Jag måste lära mig att ta vara på tiden innan det är för sent.

Skald, stig genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.
(Heidenstam)

Vikariernas tid

2011-07-21T08:47:00.001+02:00

I morgontidningen är sidorna färre, bilderna större, ämnena tunnare, felstavningarna fler och artiklarna obegripligare och ointressantare.

I köttdisken vet inte flickan vad hon säljer – ej heller i ostdisken. Fiskdisken är stängd.

Väderpresentatören i tv är så nervös att han glömmer att andas och andas på fel ställen. Inte ett ord av de han säger är begripligt.

Distriktssköterskan däremot är ordinarie. Trevlig, trygg och kompetent.

Och sen pratar vi om vad som är viktigt i livet.

2011-07-01T01:38:00.002+02:00

Det är ett problem att personer med ekonomiskt makt, i det här fallet de som låter sig representeras av Svenskt näringsliv (I den här frågan tror jag faktiskt att många företagare baxnat vid läsningen av rapporten och inte alls ställer sig bakom formuleringarna.) faktiskt tror att de sitter inne med sanningen, eller lösningen på det som de upplever som problem.

Att de faktiskt kan ha fel, tror jag inte riktigt att de kan förstå. Om man hela tiden tror att tekniken och industrin är det enda som bygger ett samhälle – ja då är det samhället riktigt illa ute.

Va? är det inte? Nej, det är människorna som bygger samhället. Och vi människor är, turligt nog, olika. Vi har olika behov och olika förmågor. Men några saker har vi dock gemensamt, och det viktigaste är behovet av kultur. Med kultur menar jag då begreppet i dess vidaste bemärkelse, just det som gör oss till människor. Humana varelser. Humanister. Vi är nämligen beroende av varandra – annars är det inget samhälle. Den som ställer värden mot varandra, i stället för att jämka samman dem, är inte samhällsbyggare utan samhällsomstörtare.

Svenskt näringsliv talar i sin rapport maliciöst om ungdomar som inte vill arbeta, om studenter som inte är särskilt intresserade av att studera, att de saknar livsplan, att några tar utbildningsplatser för mer motiverade etc. Hade detta varit en partipolitisk rapport och inte handlat om utbildning, hade det inte rått någon tvekan om att den kom från Sverigedemokraterna. De nedlåtande formuleringarna och vi-och-de-tänkandet saknar motstycke.

Men problemet är alltså att detta är en rapport från Sveriges ekonomiska makthavare. De som tror att alla livets värden går att mäta i tid och pengar. Det gör mig bekymrad och bedrövad och jag undrar hur de har fått sin snedvridna människosyn.

Vi har behov av kultur. Den är nödvändig för vår överlevnad. Kultur är gemenskap. Kultur är stimulans av tanken och tänkandet. Kultur är också känslomässig beröring och stimulans – och inte minst samtal om dessa ting. Kultur är gemenskap.

Ett livskraftigt samhälle måste ha råd med kultur.

Jag bävar för konsekvenserna av den klyfta Svenskt näringsliv nu har sprängt mellan vi och de. Den är minst lika farligt reaktionär som de mörkaste politiska högerkrafter.

Jag skulle vilja ge dem (vilka de nu är) en kurs.

En kurs där vi läser Fröding, Lagerkvist, Heidenstam, Strindberg, Lindgren (ja både Torgny och Astrid), Elsie Johansson, Kristina Lugn och Kerstin Ekman; där vi lyssnar på musik av Hugo Alfvén, Paula af Malmborg, Karin Rehnqvist, Ingvar Lidholm, Sven-Erik Bäck och Sven-David Sandström och ser några pjäser av Lars Norén, Strindberg, Stina Oscarson, Kristina Lugn och Sara Stridsberg.

Och sen pratar vi om vad som är viktigt i livet.

SN: Sänk studiestödet för humaniora

2011-06-30T20:36:00.002+02:00

De senaste årtiondenas idé om att bara utbilda delar av människan har nu slagit igenom med full kraft. Nu ska man inte ens kunna välja vilken del man vill utbilda.

Utbilda helst bara ingenjörer - och bara i matte och teknik. De behöver inte kunna läsa eller tänka. Lite svengelska ska man kanske kunna så att man kan framträda vid mötena på Ericsson eller Saab.

Men man behöver inte veta hur människor fungerar, hur världshistorien har sett ut, hur man kan påverka och använda sitt känsloliv. Några ekonomer behövs kanske också som kan styra Marknaden. Men de behöver inte heller några historiska kunskaper, de verkar ju bara i nuet.

Världen springer ifrån oss. Den självklara tiden för eftertanke och reflektion finns inte längre. I den snabba twitter-världen hinner få läsa böcker, gå på teatern eller lyssna på musik. Lyssna. Lyssna, inte höra. Dunket från grannens anläggning hör vi, men när lyssnar vi?

Vad vi nu behöver är just att utbilda hela människor, att utbilda bildade människor.

Stäng in Svenskt näringslivs gubbar och gummor med några rejäla Mahlersymfonier; börja med 2:an, samt några goda böcker och släpp ut dem igen när de återtagit mänsklig skepnad.

Dagens rapport visar bara att vi har för få humanister.

2011-04-02T06:58:00.003+02:00

De satans kajorna väckte mig före klockan sex idag igen! De sitter i tusental på hustaken utanför vårt sovrumsfönster. Förstår inte varför de måste tjattra så förbannat. Om de nu absolut vill bo i stan kan de väl anpassa sig till resten av befolkningens dygnsrytm.

Konsten att hantera kverulanter

2011-03-23T12:58:00.003+01:00

Jag hittade det här bortglömda kortet i en låda och funderade på om det kanske skulle kunna vara en affärsidé att trycka upp nya, men bestämde mig istället för den här modellen. Tryck upp egna om du tror att du kommer att ha användning för dem.

Tik och hanne vs flicka och pojke

2011-02-22T07:54:00.005+01:00

Ofta händer det när jag är ute med hunden att jag möter andra människor med medföljande hund. Om hundarna ser ut att vilja "hälsa" på varandra stannar man och konversationen inleds, oftast av den andra personen då jag är mer avvaktande:
– O, en så söt hund! Är det en flicka?
Eftersom jag i sådana lägen inte kan hålla mig, svarar jag infamt:
– Nej, det är en hund.
Eller möjligen:
– Nej det är en tik.
Skulle jag vara på ett något vänligare humör kanske jag drämmer till med:
– Ja, det är en tik.

Förmänskligandet av djur är måhända begripligt, men icke desto mindre förskräckligt. Agneta Ullenius skrev om detta i söndagens SvD. Klok kvinna!

Vi beklagar förseningen...

2011-01-06T11:01:00.004+01:00

Jag vet inte om det beror på att språket förändras, att vi håller på att få en betydelseglidning, men det verkar som om allt fler är osäkra på betydelsen av orden ursäkta och beklaga.

Om jag ber om ursäkt innebär det för mig att jag anser att jag betett mig felaktigt eller klumpigt och att jag anser att jag har ett ansvar och att det är mitt fel. Om jag däremot beklagar något, då är det något som både ligger utanför mitt ansvar och min möjlighet att påverka det inträffade.

Jag tycker ansvarsfrågan är betydelsefull. I umgänget med medmänniskor är det viktigt att vi visar att vi tar ansvar för våra handlingar och att vi visar att vi är medvetna om när vi kommer till korta. På så sätt vinner vi respekt och förtroende.

Ofta ställs den här frågan på sin spets i relationer mellan kunder och företag (säljare).

När SJ misslyckas med att leverera den tjänst som resenärerna köpt – att hämta och lämna på utsatt tid – då beklagar man förseningen. Om man i stället ber om ursäkt för sitt misslyckande visar man att man faktiskt är medveten om sitt ansvar.

Frågan är om man är det, eller om man medvetet undandrar sig ansvar.

Historisk och klassisk

2010-12-19T08:00:00.003+01:00

Sportjournalisterna förstör språket.
Sportjournalisterna förändrar språket.
Sportjournalisterna utvecklar språket.
Välj det du tycker passar bäst.

Rubriken som idag toppar ettan i SvD är:

Rysare tog Sverige till historisk final

I SvD på nätet kan man läsa:

Sverige i EM-final efter klassisk straffräddning

Historisk kan betyda två saker

Något som har med ämnet historia att göra.
Något som varit eller ägt rum för länge sedan. En historisk händelse, eller en historisk person eller något som vunnit bestående ryktbarhet. Det historiska mötet mellan X och Y.

Klassisk kan på samma sätt betyda två saker.

Något som har med epoken klassicismen att göra.
Något som har erkänt bestående konstnärligt och kulturellt värde.

Att dagen efter en sporthändelse upphöja den till historisk och klassisk förefaller en smula löjligt.

Fruktost – vad är det?

2010-12-16T21:36:00.002+01:00

Undrar om Norins har fruktost?

--> Bredbandsbolaget --> Comhem

2010-12-15T20:50:00.004+01:00

Efter spektaklet i somras har vi nu äntligen slängt ut Comhem och anlitat Bredbandsbolaget. Nu återstår att se om de lever upp till förväntningarna. Hittills allt lugnt.

Recension

2010-12-02T16:11:00.002+01:00

The Moppers – kompetent städlag

Var: På nätet

När: Idag

Konsert med The Moppers: (Lollo Asplund (gitarr, sång), Helena Lundberg (sång, fönsterskrapa), Maria Hovberg (sång, skurhink), Ann-Charlotte Irhede (sång, dammvippa), Åsa Christoffersson (percussion, diskborstar)

CCCC

Correns tävling om julstädarsångtexter har resulterat i ett stort antal bidrag varav en knapp handfull idag framförs i en video på nätet. Resultatet av texttävlingen är överraskande bra. De framförda bidragen innehåller, dels ungefär så många stavelser som man kan förvänta sig – och som passar till melodierna, dels en del fyndiga rim och i några fall också en humoristisk knorr. Heder och ära åt textförfattarna och också åt juryn som lyckats välja ut just dessa sånger.

Men vad som framför allt är bra är framförandet. Här glittrar det rejält i Correns journalistgarnityr och den musikaliska julglädjen står högt i tak. Maria Hovberg är en klart strålande kupplettstjärna som med tät klang och Karl-Gerhardsk textning är allt igenom trovärdig. Helena Lundberg och Charlotte Irhede utgör stadigt pam-pam-komp i, ibland något otydliga, stämmor. Moppen Asplund står för det pop-rockigare inslaget och gör en soloinsats värdig Roger Pontare. Hela kalaset stagas upp av Åsa Christoffersson som med ett förtjust leende styr ensemblen med sina borstar.

Med en så kompetent ensemble hade jag nog förväntat mig lite mer stämsång än den i stort sett genomgående unisona, men klang, intonation och rytmisk pregnans gör ändå att det är ett lysande och klart hörvärt framförande.

Rättskrivningslära

2010-08-26T15:04:00.001+02:00

Musikermeny!

2010-08-22T15:48:00.004+02:00

Jag ska göra en middag för några kolleger. Här är menyn:

Vi börjar före maten med en Kir gjord på Crème de cassis (nr 675) och Bourgogne Aligoté (nr 5500). Vissa hävdar att man bör använda Crème de cassis (nr 70585) som är något alkoholstarkare, men nu har vi den förra hemma. (Vi har för övrigt för första gången gjort egen svart vinbärslikör i år. Återstår att se hur den smakar om några månader…)

Till förrätt blir det en Salmorejo gjord på tomater från Assarssons i Varv inhandlade igår på Bondens marknad. I soppan lite flarn av en Serranoskinka och hårdkokt ägg. Till detta en Crémant de Bourgogne Rosé Brut (nr 7687).

Eftersom vi har möte hela dagen är all mat förberedd och serveras kall eller ljummen. Till huvudrätt blir det en dubbelmarinerad svensk fläskfilé och till den en potatiskaka med fetaost, samt sallad. För att matcha vinägern i fläskmarinaden dricker vi en Langhe Nebbiolo Fontanafredda (nr 22300).

Några favoritostar före desserten: Prima Donna, Morbier och den senaste favoriten Reblochon! Det finns gott om Nebbiolo...

Till dessert blir det ett litet experiment: Den hemgjorda svart vinbärslikören har lämnat en restprodukt – svarta vinbär fyllda med brännvin! Bären har legat i sprit i ett antal veckor och lämnat sin saft till den omgivande spriten. Samtidigt har (delar av) den omgivande spriten tagit bärsaftens plats i bären! (Kan det heta osmos?) Vi står nu med ett gäng bär fyllda med gudslån. Jag sockrar dem lätt med råsocker och serverar en sked spritbär till ett par skedar av SIA-glassen Glace Bourbón Vanilla, som jag tycker är outstanding som dessertglass.

Café espresso avec – rien. Det är ju ändå en arbetsdag...

Östgöta Mjölk - Östgötamjölk?

2010-08-22T14:53:00.003+02:00

När jag var liten var vi mycket i Danmark. Där hade man på den tiden något som i folkmun kallades för ”højskolebajer”. På Tuborgs vanliga pilsner (Grøn Tuborg) satt en liten halsetikett som kallades Tuborgrammer som innehöll en kort information om allt mellan himmel och jord – ett slags folkbildning – olika på alla flaskor.

När de fyrkantiga mjölkpaketen i papper gjorde entré i Sverige upptäckte man att dess sidor var en utsökt plats för information. Framför allt vände man sig till barn. Den här typen av utbildning av stora och små är formidabel – förutsatt att den är korrekt. För ett tag sedan kom hos oss en lokalt producerad mjölk, som jag gärna köper eftersom jag tror på närproducerat av många skäl. Men den här producenten vilseleder oss.

Den hävdar att djuren som producerar mjölk heter ”kossor” och att ”Östgöta mjölk” skrivs just så – i två ord.

Tänk så enkelt det hade varit att göra rätt från början.

Linköping - lärdomsstaden

2010-08-07T23:50:00.005+02:00

Känner du till elementära skrivregler? Kan du stava till museum och domkyrka? Your city needs you!

Lördag morgon 07.45

2010-08-02T22:28:00.004+02:00

Sander lucioperca

Vi bildar två köer. Varför det är så förstår jag inte först. Det är ganska praktiskt, men det känns väldigt konstigt. Min kö består av mig och en farbror till. I den andra står det ett drygt tiotal män och några kvinnor. Min kö är tyst. I den andra talas det starkt, glatt och hetsigt, i huvudsak på arabiska.

Det är lördag morgon på Stora torget i Linköping och klockan är strax före åtta. Roxenfiskaren har kommit med sin fångst och nu står vi där ivriga för att få del av läckerheterna. Själv köper jag gös och det gör den andra farbrorn också. Jag har förstått att man i den svenska kön köper gös, braxen, gädda och abborre – styckvis. I den andra kön köper man annan fisk och jag vet ännu inte vad det är eller hur man anrättar den, men den köps kilovis, oftast 10 kg i stöten. Fiskaren är noga med att ingen får köpa mer än att det räcker till alla som står i kön.

De två köerna känns inte bra. Andra gången jag var där ställde jag mig i den arabiska kön, men insåg efter ett tag att det nog inte såldes gös i den kön. Jag tröstade mig med att köerna var ordnade efter vad som fanns på andra sidan disken, på fisksidan så att säga, och egentligen inte vilka som stod på min sida.

Den fuktiga sommarmorgonen på torget är en ny upplevelse och kanske blir det en vana. Morgonen alltså – inte sommaren, den verkar redan vara över.

Kycklingpaté med tomatsalsa

2010-07-29T10:51:00.015+02:00

Ju mer jag ägnar mig åt matlagning desto mer medveten blir jag om betydelsen av råvarornas kvalitet. En svensk färsk fläskfilé från en producent ”nära dig” blir ohyggligt mycket godare än en vakuumförpackad lågpris-dansk. En färsk kyckling från Bjäre inte bara smakar bättre utan räcker också längre än den saltvatteninsprutade frysta. En burk hackade tomater från Mutti smakar betydligt mer än lågprismärkena och är obetydligt dyrare. Den klår också de enfaldiga, smaklösa, importerade spanska och holländska tomaterna under vinterhalvåret.

Med detta för ögonen tillkom följande recept på en liten förrätt häromdagen.

Kycklingpaté med tomatsalsa (8 port)

Paté

500 g färska kycklingbröst
salt
peppar
1 lök
2 vitlöksklyftor
1/2 aubergine
1/2-1 dl vispgrädde
1 msk kycklingfond
1 tsk sambal oelek
grillad paprika i olja (ca 1/3 burk)

Sätt ugnen på 200°
Skär filén i bitar och stek den 5–10 minuter i smör. Salta och peppra. Lägg bitarna i mixern. Skär löken i bitar och stek den och vitlöken lätt. Skär auberginen i bitar. Lägg löken och auberginen i mixern. Sätt igång mixern och späd med grädden så att mixern går lätt. Tillsätt buljongtärningen eller fonden och sambal oelek. Låt mixern gå en minut. Smaka av med salt, peppar och grädde.
Smörj en form med smör och häll i hälften av smeten i formen. Lägg i paprikabitar och häll resten av smeten ovanpå. Täck formen med folie och ställ i vattenbad i ugnen i 1 timme.

Salsa
1 burk krossade tomater av hög kvalitet
1 burk soltorkade tomater i olja
1 grönsaksbuljongtärning eller fond
1 tsk råsocker
basilika
oregano
salt
peppar

Blanda de krossade tomaterna med de soltorkade i en kastrull. Koka upp och låt koka på svag värme ca 10 min. Blanda i socker, basilika och oregano och smaka av med salt och peppar. Häll allt i mixern och mixa så slätt som möjligt. Kyl såsen. Före servering blandas såsen med några matskedar vispgrädde.

Häll upp en spegel av såsen på tallrikar och skär patén i skivor och lägg på tomatsåsen. Dekorera med färsk basilika.

Vem vill leverera tv, bredband och telefoni till mig? eller Är Comhem Sveriges sämsta företag?

2010-07-14T11:17:00.004+02:00

Frågan är berättigad efter min senaste kontakt med företaget. Jag har varit kund hos Comhem sedan vi flyttade in i vår nuvarande bostad, ett s.k. Comhem-hus. Vi har både tv, bredband och ip-telefoni hos Comhem.

För några veckor sedan bestämde vi oss för att beställa ett mobilt bredband för att kunna använda under sommaren. Jag gick in på Comhems webbplats och gjorde beställningen. Eftersom det dröjde lite väl lång tid innan något hände gick jag in på ”Mina sidor” för att se om där fanns något besked, men då kunde jag plötsligt inte logga in. Systemet svarade att jag hade fel lösenord.

Jag beställde då ett nytt lösenord från Comhem. Systemet svarade glatt att lösenordet skickades – men inget lösenord kom. Jag skickade då följande meddelande till Comhem den 2 juli:

1. För mer än en vecka sedan beställde jag mobilt bredband. Varför har det inte kommit? Varför får jag inget besked?

2. När jag skulle gå in och kolla min beställning på "Mina sidor" igår hävdade systemet att jag hade fel lösenord. Jag blev då osäker och beställde därför ett nytt och systemet hävdade käckt: "Lösenordet är skickat". Men det har ännu inte synts till.

Varför?

Redan efter en timme kom följande något kryptiska svar

Hej och tack för ditt e-postmeddelande!
Jag ser att din adress inte är uppdaterad för att ha våra tjänster. Varken adressen Sankt Larsgatan 9A eller 9B eller Sankt Larsgatan utan littera.
Detta är också förklaringen till varför du inte fått utskick av bredbandet då det inte skickas förrän adressen blir klar för leverans.

Alltså inget svar på fråga 2 och svaret på fråga 1 var obegripligt. ”Din adress är inte uppdaterad för våra tjänster”. Vad betyder det? Den adress som jag bott på sedan jag skaffade Comhem! Fullständigt absurt.

Så kom det till slut ett nytt lösenord. Inte heller detta fungerade och jag skickade följande fråga den 2 juli på eftermiddagen.

Nu har jag äntligen fått ett nytt lösenord mig tillskickat, men det funkar ändå inte. Tänker ni skicka det mobila bredbandsmodemet? Tänker ni fixa så att jag kan logga in? /Hans

Fyra dar senare, den 6 juli kom så ett svar. Jag befann mig då på utlandsturné och läste förbluffad följande:

Hej och tack för ditt e-postmeddelande!
Vi skickar då ut lösenordet på nytt via mail då ditt konto blivit låst.
Den adress som du har angett idag Sankt Larsgatan 9 a i Linköping är tyvärr inte registrerad som en Com Hem adress och då kan ej en beställning dit registreras.
Fungerar dina övriga tjänster som du har idag där från oss?

Jag blev, minst sagt, upprörd och skickade följande affekterade svar från min iPhone:

Men nu får ni väl ge er! Jag har haft mitt abonnemang i flera år på samma adress. Jag struntar väl högaktningsfullt i vad ni har "registrerat"! Ni har både levererat bredband och telefoni och tv till mig. Sätt nu igång och jobba och lös detta och kom inte med samma fåniga svar en gång till. Hans

Bara några minuter efter att jag skickat detta ringde en person från Comhem och lovade att lösa det hela. Hon sa att hon skulle skicka ett mail och lösa problemen. Sedan dess har det varit tyst. Samma dag kom det dock ett lösenord som fungerar och jag kan återigen logga in på mina sidor.

Det var alltså den 6 juli. Sedan dess har det varit tyst. Jag kom tillbaka hem till min lägenhet i måndags den 12 juli. Ironiskt nog kom det i brevlådan då en lapp från Comhem där det står: ”Vi har byggt ut vårt nät i ert område vilket innebär att alla boende…”

Igår skickade jag ett nytt meddelande till Comhem och meddelade att de har 24 timmar på sig för att försöka behålla mig som kund.

Fan tro’t.

Någon som kan rekommendera en leverantör som vet vad de sysslar med?

Referenser i tiden

2010-06-04T22:11:00.004+02:00

Det händer mig hela tiden. Visst har det hänt dig också?

Jag läser en rubrik och tror att jag förstår vad den handlar om, men icke. Idag stod det på min startsida:

Vem Bond är råder det väl ingen tvekan om men jag undrade förstås lite över kopplingen mellan Agent 007 och min barndoms superagent, Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist. Jag klickade på nyheten och hittade - till min besvikelse - vår tids Kalle Blomkvist.

Du gamla, du fria 2

2010-05-14T13:52:00.007+02:00

Texten är från Svensk söndagsskolsångbok för hem, skolor och barngudstjänster, 1929.

Vi närmar oss den 6 juni då tiotusentals (hundratusentals?) röster ska klämma i med ”Du gamla, du fria”. Den som mina mellanstadieelever, under min korta karriär som musiklärare på 70-talet, kallade för ”landskampslåten”. På senare tid har en del av texten börjat förvanskas och det gör kanske inte så mycket – den blir varken bättre eller sämre av det. I andra strofens tredje versrad står det ”Jag vet, att du är och du blir vad du var” som nu ofta sjungs ”Jag vet, att du är och förblir vad du var”.

Det kan ju tyckas vara en bagatell, men om man försöker analysera vad texten egentligen säger oss kan det bli intressant. Till att börja med måste jag tillstå att den gode Dybeck lyckats ganska väl med rytm och ordval. Det är lätt, käckt och klämmigt att sjunga ”Jag vet, att du är och du blir vad du var”. Det studsar fint i upprepningarna ”du är”, ”du blir” och ”du var”, och rent poesitekniskt är det allitteration och inrim som heter duga. Men vad betyder det?

Det talas i texten om Nordens (Nordens – inte Sveriges!) företräden och storhet i "fornstora dar" och sen meddelas det att sångens ”jag” vet att Norden är vad det en gång varit och kommer också att bli vad det en gång varit. Det här är besynnerligt. Om det redan är, kan det väl inte också bli – liksom samma sak?

I vår moderna världsbild är kanske detta synsätt inte heller särskilt sympatiskt. Jag är förstås osäker på vilken storhet det är Dybeck syftar på, men med utgångspunkt från att texten skrev 1844 så får man gissa. Oavsett om vi gissar på den gustavianska epoken, stormaktstiden eller vikingatiden så kan vi väl konstatera att det inte är samhällen som vi vill återupprätta eller återskapa. Däremot kan ju Dybeck kanske syfta på ett slags inre storhet – Norden som föregångsland när det gäller att ta hand om sin befolkning, sina naturtillgångar och att vara generöst mot främlingar och oliktänkande. Då börjar det likna något, men vi vet fortfarande inte hur författaren tänkte.

Om vi alltså accepterar att vi inte känner ordens verkliga innebörd och att satsen också egentligen är helt obegriplig, hur ställer vi oss då till nytolkningen: ”Jag vet, att du är och förblir vad du var”? Jag måste säga att den blir begripligare, rent semantiskt. Nu står det rent ut att jag vet att det kommer att förbli som det en gång var! Men då har man tappat den studsande poetiska finessen i rytmen och det är synd tycker jag. Dessutom kvarstår dilemmat: Vill jag verkligen att det ska förbli som det en gång var? Ja, det beror då på vad man läser in i Dybecks bild av Nordens storhet.

Vi vet att ”Du gamla du friska”, som den först hette, sjöngs första gången den 18 november 1844 vid en ”Aftonunderhållning med nordisk folkmusik” i Kirsteinska huset i Stockholm. Dybeck hade skrivit texten till en balladmelodi upptecknad i Västmanland. Vad man däremot glömt bort är att Dybeck faktiskt framhöll att ”de högst medelmåttiga orden” var skrivna just för detta sammanhang och inte avsedda att spridas eller ges ut i tryck. (Anna Ivarsdotter: Musiken i Sverige, bd III, 1992, sid 68.) Mot denna bakgrund kan man ursäkta Dybeck. Det var som att skriva en spexkuplett eller en schlager; orden och rytmen var viktigare än innehållet.

Det är alltså inte rättvist att klanka på Dybecks text. Det är inte hans fel att hans text blivit Sveriges nationalsång och det var aldrig hans avsikt att skriva någon sådan.

Mot denna bakgrund kan man därför sjunga, tycker jag, lite som man vill. En gissning, baserad på Google-träffar, är att en tiondel av er kommer att sjunga den nya versionen och resten som Dybeck skrev.

En sak är dock säker – majoriteten av svenskarna kommer inte att sjunga alls, men det är en annan historia.

Politisk polemik

2010-05-01T23:27:00.003+02:00

Enligt Corren var Vänsterpartiets budskap på Första maj i Linköping: "Ut med Reinfeldt, Borg och Littorin - vi vill inte ha några borgarsvin". Med ordval som 'svin' har V visat att argumenten tryter och endast okvädinsord återstår. Marschen ut ur Riksdagen har startat.

Dagens elakhet

2010-04-25T23:17:00.009+02:00

Efter den brittiske hovpoeten ("Poet Laureate") Alfred Tennysons död 1892 förblev uppdraget som drottningens poet vakant fram till 1896 då Victoria utsåg Alfred Austin. Många mediokra poeter lär ha traktat efter befattningen, bland dessa fanns Lewis Morris. Denne beklagade sig för Oscar Wilde med orden:
– There is a conspiracy of silence against me, a conspiracy of silence. What ought I to do, Oscar?
Wilde svarade lakoniskt:
– Join it.

Kör vs orkester

2010-04-25T20:39:00.002+02:00

Länsmusiken i Stockholm har gett sig in i körvärlden, det är oerhört glädjande. Alltför länge har körmusik betraktats som en egen genre - vilket det förstås inte är - och ställts vid sidan av den instrumentala konstmusiken. Nu öppnar man också för ett samtal med temat "Koristen – Amatör eller professionell?" Man får förmoda att frågan gäller varför professionella korister verkar under helt andra villkor än professionella orkestermusiker.

I panelen sitter undertecknad, samt Erik Westberg, Sofia Eberhard och Katarina Henryson.

Nu på torsdag den 29 april 2010 kl. 18 på Stallet, Stallgatan 7 i Stockholm.

Vilmas knäckebröd

2010-04-19T23:49:00.006+02:00

I många år har Vikabröd varit en favorit i brödkorgen - överlägset allt annat knäckebröd. Men nu har det dykt upp en stenhård konkurrent: Vilmas råg- och surdegsknäcke! Svårupptäckt och svåröverkomlig, men väl värt alla uppoffringar.

Idolbild!

2010-04-12T01:02:00.004+02:00

Äntligen cykelväder!

2010-03-31T19:12:00.003+02:00

Uppmuntrad av det återfådda cykelföret bestämde jag mig för att anordna ett litet cykelrace. (Det är jag som sköter tiduret.)

Du gamla, du fria

2010-03-31T00:50:00.007+02:00

Den gamla skolsångboken "Sjung svenska folk!" kommer äntligen i en ny upplaga lagom till nationaldagen den 6 juni och Kronprinsessans bröllop, meddelas det från den statliga Nationaldagskommittén.

Samtidigt har Riksdagen beslutat, efter mer än ett sekels hattande, att "Du gamla, du fria" nu får officiell status av Sveriges nationalsång – eller Swedish National Anthem, som den alternativa titeln kommer att vara. Till yttermera visso har man beslutat om en version 2 (nr. 5b i sångboken) i a-moll att användas i de sällsynta fall landslaget förlorat en match i fotboll eller ishockey.

Mina kontakter i musikbranschen har gjort att jag här har möjlighet att publicera både bild och ljud.

Angostura!

2010-03-27T09:41:00.004+01:00

Angostura Bitter (nr 741, 149 kr/2 dl), är en bittersöt spritdryck från Trinidad. Den används bara droppvis och därför räcker en flaska hela livet om du inte är storkonsument av cocktailen Manhattan där den används som krydda.

Men Angostura kan också användas för att smaksätta brännvin. Häll upp ditt okryddade brännvin – jag föredrar alltid Brännvin Special – i snapsglaset, tillsätt några droppar Angostura och rör om. Som allt kryddat brännvin ska det förstås vara rumstempererat så att smaken framträder. Isiga snapsar är en styggelse…

Pröva Angosturabrännvin till de bengaliska äggen nedan.

Bengaliska ägg

2010-03-26T20:55:00.005+01:00

När det drar ihop sig till Påsk brukar jag påminna om BENGALISKA ÄGG! Därför gör jag det i år igen: Glöm inte att äta Bengaliska ägg till påsklunchen!

Nej, jag gillar inte ”Nya Corren”

2010-03-14T20:05:00.001+01:00

För några veckor sedan dök husorganet upp i ny skepnad. Mycket var positivt, bland annat en kulturdel två dagar i veckan. Bravo! Ett antal ”tyngre”, icke nyhetsbundna, artiklar har också dykt upp, vilket är glädjande. Bra gjort!

Jag är traditionalist – förstås, och då är det jobbigt när man rubbar tillvaron. Jag har alltid läst tidningen antingen från början: ledare, ledarstick och debattartiklar eller bakifrån: kultursidorna. Nu har man bökat till det. De kortare ledarkommentarerna är utkastade bland det redaktionella materialet och debatten förflyttad till insändarsidorna. Och kulturen nånstans mitt i. Detta har man gjort för att tvinga mig att läsa annonser och sport får man förmoda! Men jag vill inte.

Jag vill ha det som det var förr. Inte för att jag är konservativ utan för att det passar mig. Nu tappar jag bort ledarkommentarerna – sen må ni blaffa på med hur mycket färg som helst – men jag har inte tid att leta. Allt oftare har jag lagt morgontidningen på köksbordet och satt mig vid datorn och läst DN och SvD istället…

Återgå genast till ordningen!

För övrigt anser jag att anonyma insändare är en styggelse och ovärdigt en seriös tidning!

Körmusik vs orkestermusik

2010-03-14T11:02:00.008+01:00

Ett ämne som engagerat mig under många år är varför körmusik är så styvmoderligt behandlad jämfört med orkestermusik. Det syns på alla plan, från kulturskolan upp i departementen. Och inte minst på tidningarnas kultursidor. Körsång är numera förpassad till ett slags friskvårdsprojekt, medan symfoniorkestrarna är kulturens flaggskepp.

I dagens Svenska Dagbladet illustreras det tydligt:

Be vem som helst att associera till (Händels) Messias så får du svaret: KÖR (Eller möjligen "Hallelujakören"(!).) Men inte i SvD. Då är svaret "symfoniorkester"! Va? Bedrövligt! Pinsamt!

(Facit: Uppsala Akademiska Kammarkör, Fyris Kammarkör, Gävle Symfonikör och Gävle Symfoniorkester ledda av Stefan Parkman, respektive Radiokören, Gustaf Sjökvists Kammarkör och Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Herbert Blomstedt.)

Credo på kvinnodagen

2010-03-08T09:15:00.004+01:00

• Jag tror att kvinnor är bättre än män på det mesta.

• Jag tror att vi skulle haft en bättre, fredligare värld om fler kvinnor hade haft mer att säga till om.

Mat jag inte tycker om

2010-02-28T12:19:00.007+01:00

Det här blir kanske en återkommande rubrik. Förhoppningsvis varvad med "Mat jag tycker om". Och då talar jag inte om recept eller menyer, utan om enskilda produkter som jag av en eller annan anledning köpt.

1. Felix Cornichons är en bedrövlig produkt. Smaken har inget gemensamt med riktiga franska cornichoner.

2. Scans bacon har jag undvikit länge, men någon gång återvänt till (då Lithells varit slut) bara för att konstatera att den är berövlig. Jag vet inte om skillnaden ligger i att Lithells är rökt på ett naturligt sätt, medan Scans är kryddad med rökarom.

Lithells bacon är det du ska leta efter.

Vill vi ha det så?

2010-02-25T13:37:00.003+01:00

Slimmad organisation. Säkert honnörsord för många, men finns det något värre begrepp? Som ytterlighet innebär det att ett antal personer jobbar ihjäl sig – och ett antal är arbetslösa…

Följderna ser vi dagligen i form av oändliga kassaköer, telefonköer, överfulla bussar och tåg. Allt är dimensionerat efter ett slags genomsnittligt förhållande.

Mest påtagligt blir det i tider som dessa. Istappar hänger som gigantiska hillebarder från taken, beredda att spetsa oss arma fotgängare när vi minst anar det, och ingen finns det som plockar ner dem. Åldringar faller med sina rollatorer som käglor i salt-sand-snömodden, ty den som skulle skottat har redan gjort det (Sic!). SJ och Östgötatrafiken kan inte leva upp till de krav vi medborgare rättmätigt ställer eftersom antalet bussar och chaufförer är beräknat efter en normalvinter med två veckors snö och fem plusgrader.

Vi har ett osunt system för arbete och icke arbete. Det finns mängder av arbetsuppgifter att utföra och jag är övertygad om att det finns gott om personer som är både väl skickade och villiga att utföra dem. Men eftersom både myndigheter, organisationer och företag slimmat sin verksamhet så till den milda grad och approximerat arbetsuppgifter, personalstyrka och tidsåtgång efter kalkyler som är fullständigt uppåt väggarna finns det ingen som gör det som behöver göras.

Det är en miljon människor i Sverige som väntar på att få bidra till välfärden.

Vill vi ha det så?

En saluhall i Linköping

2010-02-17T23:52:00.007+01:00

Återigen höjs det röster för en saluhall i Linköping. En saluhall är en självklar del av butiksutbudet i en storstad – och Linköping är på väg att bli en storstad. Dessutom en storstad som ligger mitt i en handelsträdgård.

Östergötland vimlar av fantastiska matproducenter. Den årliga Bondens egen marknad vittnar om engagerade producenter som satsar på kvalitet.

Föreningen Östgötamat bedriver envis upplysningsverksamhet om östgötsk matkultur.

Det finns dock ett aber. Bondens marknad existerar 8 dagar om året, 4,5 tim/dag. 36 timmar på ett år... Trettiosex timmar! Och. Gårdsbutikerna ligger utspridda över hela länet och för att utnyttja dem krävs tillgång till såväl bil som tiiid. (Jag har ingetdera.)

Ergo: Föreningen Östgötamat och alla vi konsumenter som tror på lokalproducerad mat, matkultur och matkvalitet måste verka för att vi får in den till stan. Till en saluhall som är öppen och tillgänglig året runt!

Och en stilla vädjan till Corren: Lova att under 2010 inte göra ett enda reportage om den "billigaste matkassen". Inte en enda tabell som jämför priset på polsk cornflakes med tysk. Gå i stället på spaning i matdiskarna och leta efter kvalitet och smak. Leta upp de smakrika tomaterna, den ekologiska gurkan, den färska kycklingen (som haft ett drägligt liv och som efter slakten inte pumpats full med saltvatten), den lokalproducerade lammfärsen, kalvläggen från kalvar som hållit rent i den östgötska ekskogen, getostarna från gårdsmejerierna, fisken från Vättern och Sommen, änderna från Tåkern, de goda korvarna, hjortsadeln från Brokind och ankbrösten som vaggat i östgötskt gräs.

Osttest

2010-02-12T23:07:00.008+01:00

Idag var det ostprovning. Efter ett besök i Oviksfjällen kom jag hem med tre lokala ostar från Oviken Ost. Attans vad häftigt med lokala producenter!

Tre väsensskilda ostar; en grönmögel (får/get/ko), en vitmögel och en hård opastöriserad (får/ko).

Tri Vera
En grönmögel med mycket smak. Utan tvekan den godaste.

Pia
Mjuk, krämig fårost. Tyvärr ganska ointressant.

Blenda
En pressad hårdost. Mycket trevlig bekantskap, men den skulle ha vunnit på några månaders ytterligare lagring!

Modiga män i mäktiga maskiner

2010-02-12T09:49:00.005+01:00

I natt kom de.

I flera veckor har vi sett hur snön tagit allt mer plats i stan och vi har förstås alla funderat över vad som skulle hända då den börjar smälta undan. Jag hade redan börjat skissa på en ark. Och även funderat på vilka djurarter man då skulle kunna lämna kvar åt sitt öde. Ett utsökt tillfälle att bli av med en del oönskade plågoandar som vildsvin, myggor och möss. (Har ni funderat över hur Noa gjorde? Hade han verkligen med sig två exemplar av varje existerande djurart? Söndagsskolekunskaperna har luckor.)

Men i natt kom de. För oss som nyligen sett filmen Avatar, eller Jurassic Park på sin tid, var det helt naturligt. Vrålandet och storleken. I skydd av mörkret intog de S:t Larsgatan nedanför mitt fönster och käkade upp de enorma snövallarna. En mäktig och imponerande syn.

Nattåg

2010-02-07T14:47:00.001+01:00

Åkte förstaklass sovkupé från Östersund till Linköping. Riktigt fint. Egen toa och dusch, fräscht och sköna lakan. Men inget Internet. Sov i alla fall fem av de nio timmarna. Lyssnade på Händel.

Det öppna fönstrets politik

2010-02-04T07:11:00.006+01:00

Alla politiska beslut får konsekvenser. I vårt fall handlar beslutet om att sova med öppet fönster. Igår fick jag lyfta bort fem liter snö från fönsterbrädan – alltså insidan – innan jag kunde stänga fönstret. Vi har såna där ålderdomliga fönster, ett fönster som går utåt och ett innanfönster som går inåt. Det är charmigt, men lite krångligt. Igår natt låg snöstormen på rakt mot fönstret.

I natt snöade det faktiskt inte. I alla fall inte horisontellt. I stället kom snöplogen klockan sex. Ingen i familjen hade för avsikt att stiga upp så dags. Allra minst jag. Men ingen annan än jag vaknade heller.

Den öppna dörrens politik var Deng Xiaopings sätt att öka den ekonomiska tillväxten i Kina. Sedan han låtit mörda tusentals människor i Massakern på Himmelska fridens torg i juni 1989 stängdes dörren åter – utifrån.

Sanningens ögonblick

2010-02-02T17:39:00.003+01:00

I november uruppförde jag Karin Höghielms verk ”Rökstenen” för blandad kör, brass, slagverk, orgel och solo. Verket och resten av konserten spelades in av SR P2 och sänds nu på lördag den 6 februari i P2 Live klassiskt kl. 15.00.

Det är naturligtvis skitnervöst. Visst tyckte jag – och många med mig att konserten gick bra, men det är ju en helt annan sak att möta musiken face-to-face eller ear-to-face och uppleva stundens njutning, än att få en inspelad version serverad i köket eller vardagsrummet. Men det är ju bra musik och bra musik ska ju klara av det mesta.

Vill man höra ”Rökstenen” live går det bra den 27 mars kl 17 på hemmaplan, dvs. i Röks kyrka.

Dialektmysteriet

2010-01-29T22:32:00.002+01:00

Mannen på tåget, Martin heter han, delar generöst med sig av sitt liv till oss medresenärer. I det ena telefonsamtalet efter det andra får vi höra detaljer om hans arbetsliv och familj. Vi får veta att företagets säljare Jörgen ”fan inte är klok” och ”så jävla dum i huvet” att han borde avskedas. Och han ”ljuger hela tiden”, Jörgen alltså. Resan blir plågsam och jag försöker skärma av Martin med Stravinskij. Det värsta är kanske ändå inte vad Martin säger. Det värsta är dialekten; han talar Sveriges fulaste dialekt, en omisskännlig göingska från Kristianstad.

I Malmö går jag från mitt hotell bakom Centralen hela stråket genom stan över Stortorget, Gustav Adolfs torg och Triangeln till Möllan (Möllevångstorget). Varje gång jag är i Malmö tänker jag på Jaques Werup och hans skildringar av Malmö och malmöiterna, men också på Ståkkålms-Ringo, en serie av Tony Manieri som gick i Kvällsposten för länge sedan…

Båda har det gemensamt att de skildrar Malmö, dess befolkning och språk. Jaques jobbade jag ihop med en gång på en kurs i Vadstena och jag minns särskilt en frukost på Klosterhotellet då vi samtalade om det genuint malmöitiska. När jag går min promenad lyssnar jag efter språket, men ingenstans hör jag det; då och då uppfattar jag något som kan vara rosengårdssvenska alltså den sydsvenska varianten av rinkebysvenska. Den skånska som dominerar i folkhavet verkar vara samma perverterade skånska som numera breder ut sig, framför allt i Lund. Det är en skånska med skånsk satsmelodi och diftonger, men med tungspets-r.

I en affär talar expediten rosengårdsskånska, på restaurangen vid Möllan är det ingen skånska alls.

Taxichauffören som kör hem mig är förstås inte född i Sverige, men han verkar heller inte varit så länge i Malmö för att ha tillägnat sig någon dialekt. Han är dock ett socialt fenomen och leder samtalet från ”Varifrån Ni kommer?”, via vädret, ishockey och svininfluensan till politik och deklarerar strax innan vi är framme att han ska rösta på Reinfeldt och Anders Borg. ”Dom jorr bra joob!”

Men på morgonen då jag väcks av ett bygge utanför mitt fönster hör jag den i alla fall, malmöitiskan, byggjobbarna emellan. Den av alla de skånska dialekter som känns mest genuin och kanske är vackrast.

Ordningen är återställd.

Om vänlighet, latte och accenter

2010-01-15T13:23:00.001+01:00

I en som vanligt välskriven krönika i dagens Corren skriver Johan Sievers om hur vi bemöter varandra. Hur vi beter oss – okända människor emellan. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” är en bra regel som människor försökt använda i flera tusen år. Dags att börja tillämpa den, den så kallade gyllene regeln.

Och accenter och latte då? Jo av olika skäl illustreras artikeln av en kopp ”caffè latte”. Bildtexten säger ”En latté på […]”.

Eftersom mat- och restaurangbranschen översvämmas av franska och italienska ord är det just där man hittar de mest förtjusande felaktiga tillämpningarna av accenter och apostrofer. Jag kan nu lägga latté till min lista med chokladmoussé, entrecoté, alla carté, champagné, m.fl.

Min medborgerliga plikt

2009-12-21T16:03:00.003+01:00

Man kan förstås också se det som en förmån. Jag har vaccinerat mig mot A (H1N1), som det charmiga namnet lyder. Jag har därmed skyddat mig själv och bidragit till att minska smittspridningen. Nu är sonen och jag skyddade – hustrun återstår.

Det var med blandade känslor som jag ställde mig i kön på universitetssjukhuset. US som vi säger här. Man hade inrättat vaccinationscentralen i en av de äldsta, mest nedslitna och minst mysiga av sjukhusets byggnader. Där stod vi i kö, ett genomsnitt av stadens befolkning. Alla åldrar och typer. Som på en buss – tigande, tåliga. Det liknade en film om andra världskriget. Inte så att vi stod i kö till gaskamrarna, men kanske till någon mobilisering eller utdelning av det dagliga brödet. Endast de beväpnade vakterna saknades.

Väggarna var kala med märken efter det som en gång hängt på dem. Inga gardiner. Lite åldriga stolar utefter väggarna. En mängd anslag med samma budskap: ”Tack för att du vaccinerar dig!” Finurligt nog gick kön liksom i en labyrint genom flera rum så man hade ingen aning om hur lång den var utan man såg endast de fem som stod närmast före och efter.

Nu var den inte så lång. Effektiviteten var imponerande och jag stod knappt en halvtimme. Tack landstinget!

Inväntar biverkningarna.

Trött på glögg?

2009-12-20T13:03:00.002+01:00

Personligen tycker jag att det är lätt att tröttna på denna ofta alldeles för sötsliskiga dryck. Bäst resultat får man enligt min åsikt om man gör en egen essens som man sedan kryddar rödvin med.

Tag ett par deciliter Brännvin special och tillsätt kryddor (helt pomeransskal, kanel, nejlikor, kardemumma och ingefära). Låt det stå och dra i ett par veckor och sila sedan ifrån kryddorna. Smaksätt en flaska rödvin med ett par teskedar essens och tillsätt lite (4 msk) råsockersocker. Värm och drick.

Ett alternativ som är godare är en varm romtoddy.

Moddla en kvarts limefrukt i ett dricksglas, tillsätt 1 msk brunt socker och 2 msk mörk rom. Fyll upp med hett vatten.

För denna förnämliga dryck gäller samma sak som för Gammel Dansk, nämligen det som står på etiketten:

”Gør godt om morgenen, efter dagens dont, under jagten, på fisketuren, eller som apéritif”.

Julkonserter i år igen

2009-12-02T13:24:00.008+01:00

Ur Corren idag.

Dagens hjälte!

2009-11-19T00:11:00.000+01:00

Dagens hjälte.

Farliga sjukdomar

2009-11-18T17:11:00.006+01:00

Nu är troligen alla medvetna om den hemska svininfluensan, men hur många känner till den ruskiga hönssnuvan eller den värsta hästdepressionen?

I A.A. Milnes värld lever figurerna uppenbarligen också farligt.

Brottsförebyggande kultur

2009-11-14T10:10:00.004+01:00

Idag har Corren ett reportage om Michael Lundh. Lundh är en god människa. Genomgod. Dessutom säger han: ”Kulturen är ett av de främsta brottsförebyggande redskapen vi har, med bibliotek, teater och musik…”

Våra kultursalonger befolkas av personer som de flesta aldrig varit i närheten av brottslighet. De flesta är kvinnor och majoriteten är över 50 år. (Jag vägrar att använda det töntiga uttrycket 50+!)

Kulturinsatserna måste göras bland unga pojkar och män. Befria dem från ishockeyslagsmål och spela teater med dem eller sjung i kör.

Satsa pengar på kultur i skolan! Satsa pengar på kultur för pojkar!

Körsång på recept

2009-11-13T16:50:00.003+01:00

– Jaha, du vill provsjunga till kören?
– Nej det behövs inte, jag har recept!

Så kommer det att låta i framtiden. Vi kördirigenter får omskolas från konstnärer till terapeuter.

Körsångare: "Hörru! Kalle sjunger fiss i stället för f!"
Dirigenten: "Det gör inget. Kalle har recept. Huvusaken är att han mår bra!"

Skämt åsido. Jag har inget emot att man ordinerar körsång som friskvård. Tvärtom. Det är en lysande idé. Körsång är läkande. Men det vore intressant att veta vem som ska ta hand om patienterna. Och som har kompetensen.

Jag blir alltid lite nervös när man omtolkar min konstnärliga verksamhet till ett slags jympapass.

Fast Caroline af Ugglas ställer säkert upp.

Stå på benen

2009-11-11T20:48:00.002+01:00

Mycket svininfluensa nu. Vaccineringarna har inte riktigt kommit igång och jag är lite nervös för min konsert nästa lördag. Varje sångare behövs.

Själv hade jag en släng för en dryg månad sen som av vänner diagnostiserades som baconsnuva – den lindrigare formen. Det var nog ingen svininfluensa, men jag var hårt drabbad, så man jag är.

Nu är det dags igen. Lämnade tisdagens repetition med svåra smärtor i skinkan! Eftersom vi jobbat med julrepertoar var jag förstås övertygad om att det denna gång var svininfluensan. Var skulle den annars starta om inte i skinkorna? Smärtan i sätet drog sig nedåt låren, men jag lyckades hejda den, innan den nådde fotknölarna, med en dubbel dos smärtstillande. Vaknade dagen efter (idag) med feber. Smärtorna består, fast lindrigare.

Jag har alltid så konstiga sjukdomar – om jag över huvud taget är sjuk. Jag tror det beror på åldern. Har inte fått en riktig diagnos sedan 12-årsålderns halsfluss. Det är orättvist.

Har en tuff period framför mig. Får försöka stå på benen och hålla svinen på avstånd.

En sån där morgon

2009-10-09T13:42:00.003+02:00

Idag var det en sån där morgon. Jag vaknar med en lätt obehagskänsla. Något står inte rätt till. Allt är inte som det brukar vara.

I dagarna fyller min tinnitus två år. Det brukar vara den som väcker mig, eller i alla fall förefaller det vara så. De två tonerna i vänstra örat är det första ljud jag hör och upplever då jag vaknar. Vad som är orsak och verkan vet jag egentligen inte.

Den här morgonen var det inga toner. I stället lät det som om man höll på och riva huset vi bor i. Ett intensivt motorvrål från någon maskin och ett förskräckligt brakande och dundrande väckte mig. Ljudet kom från det öppna sovrumsfönstret och då jag stapplat upp och tittade ut stod en gigantisk maskin med en hög skopa och tömde sitt innehåll i en container. Fallhöjden från skopan till containern var åtskilliga meter, som om syftet med övningen var att åstadkomma så mycket ljud om möjligt. Jag var inte tillräckligt vaken för att förstå varifrån den hämtade sitt innehåll eller vad den egentligen höll på med.

Tinnitusen består. Precis som audionomer, kognitiva terapeuter och andra sagt handlar det om att lära sig att leva med den. Jag tror att jag har gjort det. Jag tänker sällan på den. Bara när jag sitter tyst vid datorn och skriver gör den sig påmind – och, som sagt, på morgonen. Jag antar att jag är lyckligt lottad som bara har två svirrande toner i örat. Det lär finnas de som har vattenfall, stenbrott och vägarbeten.

Sen i morse vet jag hur de har det.

Kulturpropositionen II

2009-09-30T22:56:00.001+02:00

Angående kulturproppen rekommenderar jag dessa två inlägg i Sydsvenskan och Corren.

Kören som blev bra

2009-09-28T14:22:00.004+02:00

ÖSTGÖTA KAMMARKÖR bildades för 20 år sedan. Idag kommer sångarna från bl.a. Skänninge, Vadstena, Motala, Finspång, Norrköping och Norsholm till Linköping för att repetera.

Under åren har kören gjort sig känd som en ensemble som håller hög och jämn kvalitet. Av körens idag 34 sångare är 14 professionella musiker. Som konstnärlig ledare för ÖSTGÖTA KAMMARKÖR har jag medvetet satsat på att göra bra musik bra. Det låter som ett enkelt och självklart koncept, men det är det förstås inte. Det handlar å ena sidan om att musiken i sig har ett värde som gör att den ska framföras. Ser man det krasst handlar detta alltså om att inte snegla på om det är någon som vill lyssna eller ej. Konsten har ett egenvärde och jag som konstnär och interpret har en skyldighet att ta mig an den. Det handlar också om, å andra sidan, att vi har ett arv att förvalta.

Konstmusik uppstår inte spontant utan kräver resurser, organisation och hårt arbete. Som konstnärlig ledare måste jag skapa dessa förutsättningar och ta mig an den musik som jag fått att förvalta och göra den tillgänglig för mina sångare och körens publik.

Allt detta låg bakom kammarkörens idé då vi bildade den – fast då hade ingen av oss formulerat det – och vägen har inte på något sätt varit spikrak eller lätt att gå.

Då det handlar om resurser har vi hankat oss fram. Under några år hade vi ett avtal med LINKÖPINGS KOMMUN om ett regelbundet stöd och under den perioden kunde vi göra betydligt fler produktioner än idag och ersätta sångarna åtminstone för deras resor till och från arbetet. Några arvoden till koristerna har vi däremot aldrig kunnat betala utan helt fått lita till att de bjudit på sitt engagemang, erfarenhet och professionalism. På senare år har vi i någon omfattning fått bidrag från LINKÖPINGS KOMMUN till särskilda produktioner och vi har också förmånligt kunnat samarbeta med ÖSTGÖTAMUSIKEN. Förutsättningen för körens existens idag är LINKÖPINGS UNIVERSITET. Genom att det ingår i min tjänst som director musices att vara både konstnärlig ledare och producent lyckas vi få verksamheten att gå runt genom att kombinera egna produktioner med samarbeten, framför allt med S:T LARS FÖRSAMLING och ÖSTGÖTAMUSIKEN, men också genom rena engagemang av konsertarrangörer som t.ex. ÖSTGÖTAMUSIKEN, KAMMARMUSIK I ÖSTERGÖTLAND och ÖSTERGÖTLANDS MUSIKDAGAR.

Kopplingen till akademin har gjort mig medveten om konstmusikens ställning i relation till universitetets huvuduppdrag – utbildning och forskning. Den musik vi framför och vår konstnärliga prestation måste ligga i nivå med universitetets i dessa avseenden. Kören ska – liksom universitetet, som är en motor och en aktör i regionen som förknippas med vetenskaplig och pedagogisk kvalitet – förknippas med konstnärlig kvalitet på motsvarande nivå. Vi ska också vara aktiva i det regionala musiklivet och samarbeta med regionala musiker och musikarrangörer och ställa vår kompetens och erfarenhet till förfogande för den som är intresserad.

Körmusiken i Sverige och svenska körer lever under helt andra betingelser än instrumentalmusiken. Av tradition betraktas körsång som en amatörverksamhet oavsett vilka konstnärliga kvaliteter den har och vilken utbildning dirigent och sångare har och ibland räknas den till och med som en genre, som t.ex. jazz eller folkmusik. Detta är olyckligt då Östgöta Kammarkör, liksom många andra körer i landet, arbetar på samma konstnärliga nivå och mot samma konstnärliga mål som de professionella orkestrarna och instrumentalensemblerna.

Körsång är ett kitt som binder människor samman. Därvid har den många likheter med idrott. En väsentlig skillnad är dock att det inte finns något tävlingsmoment. Det gemensamma målet är ett konstnärligt uttryck – inte en mätbar prestation som styrka, längd, höjd eller snabbhet. Varje sångare bär med sig ett konstnärskap som formas och utvecklas med andras konstnärskap i kollektivet. Det ställer stora krav på anpassning och flexibilitet, men när det lyckas kan man utan tvekan säga att ett plus ett blir mycket mer än två. I många körer med rötter i folkrörelsesverige är den gemensamma sången av socialt eller ideologiskt slag. Orsaken till att man sjunger tillsammans kan vara att stärka en gemenskap i en förening eller ett samfund, eller av rent social eller fysiologisk karaktär – för att må bra.

I en kör av Östgöta Kammarkörs modell uppstår naturligtvis det positiva fysiska och mentala välbefinnandet, men min bevekelsegrund för att bedriva verksamheten är repertoaren, det konstnärliga skapandet och det musikaliska uttrycket.

Så kom då kulturpropositionen

2009-09-25T10:20:00.003+02:00

Jag är tvehågsen inför den föreslagna ”portföljmodellen” där en stor del av kulturansvaret regionaliseras. Det är å ena sidan positivt att regionerna får ökade resurser och större självbestämmande, men också oroande att Sverige, kulturlandet Sverige, avhänder sig möjligheten att bedriva en nationell kulturpolitik. Sverige har ett starkt varumärke inom många kulturområden – inte minst mitt – körsång.

Nu lägger man ner den enda centrala kulturinstitutionen där det finns konstnärlig kompetens inom just detta område – Rikskonserter. Därmed lämnar man, menar jag, svenskt musikliv i sticket. Menar man att det i framtiden inte längre ska vara ”svensk körsång” som intar en frontposition i världen, utan ”östgötsk” eller ”uppsaliensisk”? Fan tro’t!

Vid betraktande av den nuvarande regionala kompetensen inom kulturområdet finns det skäl att oroas. En ekonomisk förstärkning kan naturligtvis ändra på detta, men för det krävs politisk vilja och det återstår att se om den finns.

Corren kommenterar kulturproppen på ledarplats. Där talar man föraktfullt om den ”arty kultureliten” i Stockholm som man nu befrias från. Sättet att betrakta elitism inom kulturområdet är unikt. Inom andra områden såsom utbildning, forskning, politik, ekonomi, m.m. betraktas hög kompetens med respekt och som en förutsättning för att uppnå goda resultat och för att fatta bra beslut. Inom det konstnärliga området ska det tydligen vara dilettanterna som regerar.

Det finns mycket gott i kulturproppen. Kvalitetsbegreppet – detta besvärliga och skrämmande ord som få politiker vågar ta i sin mun – finns med, och det tackar vi för.

Dagens rubrik

2009-08-18T01:49:00.005+02:00

stod det på första sidan i dagens Corren, pappersupplagan. Kanske inte världens bästa rubrik då det handlar om ett våldtäktsmål...

Corren vs. HD

2009-07-20T12:10:00.004+02:00

Nu har jag åter tillbringat min semester med Nordvästra Skånes Tidningar (NST) eller som den också heter numera – HD, efter en sammanslagning med Helsingborgs Dagblad och Landskronaposten. Dessutom har jag läst DN dagligen.

Det är inte svårt att konstatera att min vardagliga tidning Corren – Östgöta Correspondenten – står sig slätt i alla jämförelser med HD. Till yttermera visso är det den gamle redaktionschefen på Corren, Lasse Johansson, som är chefredaktör för HD.

HD kommer ut sju dagar i veckan. Varje dag – även på sommaren – med flera bilagor, bland annat en daglig kulturbilaga (sic!).

HD är liksom Corren påfallande lokal, men i lagom grad och har, vad det gäller kulturbevakningen, full koll också på riksnyheterna. HD:s texter håller en jämnare kvalitet än Correns och ledar- och debattsidor är väl så intressanta. Insändarsidorna tar ganska stor plats i HD (kanske är det ett sommarfenomen), men å andra sidan är merparten av insändarna underskrivna med namn och de anonyma verkar vara undantag.

HD har en upplaga (2008) på drygt 76 000 exemplar och är således större än Corren med sina dryga 56 000. Å andra sidan har Corren nu slagit sig samman med Norrköpings Tidningar (NT) som har en upplaga på 45 000 ex. Det gör Corren/NT till en avsevärt större tidning än HD och man till och med nafsar Sydsvenskan i hälarna.

Men om Corren över huvud taget ska ha en chans att behålla sina prenumeranter vill det till att man skärper sig rejält. Nu vill vi se en liknande satsning som HD: sjudagarstidning och en daglig kultur/nöjes-bilaga!

Och det är bråttom!

Med mina genusglasögon II

2009-07-20T06:42:00.004+02:00

Jag skrev här om hur Corren gjorde frågan om ansvaret för våra barn till en kvinnofråga. I DN skriver nu Marcus Ridung om hur

”Förlegade könsroller väcks till liv igen på nätet"

Jag trodde inte att det var så illa – även om jag haft mina misstankar. Frågan är om det är männen eller kvinnorna det är fel på? Varför inser inte männen att de har ett ansvar att engagera sig? Varför släpper inte mammorna ifrån sig ansvar. Litar det inte på oss? Kanske har vi inte gjort oss förtjänta av tillit och ansvar?

IP-telefoni och jag

2009-07-15T20:10:00.004+02:00

"Bredbandstelefoni är inte en tjänst för humanister och speciellt inte äldre humanister", meddelar en artikel i Svenska Dagbladet idag.

Problemet med IP-telefoni är inte vare sig äldre personer eller humanister, snarare tvärtom. Jag betraktar mig både som äldre (dock med åtskilliga år kvar till 85) och humanist. Jag är tämligen kompetent datoranvändare inom en mängd områden – och telefon kan jag använda mer eller mindre sedan födseln. Däremot är jag oerhört skeptisk till de tekniker och ingenjörer som utvecklar och servar mina verktyg. Jag har haft IP-telefoni i tre år, levererad av Comhem, och jag kan inte påstå att jag någonsin varit imponerad av vare sig tekniken, funktionen eller servicen.

Det är hög tid att tekniknissarna, ja det är nästan alltid nissar, tar och går en kurs i användarvänlighet, både när det gäller själva tekniken och bemötandet av kunderna.

Alternativt lämnar över till tjejerna…

Sjuk svenska

2009-07-15T07:40:00.009+02:00

En liten språklig betraktelse så här i sommarregnet.

Den här nyheten presenterade DN på min Googlestartsida i morse:

Språknörd som jag är trodde jag förstås att det handlade om den nya lagen om svenska språket som trädde i kraft den 1 juli. Jag klickade och såg detta:

I Tel Aviv? Nu förstod jag att det var något lurt och mina ögon fokuserade på hela rubriken:

Ordet ”svenska” kan betyda både ’svenska språket’ och ’svensk kvinna’. Så är det inte på engelska, franska eller tyska. Där uppstår aldrig dessa tvetydigheter.

Konstnären som terapeut

2009-07-10T07:58:00.004+02:00

Riksdagsledamoten Yvonne Andersson har upptäckt att kultur är bra för människan. (Corren idag). Det är bra. Jag önskar att alla politiker gjorde det. Hennes artikel betonar de medicinska fördelarna och kulturens användbarhet i terapeutisk verksamhet. Det är också bra.

Det finns dock en påtaglig risk med detta.

Risken är att politikerna blir så förtjusta i tanken på kulturens helande förmåga att konsten reduceras just till ett medel för att få människor att må bra.

Konstens uppgift är nämligen något helt annat.

Skandalerna i våras kring NUG och Anna Odell fick de mest absurda konsekvenser. Till ytterligheterna hör Mats Degerlinds utbrott på Newsmill: ”Att konstens uppgift är att provocera är den obegåvade konstnärens dåliga alibi” var rubriken. Det må vara sant, men det kräver också av betraktaren att kunna bedöma vem som är begåvad och vem som är obegåvad. Ty det är också den begåvade konstnärens uppgift att provocera.

Alla de stora tonsättarna har provocerat. Från Gesualdo, Monteverdi, Bach, Mozart, Beethoven, Wagner, Schönberg, Stravinskij, Penderecki…

Michael Wiehe skrev för över 30 år sedan: ”En konstnär är en person som ägnar sig åt att analysera verkligheten och som i sina produkter visar upp resultaten av denna, ständigt pågående analys.” Det kan vara smärtsamt – inte minst för makthavarna.

Konstdebatten i våras är anmärkningsvärd. Konsten har en förmåga att röra upp känslor på ett sätt som saknar motstycke. Av all samhällsfinansierad verksamhet är det ingen annan som är så ifrågasatt. Den usla skolpolitiken, den beklämmande åldringsvården och den gravt misslyckade asyl- och invandringspolitiken är områden som får fortsätta att misslyckas år efter år utan nämnvärd upprördhet.

För att slippa provokationer kan man försöka reducera kulturen till ett terapeutiskt verktyg.

Så länge det finns konstnärer kommer det inte att lyckas.

Det är synd om barnen!

2009-07-10T07:03:00.003+02:00

Min son har inget sommarjobb...

Rabarberchutney

2009-06-26T15:27:00.001+02:00

8 hg rabarber
2 stora rödlökar
1 liten chilifrukt
4 cm ingefära
5 dl råsocker
2 msk ättika, 24 %
2 tsk salt
1 dl vatten

Skala rabarbern och skär den i centimeterlånga bitar. Skala och skiva löken. Riv ingefäran, klyv chilin och ta ur kärnorna och hacka den fint. Blanda allt i en kastrull och koka sakta under lock i 20 minuter och ytterligare 20 minuter utan lock. Fyll varma glasburkar till brädden. Kyl ner dem i kylskåpet och förvara dem sedan i frysen.

Bevara Elsa Brändströms skola!

2009-06-25T09:25:00.005+02:00

Ovanstående rubrik är hämtad ur Corren i tisdags.

Elsa Brändströms skola är ett kulturminne mitt i Linköping. Den förtjänar ett bättre öde än en oviss framtid i privat ägo.

Jag skulle vilja att några framsynta, kulturintresserade politiker tog sig en rejäl funderare på om detta inte skulle vara ett utmärkt Musikens hus. Linköpings musikliv saknar ändamålsenliga, prismässigt överkomliga, lokaler. Körer och orkestrar behöver repetitions- och konsertlokaler.

Så vill jag se nästa rubrik i tidningen. Jag vill att politikerna i kultur- och fritidsnämnden gör sig hörda och samlar representanter för Kulturskolan, körerna, orkestrarna etc. och förutsättningslöst diskuterar ett alternativ till försäljning.

Skolans läge, närheten till konserthuset, teatern, Nationernas hus och dansgymnasiet skulle kunna göra byggnaden till ett kulturcentrum i staden. Här finns en lagom stor aula användbar för både musik, dans och teater. Här finns salar av sådan storlek att flera ensembler, körer och orkestrar kan repetera samtidigt. Här skulle delar av Kulturskolan och de centrala gymnasierna kunna bedriva musikverksamhet på dagtid. På kvällarna kunde huset utnyttjas för konserter och repetitioner för olika typer av ensembler och föreningar. Till skolan hör en tomt som skulle kunna användas för utomhuskonserter.

I skolan finns en underbar atmosfär och en kreativ miljö. Där finns salar i olika storlek, kontor, kafé och personalrum.

Låt Axel Kumliens och Axel Brunskogs vackra skapelse bevara sin invändiga 1800-talskaraktär och skapa en kulturell mötesplats för människor som kan bidra till att göra Linköping ytterligare attraktivt att bo och verka i!

En försäljning av ett av Linköpings mest intressanta kulturhus vore ett misstag omöjligt att reparera.

Papperstidning i dödsryckningar?

2009-06-23T01:15:00.002+02:00

Papperstidningarna har det tufft. Det är påtagligt hur kvaliteten sjunker och det förefaller som om man desperat letar efter en stil som ska locka prenumeranter. När det gäller min morgontidning, Corren, går det inget vidare. Innehållet blir allt mer ointressant, allt lättviktigare och mer lokalt. Språket blir också successivt sämre.

Nu under sommaren är det än mer påtagligt. Sommarvikarierna drar in med ett omoget och ofärdigt språk och nyhetstorkan är uppenbar. Det får nog bli några veckors paus till förmån för DN eller SvD.

Det är synd. Morgontidningen är en ritual. Men om ritualen bara tar fem minuter och jag under denna tid hinner med att läsa både ledare och kultursidorna och samtidigt reta mig på ytterligare någon reporter som inte kan skilja på hennes och sina, ja då är det inte meningsfullt längre.

Piratpartiet igen

2009-06-22T08:25:00.006+02:00

Sophia anklagar mig för att inte veta vad jag talar om. Det kanske är korrekt, men jag har verkligen försökt att på Piratpartiets webbplats sätta mig in i vad partiet står för och det är sannerligen inte lätt. Sidorna vimlar av citat från allehanda personer och man har inte en aning om huruvida det är partiets officiella ståndpunkt eller insända tyckanden från enskilda sympatisörer.

Om det inte är förmätet tror jag kanske också att jag vet mer om upphovsrätt än de flesta av de tusentals personer som röstade på Piratpartiet...

Om Piratpartiets tankar kring upphovsrätt kan man läsa här: http://www.piratpartiet.se/politik/upphovsratt/

En återkommande formulering är denna:

”Upphovsrätten skapades för att gynna samhället genom att uppmuntra till skapande, utveckling och spridning av kultur. För att uppnå dessa mål krävs en balans mellan dels samhällets krav på tillgänglighet och spridning, och dels samhällets önskan om att det ska finnas incitament för nyskapande och vidareutveckling av kultur.”

Om det är partiets egen tolkning av upphovsrätten eller ett citat vet jag inte – och får inget svar på webbplatsen.

På Stims webbplats står följande:

”Den upphovsrättsliga lagstiftningen är utformad så att rättighetshavarna, till exempel författare, kompositörer, musiker, fonogramframställare i olika väsentliga avseenden har ensamrätt till sina verk och prestationer. Tanken är att deras ekonomiska och ideella intressen på så sätt skall kunna tillvaratas.”

Denna formulering säger inget om ”uppmuntra till skapande” eller ”gynna samhället” utan är en strikt tolkning av upphovsrätten som ett skydd för upphovsmännen. Jag delar Stims uppfattning om att upphovsrätten handlar om att skydda min ensamrätt till mina verk.

Detta är min utgångspunkt i upphovsrättsfrågan.

Piratpartiet har riktat in sig på ny teknik och egentligen bara förklarat sina ställningstaganden då det gäller fildelning, fri sampling och underhållningsbranschen. När det gäller skyddstiden 70 år talar man om kapital och investerare.

Om kopiering skriver man följande:

”Att dela med sig av kopior, eller på annat sätt sprida eller använda annans verk, skall aldrig vara förbjudet så länge det sker på ideell basis utan vinstmotiv.”

Jag tolkar det som att vilken kör som helst kan kopiera de noter jag gett ut och framföra musiken på konsert så länge syftet inte är kommersiellt. Eftersom inga körkonserter går ihop sig antar jag att de inte är kommersiella. Därmed har man direkt satt stopp för all notutgivning av körmusik.

Jag behöver inte höra fler brandtal om Piratpartiets förträfflighet. Det finns säker en mängd goda människor och goda avsikter i partiet, men om någon skulle kunna utveckla partiets tankar om upphovsrätten för ”vanliga” musiker som inte jobbar i underhållningsbranschen, som skriver sin musik för liveframträdanden i den icke-kommersiella delen av kulturlivet, som ger ut sin musik på noter på förlag som hela tiden för en ojämn kamp mot olaglig kopiering, då lyssnar jag gärna. Vill man kan man också inbegripa fotografer, poeter, målande och skulpterande konstnärer.

Vi som aldrig har varit i närheten av kapital, investerare, underhållningsbransch eller skivbolag; vi vill gärna ha svar på vilka effekterna blir för oss av Piratpartiets holmgång med upphovsrätten.

Piratpartiets webbplats är ett sammelsurium av lösryckta tankar och idéer. Det kanske är naturligt för ett nytt parti, men jag vidhåller min ståndpunkt: Partinamnet är i hög grad oseriöst eftersom pirater (det som i min barndom hette sjörövare) är brottslingar och jag är mycket tveksam till huruvida man någonsin kommer att lyckas bli något annat än ett missnöjesparti.

Snatteripartiet

2009-06-21T07:55:00.004+02:00

På Facebook har nu bildats en grupp som heter Snatteripartiet. Dess program beskrivs på följande sätt:

"Vi satsar mot nästa Europaparlamentsval.
Vi anser att det är en medborgerlig rättighet att människor ska kunna äta, ha hela och rena kläder m.m. Folk ska inte behöva betala för dessa medborgerliga rättigheter. Vi anser att ICA, Coop, H&M, Dressman och andra redan har tjänat så mycket pengar på oss konsumenter. De är rika storbolag som har jättelika skattkistor, varför ska de ha mer?
Nej snatta istället. Alla varorna finns ju därute. Gratis! Det är bara att ta! Shoplifters of the world, unite and take over!"

En kommentar lyder så här:

"Äntligen någon som lyfter de viktiga frågorna. Inte nog med att ICA o Dressman redan tjänar alldeles för mycket pengar. Ett stort antal av deras anställda TRIVS faktiskt med sina jobb, något som givetvis diskvalificerar dom från att få lön. Dom ska givetvis nöja sig med vi uppskattar deras arbete genom att vi snattar varorna."

Bäva månde piraterna...

Dagens ord: ”hägra”, ”åtgärd”

2009-06-20T08:05:00.002+02:00

Det är tydligt att det finns personer som längtar efter och till och med kan framkalla regn just på midsommarafton. Det framgår i alla fall av dessa två citat ur Corren och DN.

Svala vindar, moln och hägrande regn. Men när stången restes i Berg sken solen i blomsterkransarna.

- Det har varit som en lite stökigare lördag. Men nu ösregnar det och ösregn är en bra brottsförebyggande åtgärd, säger Thomas Gorner, biträdande vakthavande befäl vid polisen i Göteborg.

Busschauffören som tänkte att va fan

2009-06-17T15:25:00.004+02:00

Busschauffören som tänkte att va fan …det skiter väl jag i.

Han har nu två morgnar i rad stått nedanför mitt fönster med motorn på. Inte en liten stund – utan i en kvart! EN KVART om dan!

Bussen tillhör Tjörnarpsbuss. Företaget skriver på sin webbplats:

”Vi tänker förstås även på miljön […]. Våra förare blir dessutom kontinuerligt utbildade i […] eco-driving […].”

Jo tjena! Att det är i tättbebyggt område och att lagen säger max EN MINUT det skiter man högaktningsfullt i.

Det här bolaget är inte ensamt. Mitt emot oss ligger ett hotell så det är många bussar och det är mer regel än undantag att man tänjer på tomgångsregeln. Jag tycker det är konstigt att det är professionella trafikanter som inte kan trafikreglerna.

Tjörnarpsbuss svarar inte heller på mejl, om någon undrar.

Med mina genusglasögon

2009-06-13T10:29:00.003+02:00

Corren, Corren!

Idag har man en stor, välskriven och intressant artikel om Anna Wahlgren. Till huvudartikeln är fogade några mindre. Tre kvinnliga journalister har skrivit. Sex kvinnor intervjuas. (Jo en manlig läkare intervjuas angående medicinering av barn.) I en byline står: ”Hur gjorde mormor, farmor…”.

Lite senare i tidningen kommer en artikel om spikmattor. Skriven av en kvinna. Tre kvinnor intervjuas.

Vad har det tagit åt er? Vad sysslar ni med. Den första artikeln handlar om barn och barnuppfostran, den andra om hälsa. Är allt detta förbehållet kvinnor?

Om det är så att ni tycker att barnafrågor bara angår kvinnor, att männens erfarenheter är oviktiga och ointressanta, så säg det rent ut.

Jag tycker att vi har kommit ganska långt i vår syn på föräldraskap. Jag blir glad när jag ser farsor med barnvagnar på stan (Lite mindre glad då jag ser frånskilda helgfarsor styra stegen mot McDonalds.). Statistiken över pappaledigheter är väl inte alltid så uppmuntrande, men inställningen bland unga föräldrar är klart bättre idag än förr.

När min andra son föddes 1978 var jag hemma i ett halvår med en nyfödd och en fyraåring. Platsen var Motala och bostadsområdet modernt med många barnfamiljer. På gården härskade mödrakollektivet. Att som ensam man, med två barn, gå ut och sätta sig i sandlådan var som att kränka kvinnornas privilegier. Här hade aldrig förut någon man varit. Detta var kvinnornas territorium och jag var definitivt inte välkommen. Jag var ett störande moment, en främmande fågel, en inkräktare. Samtalen tystnade. Menande blickar utväxlades. Jag blev, kort sagt, utfryst.

Det har nu gått 30 år och jag får en tidning som beter sig på samma sätt. En ursäkt och ett tillrättaläggande vore på sin plats.

Östgöta Kammarkör

2009-06-09T09:17:00.002+02:00

Pirater i parlamentet – nej tack!

2009-06-09T01:02:00.001+02:00

Jag sympatiserar med många av de saker som Piratpartiet säger sig stå för, framför allt då det gäller integritet och övervakning.

Men jag röstade inte på Piratpartiet av följande skäl.

Jag tycker att freden och miljön är viktigare frågor än integriteten. Jag offrar gärna en bit av min personliga integritet för ett fredligare och mer solidariskt samhälle som värnar våra barns framtid.
Enfrågepartier är av princip problematiska då de ”säljer” sina röster i frågor där de inte har någon åsikt.
Partiets namn är problematiskt. Namnkopplingen till den olagliga verksamheten hos Pirate Bay är tydlig. Vem skulle rösta på Gangsterpartiet? Skurkpartiet? Bandidos? Namnet är helt enkelt oseriöst och framtiden lär utvisa om även verksamheten är det.

För övrigt anser jag att debatten om upphovsrätt för länge sedan har kantrat eftersom den enbart har kommit att handla om film- och skivindustrin, medan 1000-tals enskilda konstnärer glöms bort och får se sig hopbuntade med direktörer och kapitalister.

Drogliberala sverigedemokrater

2009-06-07T15:53:00.006+02:00

Förr när man röstade tog man alltid en valsedel från varje parti för att sedan i själva båset plocka ut den man tänkte använda. Det verkar inte vara så nuförtiden. Folk är inte så hemlighetsfulla. Hustrun plockade dock med sig hem en uppsättning av varje valsedel för att vi skulle kunna se vilka vi inte röstat på.

På SD:s lista hittade vi detta spännande andranamn. Eller framför allt titel.

Jag vet faktiskt inte vad den hemmagjorda förkortningen står för, men tolkar den som alkohol- och drogbehövande.

Men det är förmodligen fel.

Iskall jazz

2009-06-01T20:30:00.002+02:00

Sommarens glass är uppkallad efter två av Linköpings stora jazzlegender, Magnum och Temptation!
Coolt!

Var ligger egentligen Linköping, Eniro?

2009-05-31T23:13:00.004+02:00

Sveriges femte största stad. Mjölby?

Bokhandlaren som slutade läsa

2009-05-16T09:55:00.005+02:00

Någon gång i mina tidiga tonår började jag jobba extra i Lindströms bokhandel i Lund. Bokhandlaren hette Kjell Kristiansson och var förutom bokhandlare också kårchef i Scoutkåren Finn som jag tillhörde. Eftersom min far var bibliotekarie – då på UB i Lund – var böcker en naturlig och självklar del av min uppväxt. I min värsta bokslukarålder försökte jag gå igenom hyllorna i Lunds stadsbibliotek systematiskt, i bokstavsordning. Jag minns inte om jag någonsin kom längre än till A. (Självklart gjorde jag vissa inhopp i andra hyllor också.) Hemma fanns också ett antal samlingsutgåvor som jag plöjde; allt av Selma Lagerlöf, Runeberg, Rydberg, Moberg, m.fl.

Åsa Christoffersson skriver i Corren idag om den sjangserande bokhandeln i allmänhet och Akademibokhandeln i synnerhet. Den mångkunnige och smått legendariske bokhandlaren Svante Bergsbo är uppsagd och Akademibokhandeln annonserar nu efter en ny butikschef bland annat med orden: ”du har ett brinnande intresse för sälj, både genom det direkta kundmötet och genom butiksexponering.”

– Ett brinnande intresse för sälj. Jo, tjena., skriver Christoffersson.

Jo, tjena! Det är bara att hålla med. Vad vi ser är det definitiva slutet för bokhandeln. Frågan är bara om det är bokhandeln i allmänhet eller Akademibokhandeln i synnerhet.

Bokhandlare Kjell visste exakt vilka böcker han hade i sin affär och var de stod. Han visste vad hans kunder ville ha och han kunde rekommendera böcker till dem som inte visste vad de ville ha. Precis som Bergsbo.

Problemet idag är förstås att vi som vet vad vi vill ha hellre köper vår bok över nätet till ett avsevärt lägre pris än vad bokhandeln kan erbjuda. Och vet vi inte vad vi vill ha tar vi reda på det på annat sätt än att fråga Bergsbo – och köper även då boken över nätet. Mina besök hos bokhandlaren blir allt mer sällsynta. Och den dag bokhandlaren inte är bokhandlare utan butikschef och bara bra på ”sälj”, ja tjena, då kommer de förstås att helt upphöra.

Tempora mutantur – och jag känner att jag inte kan göra någonting åt det. Men jag kommer att sakna bokhandeln.

Som tur är finns det ju antikvariat…

Färre manskörer. Bra eller dåligt? II

2009-05-07T15:48:00.004+02:00

Det kom så många intressanta synpunkter på nedanstående inlägg så jag börjar på en ny tråd.

Johannes: Du har naturligtvis rätt i att man inte får en manskör bara genom att ta männen ur en blandad kör. Likaså blir den då ganska liten. Det är stor skillnad på att vara förstatenor i en manskör och i en blandad kör och det är inte så självklart för en bas i en blandad kör att sjunga förstabas i en manskör. (Liknande förhållande råder i en damkör.)

Däremot är det inget som säger att man inte med träning kan få det att fungera fint. Det är oerhört utvecklande för sångarna och i ett konsertprogram blir det förstås en större variation.

Till detta kommer att man inom de högre musik- och dirigentutbildningarna helt nonchalerar andra körinstrument än SATB-kören.

Varför större manskörer ofta är att föredra än mindre har jag inget bra svar på trots mina 40 år med manskör. Det har sannolikt att göra med det låga, begränsade registret.

Den inbördes balansen i manskörsklangen är också intressant och jag menar att den ideala är en pyramidform med en ungefärlig fördelning på

15 % T1
20 % T2
30 % B1
35 % B2

Den dynamiska kapaciteten i en stor manskör kan ju vara imponerande – särskilt i de svaga nyanserna…

Eric: Rekryteringsprocessen måste, som du säger, pågå kontinuerligt. I någon mån är den trationstyngda repertoaren en belastning för (de akademiska) manskörerna. Vi förväntas ha en inte obetydlig stamrepertoar för 30 april, 6 juni och fester – och dessutom regelbundet klämma ur oss spännande nyskapande konsertprogram. Detta kräver en stabil kärna av äldre sångare och en ständig, lagom påfyllning, av nya.

Som jag skrivit tidigare så är manskörssången sprungen ur manliga miljöer där sammanhanget var viktigare än själva sången (skandinavismen, nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen, ordensväsendet, etc.) och de äldre manskörerna som ännu lever har i stor utsträckning inte lyckats befria sig från arvet. Då Hugo Alfvén tog över O.D. i början på 1900-talet blev kören och repertoaren konsertant, vilket var det avgörande steget för körens kommande framgångar.

De senaste decennierna har det bildats många nya manskörer som i första hand är musikaliska konserterande ensembler, först i andra hand en del av traditionen och arvet. Det är orsaken till att de har en given plats även i det framtida körsverige. Bland dessa finns t.ex.

1972 Lihkören
1976 Gefle Drängar
1981 Saxdalens manskör
1982 Stockholms Gaykör
1985 Sällskapet CMB
1998 Svanholm Singers
2000 Tors Bockar
2002 FN

Jag är övertygad om att dessa (och ett antal som jag inte känner till) tillsammans med de överlevande äldre körerna kommer att se till att manskören som instrument och manskörsrepertoaren har en framtid.

Mitt eget smör!

2009-05-04T22:51:00.004+02:00

Jag har gjort eget smör – alltså inte kärnat smör – utan blandat eget bredbart smör genom att mixa 250 g ekologiskt smör med 80 g rapsolja och lite havssalt. Bredbart och kanongott. Nästa steg blir nog att kärna också… Då kan man slippa väldigt många E.

Valborg i Linköping

2009-05-01T06:15:00.005+02:00

Correns bild från Valborgsmässoafton.

Så var årets mösspåtagning avklarad. Denna gång i strålande sol, med ny scen och avtackad landshövding. För 31 året i rad hälsade Lihkören våren på Borggården till Linköpings slott. Det här är en tradition som nu känns mycket etablerad. För första gången hade en av de äldre sångarna sin son med i kören.

Färre manskörer. Bra eller dåligt?

2009-04-30T18:36:00.001+02:00

Dagens nyhet: Antalet manskörer minskar, skriver Corren.

Att antalet manskörer minskar är ingen katastrof. De manskörer som finns kvar håller hög kvalitet och förmår att förnya sig. Den verkliga katastrofen skulle vara om man inte längre sjunger manskörsmusik. Men för det behövs inga manskörer utan det går lika bra med männen i en blandad kör eller en tillfällig konstellation av män.

Att de ”traditionella manskörerna” som de kallas i artikeln har problem med att rekrytera sångare beror inte på att de är traditionella eller har gamla anor. Det beror i stället på att de helt enkelt håller för låg kvalitet och sjunger musik av undermålig kvalitet. Man kan år 2009 inte enbart sjunga treklangsmusik från 1800-talet eller arrangemang av trallvänliga 60-talshits utan måste också ge sig i kast med den utmanande konstmusiken. Dagens ungdomar är kvalitetsmedvetna och förväntar sig konstnärliga och klangmässiga utmaningar. De manskörer som antar musikaliska utmaningar kan också rekrytera sångare som vill ha sådana.

Nästa landshövding?

2009-04-28T11:16:00.005+02:00

På bilden från Corren syns Per Eckerberg, Göte Svenson och Rolf Wirtén.

Landshövdingen i Östergötland, Björn Eriksson, avgår i höst och nu har spekulationerna om hans efterträdare börjat. Eriksson har varit omåttligt populär. Med en aldrig sinande entusiasm har han farit runt i länet och med sin tordönsstämma talat med och till kreti och pleti. Han är välkänd i vartenda skrymsle av länet.

När jag kom till Östergötland var det Per Eckerberg som var hövding. Han var, trots sin ringa höjd över havet, en respektingivande person. Man duade inte… Han gillade manskör och bjöd hela Lihkören tillsammans med länsråd och andra på lax som han dragit upp själv och hemkryddat brännvin.

Hans efterträdare tillsattes i en tid då alla skulle heta Göte. Ty kommunalrådet hette Göte Andersson och Correns chefredaktör Kjell Göthe. Jag antar att Göte Svenson hade fler meriter än sitt namn, men regeringsperioden framstår som tämligen färglös.

Sen kom hedersmannen Wirtén. Rolf och Gunvor Wirtén var ett strålande värdpar för luncher, middagar och kulturaftnar på slottet. Rolf och Gunvor har blivit Linköping trogna och syns ofta i stadens vimmel. I samband med Wirténs 70-årsdag instiftades Rolf Wirténs kulturpris och jag hade den stora äran att ta emot det första år 2000. På måndag, den 4 maj delas det ut för nionde gången.

Nog måste det väl bli en kvinna? Med tanke på århundraden av patriarkat och mansdominans är det en självklar tanke, men å andra sidan kan man ju fråga sig om plötsligt alla landshövdingar måste vara kvinnor, men självklart ser jag gärna en kvinna på posten. Här hittar ni en lista över de senaste 95 landshövdingarna. Inte många kvinnor…

I dagen tidning nämns några namn.

Lena Ek vore kanon. Hon är djupt förankrad i länet, har lång politisk erfarenhet, både kommunal och nationell. Hon har dessutom en gedigen akademisk bakgrund – och har varit spexare!

Ylva Thörn är visserligen östgöte, men har en ensidigt facklig erfarenhet och saknar både akademiska och politiska meriter.

Dessutom…

Lars Stjernkvist verkar vara en kul kille med stor integritet. Han inger förtroende och skulle nog bli en populär hövding om han kan tona ner sin politiska agenda…

Lars Leijonborg är genuin stockholmare och skulle kanske få problem med att rota sig i den östgötska lerjorden. Han fyller 60 i år och är kanske därmed inte riktigt den föryngring man kunde förvänta sig på posten.

Men varför inte allas älsklingar Margot Wallström eller Marita Ulvskog…

Min egen kandidat? Lena Ek förstås.

Låt oss bekämpa pirater II

2009-04-26T17:37:00.004+02:00

Min bloggvän Sophia B skriver i en kommentar till Låt oss bekämpa pirater här nedan:

”Men jag är helt övertygad om att om vare sig PP eller de bolagsjättar som styr diskussion likväl som lagstiftare skall få bestämma, så krävs en fördjupad debatt. En om kultur och driften att skapa, inte om pengar i första hand. Och där skulle du och sannolikt en del av dina kommentatorer kunna spela en stor roll. Om ni ville.”

Det är uppfordrande och klokt. ”Om ni ville!”

Sanningen är att jag inte vill. Jag är komplett ointresserad av debatten och i det närmaste likgiltig inför politik. Det innebär inte att jag inte har åsikter – de framför jag ju här titt som tätt. Därför beundrar jag Sophia som med ett brinnande patos vänder ut och in på varje väsentlig fråga och tar en politisk ståndpunkt. Men jag är inte sån. Jag torgför mina åsikter, gärna i en raljant ton, därför att det roar mig. Punkt.

Kalla mig gärna oansvarig eller lat – det är säkert sant. Men om någon lyssnar talar jag gärna.

I dagens SvD går debatten vidare och jag måste säga att jag blev lätt överrumplad. En Eva Hemmungs Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap, säger kloka och omtumlande saker:

–En kultur där vi hela tiden måste fråga om lov innan vi gör något skapar en rädsla för allt kulturellt användande, säger hon.

Det intressanta är egentligen inte lagen i sig, menar hon, utan att dagens debatt leder till en uppfattning om att vi gör fel varje gång vi på något sätt använder oss av kulturellt material. Det kan leda till självcensur hos konstutövare.

Jag är beredd att ompröva min ståndpunkt att allt mitt är mitt, för vad är jag annat än en epigon eller ”är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal” för att citera den senaste bibelöversättningen.

Dagens interpunktion

2009-04-26T16:44:00.004+02:00

DN idag: "Enligt BBC lyckades kryssingsfartyget Melody undkomma de sex piraterna, som utrustade med kalasjnikovs attackerade skeppet från en mindre snabbgående båt."
(Man får lätt uppfattningen att kryssningsfartyget körde ifrån piraterna eftersom deras båt var mindre snabbgående än kryssningsfartyyget, men så var det nog inte.)

Veckans ord

2009-04-24T12:07:00.002+02:00

Apropå präster.

Kan man säga att en nyligen prästvigd person blivit pastoriserad?

Vitsen med humor

2009-04-24T08:31:00.004+02:00

Min morgontidning har anställt ett gäng lustigkurrar… Varje dag plågas vi med rubriker som verkar konkurrera med Blandaren och Toddybladet eller försöka återuppväcka Svenska Mad.

Eftersom jag är självutnämnd specialist på humor kan jag lätt säga att man misslyckas.

Snälla Corren sluta!

Efter det famösa klavertrampet med det smaklösa alla-hjärtans-dag-numret kommer vår skilsmässa allt närmare.

Det här – däremot är kul:

Låt oss bekämpa pirater

2009-04-19T09:33:00.003+02:00

I vissa frågor är jag ganska konservativ – och rebellisk har jag aldrig varit. Jag tror på staten. Jag tror på lagstiftarna och jag tror på domstolarna som har i uppgift att tolka lagstiftarens intentioner och hålla ordning på dem som inte följer lagen.

Därför blir jag lite förvånad över hur andra reagerar mot domslut. ”Etablissemanget och politikerna har förklarat krig mot hela vår generation!” och ”Våra politiker är digitala analfabeter.” säger, enligt Svenska Dagbladet, Rick Falkvinge, partiledare i Piratpartiet.

Namnet Piratpartiet må vara humoristiskt eller sarkastiskt menat, men för mig inger det inget större förtroende. Det var bara i forna tiders ungdomsböcker som pirater hade hjältestatus – i verkliga livet har de alltid enbart varit brottslingar.

Enfrågepartier har på sikt sällan någon större chans att lyckas i politiken och jag är övertygad om att en röst på Piratpartiet i EU-valet på sikt är fullkomligt bortkastad. (Det gäller i och för sig även andra partier...)

Att utmåla sina motståndare som digitala analfabeter är ju bara löjligt. Jag känner mängder av upphovsmän som är otroligt digitaliserade och självklart positivt inställda till Internet som kommunikations- och distributionsform. Själv köper jag regelbundet musik över Internet, både nedladdad och cd-skivor.

Men jag betalar för den.

Genom mina genusglas

2009-04-16T01:32:00.003+02:00

Ibland har jag på mig mina genusglasögon. Inte särskilt medvetet, men ändå.

I dagens Corren intervjuade journalisten Therese Trogen en kvinna som fyllde trettio. En bit in i artikeln kommer det: "X kommer [...] till Correns redaktion [...]. Klädd i jeanskjol, blus, stövlar och gråa overknee-strumpor med en liten rosett på [...].

Jag trodde vi var färdiga med den där grejen. Att slentrianmässigt beskriva kvinnors utseende och kläder, medan männen beskrivs med karaktärsdrag, titlar och annat. Kvinnor med förnamn: Wanja, Silvia, Mona. Männen med efternamn: Reinfeldt, Borg, Norrena.

Skärpning för bövelen!

Vråkmorgon

2009-04-13T10:37:00.005+02:00

Härom morgonen satt det en ormvråk och visslade sitt piu-piu längst upp i en av de höga kastanjerna i Järnvägsparken. Sedan dess har han varit där varje morgon på min hundpromenad. Kanske väntar han på en lösspringande Chihuahua eller något annat småknott att sätta klorna i. Eller kanske på att någon av duvfamiljerna och de tusentals kajorna ska kläcka sin avkomma.

Bengaliska ägg

2009-04-11T14:27:00.001+02:00

Nu har vi vidmakthållit en tradition: Bengaliska ägg!

Gauffins dubbelblandning. III.

2009-04-08T00:04:00.003+02:00

Bilden föreställer originaletiketten från Christianstads Spritförsäljnings Aktiebolag.

[Del 3 av 3]
Gustaf Reinhold Gauffin föddes den 4 april 1799. Han föddes i Östads socken i Ale härad i Älvsborgs län. Östad upphörde att vara egen kommun 1952 och tillhör idag Lerums kommun. Vi befinner oss alltså några mil NO om Göteborg vid stranden av sjön Mjörn.

Gauffins pappa var löjtnant vid Nerikes och Wermlands regemente, ett regemente som kom att heta I 22 och senare I 2, och pappan hette Sven Adolf. Mamman hette Brita och var född Wessel.

Den lille Gauffin undervisades först hemma, men gick sedan i skola i Alingsås och antogs vid fjorton års ålder som elev vid apoteket Kronan i Göteborg. Apotekaren hette Cavallin – som man gjorde på den tiden – och vid 19 års ålder fick den lille Gustaf avlägga farmacie-studiosi-examen och anställdes som andre receptarie på samma apotek.

1821 flyttade han till Lund och blev receptarie på Akademiapoteket, för övrigt Sveriges femte äldsta apotek grundat 1627. Det nuvarande namnet är Svanen, ett apotek som flera av oss understundom besökt flitigt. Apoteket drevs då av Carl Erland Colliander.

1826, 27 år gammal begav sig Gauffin till Huvudstaden för att avlägga apotekarexamen. Examen blev det året därpå och examinator var ingen mindre än den bekante, 20 år äldre östgöten, Jöns Jacob Berzelius.

Gauffin flyttade igen, först till Örebro och sedan åter till Lund tills han 1828 kunde köpa ett eget apotek i Simrishamn (Cimbrishamn). Köpeskillingen var 10 000 riksdaler, vilket motsvarar ungefär 1,3 miljoner i dagens penningvärde.

Gauffin gifte sig 1831 med den 11 år yngre Mimmi Carolina Solberg och de fick tolv barn. Tre av sönerna blev apotekare och en av döttrarna gifte sig med en apotekare.

Gauffin lyckades väl med rörelsen i Simrishamn och åtta år senare kunde han på auktion köpa apoteket i Kristianstad. Priset denna gång var 71 000 riksdaler, vilket idag motsvarar 5,3 miljoner.

Gauffin var en aktiv samhällsmedborgare. Han var ledamot av såväl kyrkorådet, fattigvården och sundhetsnämnden. För sitt samhälleliga engagemang utnämndes han 1863 till riddare av Vasaorden. Denna orden hade instiftats av Gustav III knappt hundra år tidigare och tilldelades som ”...vedermäle för förtjänster inom jordbruk, bergshantering, konst, handel och industri, för nyttiga skrifter i dessa ämnen samt för väl förrättade allmänna värf och uppdrag” som det står i statuterna.

Han lämnade apoteket 1857 till sin son Georg Jakob och flyttade 1868 ut på landet till gården Ljungarum i Mellby socken söder om Hässleholm, men lämnade den 1873 och flyttade till Lund.

Där dog han den 24 oktober 1890 i den aktningsvärda åldern av 91 år. Hustrun Mimmi dog ett år senare, 1891.

Gauffins farfar och farfars far kom från Uppland, liksom många valloner vars förfäder invandrat till Sverige. Farfars far, Thomas Gauffin, var född i Vattholma 1691. Dennes farfars far – även han hette Thomas – var född i Österfärnebo i Västmanland och dennes far, Martin Gauffin, var smed och född 1590 i Belgien.

Den som bar det största ansvaret för värvningen av valloner till Sverige var förstås Louis DeGeer som drev bruken i Norrköping och Finspång, men många kom också till bergslagen i Uppland, Västmanland och Dalarna.