23 augusti 2016

Valpen min

Det här är inget hundkåseri, tro inte det. Jag är inte kåsör och jag tycker inte om hundar. Fast det där var nog lögn. Efter att ha levt tillsammans med fem olika hundar i 30 år kanske jag ändå tycker om hundar. Hustrun har haft sju hundar i nästan 50 år så hon tycker definitivt om hundar. Men det är mycket runt hundar som jag inte tycker om.

Jag har svårt för en del hundägare.

Häromdagen när jag var i brödbutiken kom det en liten tant och band sin hund utanför och sa.
– Ojojoj lilla Prussiluskan nu får du sitta här en liten stund medan matte går in och handlar. Det tar bara en liiten, liiten stund.

Hunden var en liten gulvit sort med krumma ben, och liksom hoptryckt och tillknölad i båda ändarna. Till yttermera visso var den klädd i ett skotskrutigt fodral av någon sorts vindtyg. Det var arton plusgrader ute.

Så fort den var fastbunden började den gläfsa och yla. Tanten svarade med sitt ”ojojoj”.
När jag skulle lämna butiken var jag ju tvungen att passera den gläfsande varelsen och tanten ojar till mig:
– Ojojoj, hon är inte det minsta farlig. Hon är så snäll, så snäll. (Jag var helt övertygad om att innehållet i det skotskrutiga fodralet var helt ofarligt, liksom de flesta hundar är.)

Det där ojandet. Visst kan/ska man tala med vänlig röst till en hund, men att hela tiden ömka den som om det vore synd om den eller tala till den som om den vore mindre vetande är förskräckligt.

En annan sorts hundägare som man möter när man är ute med sin hund är de som kommer fram till en och säger:
– Ojojoj, så söt! Är det en liten tjej?
På den frågan, som jag fått många gånger, har jag olika svar. Är jag på riktigt dåligt humör svarar jag kort:
– Nej, det är en hund. (Jag ångrar mig omedelbart.)
Alternativ två, om jag känner mig mindre provocerad, kan vara:
– Nej, det är en tik. (Även vid detta svar ångrar jag mig.)
Är jag på riktigt solskenshumör kan jag kosta på mig ett kort:
– Ja, det är en tik. (Längre än så sträcker jag mig inte.)

Dessa hundägare lockar dessvärre fram mina allra sämsta egenskaper. Jag är ju egentligen en ganska snäll person, men jag klarar inte att man ger djur mänskliga epitet eller egenskaper. Som när man tilltalar hunden i tredje person:
– Ojojoj, så fin man kan vara! Eller i första person plural:
– Ojojoj, har vi varit ute och bajsat?

Hundar är hundar (tikar och hanar), barn är barn (flickor och pojkar). Kvinnor är gravida, hundar är dräktiga. Kvinnor ammar, tikar ger di. Etc.

Jag måste tillstå att jag även har svårt för eufemismen ”ta bort”. Vi har ett ord ”avliva”, som redan det är en förskönande omskrivning, men som dock tydligt klargör vad det handlar om. Men visst, vi säger om människor att de ”går bort” när de avlider, så varför inte ”ta bort” när man avlivar ett djur. Men jag säger avliva.

Nåja. Nu tillbringar jag dagarna med min femte hund. En för närvarande tretton kilo tung, fyra månader gammal tufsig valp. Sorten heter Labradoodle* och hennes namn är Penelope, fast hon kallas ”Loppan”. Odysseus hustru hette Penelope och berättelsen om hur hon trofast väntade på sin man i tio år har gjort att hon fått personifiera trohet och lojalitet. Fina egenskaper.

Nu märker man inte av så mycket lojalitet hos den fyra månader gamla Loppan. Snarare tvärtom. Men hon är ett socialt fenomen. Ända sedan hon kom till vår gård har hon gjort sig till vän med alla som bor här, alla som kommer som gäster och kunder. Barn och vuxna, släktingar, andra hundar. Alla! Hon hälsar oförväget på alla. Får hon tillräckligt mycket respons blir hon närgången och pussas och kramas. På hundlekplatsen, Elsas hage i Lektorshagen, försöker hon närma sig alla hundar. Går det inte första gången försöker hon igen. Och igen. Med jämnstora hundar kan hon brottas nästan hur länge som helst.

Jag tycker om Loppan. Loppan tycker om kartonger. 

En stor del av sin vakna tid ägnar hon sig åt att slita sönder kartonger. Jag ägnar mig åt att gå ut med henne och att hindra henne från att slita sönder andra saker än kartonger, som t.ex. väskor, noter, pocketböcker, mattor, sladdar och diverse andra inredningsdetaljer.

Loppan tycker om mig också. Det är därför man har hund. För den oförbehållsamma kärleken och en vänskap utan villkor. Nästan i alla fall. Ungefär: ”Jag kommer alltid att gilla dig bara du ger mig mat, vatten, husrum och promenader och om jag ibland får sova på dina fötter när du sitter i fåtöljen.”

Det är det svårt att säga nej till.

------------
* Labradoodle är ett fånigt namn och det är ingen ras. De har funnits sedan 1980-talet då man i Australien började avla fram dem genom att korsa labrador retriever med storpudel. Syftet var att få fram en ledarhund för synskadade allergiker. Den används även som vårdhund, m.m. Att den inte efter 40 år betraktas som en ras beror sannolikt på att hela kennelrörelsen drivs av ålderdomliga traditioner, rashygieniska idéer och en lätt reaktionär inställning till avel.

12 juli 2016

Öppet brev till Corren

Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har behov av att – dagligen kunna läsa om lokala nyheter, om lokal kultur, lokala händelser och lokal politik.

Jag har tidigare på min blogg raljerat kring den sjunkande kvaliteten på texterna i Corren under sommaren, men nu verkar det dessvärre inte vara bara en sommarföreteelse utan under hela året har det publicerats undermåliga texter varje dag.

Det har nu gått så långt att jag måste ställa frågorna:

  • Kommer det bara att bli sämre och sämre, eller finns det något ljus i mörkret?
  • Är tidningens situation sådan att textlig kvalitet inte spelar någon roll alls?
  • Är ni verkligen så illa ute att en satsning på kvalitet inte skulle få några positiva ekonomiska konsekvenser?

Jag samlar inte på citat, men lämnar följande totalt obegripliga mening ur gårdagens webb-tv-inslag om studenters fuskande som exempel:
”De vanligaste fusken är plagiering och fabrikation av tentor och examinationer.”
Corren har många mycket skickliga och intressanta skribenter som gör ett lysande jobb, Åsa C, Johan S, Carina G, Erik W, Ann-Charlotte I, Gustav B och fler därtill, men om läsglädjen inskränker sig till ett fåtal artiklar dagligen känns en prenumeration tämligen meningslös – och dyr. Jag vill kunna läsa alla artiklar utan att få frossbrytningar.

Nyanställda, praktiserande, vikarierande, unga [sic!] skribenters texter måste granskas av någon erfaren person innan de publiceras (Jo, jag vet att det är ont om tid!) Dessutom måste allmänhetens bidrag minskas genom att ”Dagens ris”, denna pinsamma avskrädesplats tas bort, endast insändare undertecknade med namn publiceras, samt ”Dagens dikt” underställas en konstnärlig kvalitetsgranskning. Pekoral tillhör en förgången tid och platsar inte om de inte är medvetet parodiska.

Satsa på lokal kultur och politik. Låt politiker komma till tals, men gör det genom journalistisk kritisk granskning. Låt inte politikerna förhäva sig i förtäckta ”debattartiklar” utan att tidningen presenterar en motbild eller analys. Avkräv politikerna svar när allmänheten vill diskutera politik på debatt- eller insändarsidan. Undvik kvällstidningsjournalistik och flytta fokus från krognotor och tjänsteresor till politikens innehåll och ideologier. Stärk läsarna identitet och bildning genom att bidra med artiklar om Östergötlands historia och kultur. Utnyttja den enorma kompetens som finns vid LiU när det gäller forskning och lärdom.

I ett mejlsvar till mig skriver chefredaktören: ”Vi är medvetna om att praktikanter och nya medarbetare gör en del fel i början men förhoppningen är förstås att de ska visa utveckling inom en inte allt för lång tid.” Min åsikt är att ni inte har råd att engagera personer som inte tydligt visat grundläggande kompetens i att hantera svenska i skrift och som inte kan visa att de läst åtminstone ett hundratal verk av svenska författare. Att ha ”förhoppningar” räcker inte.

Det handlar inte om rättstavning eller om sina och deras, ”större än dig”, om ”de och dem”, om ”före och innan”. Det handlar om att kunna göra sig förstådd. Att redogöra för ett förlopp utan tankeluckor. Att behärska meningsbyggnad, idiom och idiomatiska uttryck. Det är den lägsta nivån av begriplig skriftlig kommunikation jag efterlyser. Den måste genomsyra all text i tidningen.

Tidningskrisen är ett faktum. Det känner vi alla väl till, men jag önskar en större öppenhet från tidningens ledning mot oss prenumeranter och läsare. Berätta när ni säger upp medarbetare. Berätta när ni anställer nya. Presentera de nya namn som nu ständigt dyker upp i spalterna. Förklara för oss läsare varför ni gör som ni gör, vilka avvägningar ni gör inför alla omstruktureringar och förändringar. Jag vet att det finns personer på Corren som brinner för kvalitet och god journalistik och ändå lyckas ni inte göra en tidning som jag finner tillräckligt bra.

Varför inte då?






5 juni 2016

Förklädd Gud?

Varje gång jag ser en uppgift om att man i någon kyrka ska framföra verket ”Förklädd Gud” blir jag konfunderad. Bruket att skriva ordet Gud med stor bokstav är på svenska, och många andra språk, reserverat för den kristna guden, medan alla andra gudar skrivs med litet g – gud. Och ingen inom kyrkan tror väl att Gullbergs text handlar om att Gud är förklädd?

Hjalmar Gullbergs dikt ”Förklädd gud” handlar om Apollon, den grekiska guden som tjänstgör som dräng.

"Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall."

Dikten ”Förklädd gud” publicerades 1933 i Gullbergs fjärde diktsamling, ”Kärlek i tjugonde seklet”, den som också blev hans stora genombrott. Då Gullberg 1940 var chef för Radioteatern samarbetade han med Lars-Erik Larsson som också var anställd vid radion och de planerade tillsammans tonsättningen av ”Förklädd gud” och gripen av krigsutbrottet i Europa lägger Gullberg till de välkända första raderna i verket:

"Ej för de starka i världen men för de svaga.
Ej för krigare men bönder som plöjt
sin jordlott utan att klaga
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga."

Tonsättningen var tänkt för radiopubliken och uruppförandet sändes den 1 april 1940. Larsson dirigerade Radiokören och Radiotjänsts underhållningsorkester. Recitatör var Olof Molander och solister Kerstin Torlind och Hugo Hasslo.

Det finns många skäl att framföra ”Förklädd gud” – även i kyrkan. Texten och musiken är viktiga inslag i en svensk kanon, men håll ordning på vad texten handlar om och skriv verkets titel korrekt – ”Förklädd gud”.




27 april 2016

Om "Hej dunkom!"

Vilhelm Svedbom.
Ur OD:s jubileumsmatrikel 1903.
Hej dunkom är en folklig visa, med oklart ursprung. Det är en mycket sjungen sång i manskörer i ett arrangemang (i den vackraste av tonarter, ass moll) av Vilhelm Svedbom (1843–1904).

Texten i Svedboms arrangemang inleds:

Hej! dunkom, så länge vi levom,
sjungom, dansom, haven roligt varje dag!

De första tryckta källor jag hittat till text och melodi är från 1800-talets mitt i ”Filikromen” som gavs ut av Ludvig Theodor Öberg under pseudonymen Axel Ivar Ståhl i flera häften under en följd av år. 
Filikromen, häfte 3
Filikromen, häfte 4

I Filikromen förekommer visan två gånger, i häfte 3 (1852) med titeln Spelemans-visa och där anges ”meddelad af C. Åslund”, samt i häfte 4 (1853) med titeln Spelemans Visa. Där uppges ”visa som lärer härstamma från Bohus län”. I den första versionen inleds texten:

Och hej dunkom så länge vi lefvom,
Supom, spelom, hafvom roligt hvarje dag!

Medan den andra versionen lyder:

Och hej! dunkom, så länge vi lefvom,
Sjungom, spelom, hafvom lustigt hvarje dag!

Christina Mattsson anger i sin förnämliga bok ”Från Helan till lilla Manasse” att sången också fanns med i en bok tryckt 1850 i Uppsala som bland annat innehöll ”studentsånger”.


***
Ur OD:s matrikel.
Upphovsmannen till manskörsarrangemanget, Vilhelm Svedbom, studerade i Uppsala från 1861 och blev FD och docent i litteraturhistoria där 1872. Han blev sen lärare vid musikkonservatoriet i Stockholm och sedermera dess direktör (rektor). Han sjöng andratenor i Orphei Drängar från den 12 februari 1866.


Jag har (ännu) inte hittat någon uppgift om när manskörsarrangemanget skrevs eller när det trycktes första gången men enligt Knut Nyblom förekom sången första gången på OD:s repertoar den 5 april 1902. Eftersom den inte finns med i Hedenblads samling ”Studentsången” kan det innebära att Svedbom skrev arrangemanget sent i livet eller att det blivit liggande länge. Arrangemanget publicerades sedermera på Gehrmans förlag och finns med i andra delen av ”Sångarförbundet” tryckt 1926. Där är texten ”haven roligt”, men i några senare utgåvor, bland annat MM:s bok från 1947, LSS’ från 1985 och OD:s från 2003 står det ”havom roligt”. Lihkören (1992), ”Manskörsprisma” (1993) och SSSF (1998) skriver däremot ”haven”.
"Sångarförbundet", del 2, 1926.

Det är lätt att anta att ”haven” dyker upp först med Svedboms arrangemang för manskör. Gör man det enkelt för sig kan man ju också anta att det är ett feltryck – och att sådana kan leva kvar länge är välkänt. 

Men Svedbom var docent i litteraturhistoria, så om det stod ”haven” i hans manuskript får vi nog anta att han hade skäl för det. Om han hämtat sin version från någon muntlig tradition eller från någon publicerad version vet vi dock inte.

Jag är starkt böjd att tro att Svedbom tyckte att det var en finess att byta form från första person plural, sjungom och dansom (’låt oss sjunga’ och ’låt oss dansa’), till andra person plural imperativ haven roligt (’Ha roligt!’).

Det finns säker skäl att återkomma till detta ämne.


Artikeln är uppdaterad. Se kommentar nedan av Fredrik Ekman.

14 april 2016

Den där tonen behöver jag fanimej inte
















Den där tonen som
envist håller sig kvar
Solen som nu
redan sex om morgonen
(sommartid)
letar sig in i min
morgonfåtölj
(fotölj säljes står det ofta på Blocket)

Den kreativa koltrasthanen
måste få till det snart
annars kan det vara försent
Kreativitet och konstnärskap
vad är skillnaden
Tänk på släktets fortbestånd
Men vid min ålder …

Haren visade sig plötsligt
på morgonen
inte på kvällen som förr
Kanske saknar han hunden
som vi

Om jag skriver en minut varje dag
Då tar det bara ett år
att skriva en genomsnittlig
Wagneropera
Men en minut fullt operapartitur
det är många toner det
Helst ska de ju va bra också
En minut är inte mycket musik
Själv kommer jag upp i ungefär
tio sekunder körpartitur om dagen
Musik är långsamt göra
även i vivace

Så ringer A
Livet ställs på sin spets
Glädje sorg frustration
lycka och vänskap
Den omöjliga balansgången
De goda råden värker fram
och ekar i tomheten
Oron lägger sig i drivor
drivor som vägrar smälta bort
så länge livet är kallt

Vi behöver varandra
De som klarade båtresan
behöver oss
och de som finns kvar

Jag tar ännu en gång ut
en hundralapp extra
och ger till den ansiktslösa kvinnan
Jag spär på månadsinbetalningen
till UNHCR med ytterligare några hundra
Sen drar jag mig in i mitt skal
och väntar på att
någon annan ska göra
det som måste göras

Vi behöver varandra
du och jag
Kanske behöver jag Jimmy
och han mig
Paradox

Men den där tonen
behöver jag fanimej inte


15 mars 2016

Klagovisa över en kropp i förfall

Det första jag hör på morgonen är min tinnitus. Två envetna högfrekventa toner som gnider sig mot varandra. 

Nästa år firar de 10-årsjubileum som mitt ständiga sällskap. De är också det sista jag hör när jag går och lägger mig. Där emellan hör jag dem sällan. Jag har annat att göra än att lyssna på dem. Det är skönt och praktiskt. Hjärnan kan liksom koppla bort dem när den har annat att göra, men det skulle uppenbarligen aldrig falla den in att koppla bort dem helt. Otrevlig typ. Hjärnan.

När jag sätter på mig glasögonen tittar jag på väckarklockan. Jag gör det varje morgon trots att jag vet att jag inte kan se vad den är. Det är en usel klocka och jag får skylla mig själv som köpt den. Svarta digitala siffror mot mörkgrå botten. Botten!

Sen sätter jag ner fötterna på golvet och högerknät skickar ett spjut av smärta till hjärnan från artrosstället. Helvete! Väl inne i badrummet kan jag se vad klockan därinne visar och efter en omgång i duschen har hjärnan stängt av tinnitusen och börjat bearbeta artrosen så att den ska hålla sig lugn.

Trappandet ner till frukosten ger ganska bra besked om artrosens dagsform och beroende på den dyker jag in i medicinskåpet, eller passerar det om jag tror att den här dagen nog kommer att vara annorlunda. I tidningen skummar jag rubrikerna för att se vad jag senare ska läsa i datorn. Kanske går jag över ledarsidan och kultursidorna med förstoringsglas och 100-wattslampa, men oftast tar jag det senare vid datorn.

Läser på Facebook om vänner som fått cancerdiagnos och går på djävulusiska behandlingar, om självmordsbombare, flyktingströmmar, våldtäkter, Isis-avrättningar och Donald Trump. Vilken värld!

I april förra året fick jag ta emot diagnosen makuladegenereration på ögonkliniken i Linköping. Makula är det som på svenska kallas gula fläcken och är den del av ögats konstruktion som gör att man ser skarpt. Sjukdomen innebär att man inte gör det längre, ser skarpt alltså. Gula fläcken förtvinar, först punktvis och senare inom större områden (i mitt fall på båda ögonen). Det är en långdragen process och leder nästan aldrig till blindhet – utan ledsynen finns alltid kvar. Det var en ganska brysk läkare som meddelade: ”Det här lider du av. Det här går inte att bota. Det kommer att bli sämre. Du blir inte blind. Ajö!”

Vilken dag va? Den 22 april 2015.

Men det är svårt att beklaga sig när omvärlden ser ut som den gör. Jag tillhör förmodligen den procent av världens befolkning som har det allra bäst, eller kanske den promille. Jag är glad och tacksam för det, men skäms faktiskt en smula. Ja, kanske mer än en smula för att det är så.

Jag ska försöka att inte beklaga mig över mina jämförelsevis lindriga krämpor och handikapp, men till er som är mina vänner och kanske läser detta vill jag säga en sak:

Med mitt ögonhandikapp har man svårt att känna igen ansikten. Jag måste komma rejält nära (1–2 m) innan jag kan identifiera vänner som jag möter på stan. Det gör att jag känner mig rejält fånig när nån vinkar eller ropar på håll och jag inte har en aning om vem det är, så om just du skulle råka ut för detta ber jag om ursäkt och om överseende, och kom gärna närmare så att jag åtminstone får en chans att känna igen dig. Och då kan vi kanske snacka lite, eller ta en lunch tillsammans. 

Du har säkert också några sjysta krämpor att berätta om. 😀

21 januari 2016

Funeral Blues

W.H. Audens fantastiska dikt Funeral Blues fick förnyad uppmärksamhet då den förekom i filmen Fyra bröllop och en begravning (1994) där rollfiguren Matthew (John Hannah) reciterar den vid sin partner Gareths (Simon Callow) begravning.



Audens dikt publicerades första gången 1936 och var i den versionen en satirisk dikt (med fem strofer) som skrevs till en pjäs av Auden och Christofer Isherwood. År 1938 omarbetade han den (med fyra strofer, varav de två första är identiska med den tidigare versionen) till en sång för Hedli Anderson med musik av Benjamin Britten.

Wystan Hugh Auden var född 1907 och började redan som trettonåring skriva poesi. Han tillbringade långa perioder utomlands under 30-talet, bland annat i Berlin, i New York och på Island. Han deltog också som ambulansförare och krigskorrespondent i spanska inbördeskriget samt bodde efter andra världskriget under perioder på ön Ischia i Neapelbukten och i Österrike.

Han flyttade tillsammans med Christofer Isherwood till New York 1939. Den homosexuelle Auden längtade efter en äktenskapsliknande relation och, sedan Isherwood flyttat till Kalifornien levde han under flera år tillsammans med den amerikanske poeten Chester Kallman. Han gifte sig dock med Thomas Manns dotter, skådespelaren och författaren Erika Mann, även hon homosexuell, men detta var sålunda blott ett konvenansäktenskap genom vilket Erika Mann fick brittiskt pass och kunde lämna Nazityskland. Hon flyttade 1937 till New York och förblev gift med Auden till sin död 1969, men de levde aldrig tillsammans.

Funeral Blues plats i filmen Fyra bröllop och en begravning, är ett genidrag. Mot bakgrund av att texten skrevs för en kvinnlig sångare och att inget i texten antyder att det handlar om kärlek mellan två män, gör lyssnaren ändå den kopplingen med tanke på Audens, Ishermans, Brittens, Kallans, Manns, med flera i Audens vänkrets, sexuella läggning.

Förutom Brittens tonsättning som gjordes för skådespelet ”The Ascent of F6” har texten tonsatts av många tonsättare och artister. Den minst kända är troligen min egen som finns utgiven på Bo Ejeby förlag och insjungen av Linköpings Studentsångare med cellisten Beata Söderberg Quin.



Läs mer här



16 november 2015

Kulturmat: Blodpudding

Blodpudding äter vi nog varje vecka. Vi har funnit Vaggeryds blodpudding vara den överlägset bästa och godaste av de sorter som vi kan få tag i i Linköping. Den är också förpackad som en korv och inte i såna där plasttråg som är omöjliga att öppna. Vi äter den med rårörda lingon (1 l lingon, 3 dl råsocker) och Hemgårdens bacon  Det är bacon som är rökt på riktigt vis och som inte släpper ifrån sig en massa vätska i stekpannan. Mycket bra.

Men nu går jag och grunnar på att göra egen blodpudding. I Tore Wretmans ”Svensk husmanskost”, från 1967, finns det förstås ett recept.

Så här ser det ut.

1/2 liter svinblod
3 1/2 dl lättöl, mjölk eller buljong
3 1/2 dl grovt rågmjöl
1 gul eller röd lök, finhackad och förvälld
50 g späcktärningar, 1/4 cm
1 syrligt äpple, skalat och skuret i små tärningar
1/2 dl smält smör eller fläskflott
1/3 dl sirap
1/2 msk salt
1/8 tsk malen nejlika
1/4 tsk vitpeppar
1/4 tsk kryddpeppar
1 tsk finstött mejram


  1. Sila blodet genom fin trådsil eller pipsil. Vispa upp det med ölet och rågmjölet. 
  2. Tillsätt alla övriga ingredienser under stark uppvispning. Sist rörs äppel- och späcktärningar i. 
  3. Smöra en puddingform mycket väl. Fyll i smeten i formen, men endast till 3/4. 
  4. Klipp till ett smörpapper så att det passar i formen, smöra och täck ytan. Sätt på lock, eller om formen saknar sådant, täck med aluminiumfolie. 
  5. Grädda puddingen i varm [200 °C] ugn nedsatt i kokande vattenbad i ungefär en timme. Känn efter med en sticka att puddingen är färdiggräddad. Det är den om stickan helt släpper. 
  6. Färdiggräddad får den stå och vila en kvart och stjälps sedan upp på ett fat och serveras rykande varm med skirat smör och lingon.

Wretman skriver alltså att den ska ätas nygräddad och att eventuella rester kan skivas och hastigt stekas. ”Den nu [1967] uppväxande generationen får tyvärr inte uppleva annat än den uppstekta fabrikspuddingen. Den som strängt taget är restmat.”

Lyssna här på Carl Jan Granqvist legendariska hyllning till blodpudding ur programmet Meny i Sveriges Radio.

15 november 2015

Vi lämnar spår.

Vi lämnar spår.
Vi lämnar spår efter oss hos varandra. Plötsligt kan det komma överraskande bevis på detta. Min vän L kan säga: ”Du sa, 1985, att … ”, och då kommer det något som jag sagt som han sparat på i många år. Då och då kommer det påminnelser från någon av de tusentals körsångare jag mött under mitt yrkesliv. Ett mejl, ett oväntat möte och några ord om en tid då vi satte spår hos varandra. Eller någon elev som jag undervisat. Något jag sagt eller gjort som dröjt sig kvar och som satt spår.

Själv tänker jag ofta på de personer som satt sina tydliga avtryck hos mig. Mina musiklärare i tonåren Brita Medelius och Karin Norell-Lindgren. Mina musikaliska mentorer och förebilder under studietiden, Anders Öhrwall och Eric Ericson. Mina studiekamrater och kolleger och många, många andra. Och min familj förstås.

Bara för något år sedan upptäckte jag Olle Adolphsons fantastiska körvisa ”Så går vi bort” som handlar om hur minnet av oss lever kvar efter livets slut. Han skriver:


”Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar.
Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar.
Vi lever här ännu ett slag vårt minnes dunkla liv.”

De här reflektionerna har gjort mig mer medveten och ödmjuk inför mötet med människor. Vi lämnar spår. Det är viktigt att vi lämnar goda spår.

13 november 2015

Scener ur ett äktenskap

Män snarkar.
Kvinnor snarkar inte.

Sådan är den mänskliga naturen. Det visste redan Adam och Eva och de gamla romarna sa: ”Viri stertunt – non mulieres”. 

Kvinnan i sängen bredvid – hustrun alltså – har sedan länge tålmodigt, på kvinnors vis, anpassat sig till detta. Hon fyller hörselgången med orange skumgummi och sen är det inte mer med det. Någon enstaka gång under de senaste trettio åren har det hänt att hon utövat milt nattligt våld för att få mig att ändra sovställning.

Så händer plötsligt det oerhörda.
När jag i går gick och lade mig, som vanligt några timmar efter henne, kunde jag inte somna.

Hon snarkar.
Ja faktiskt.

Jag ligger tyst och tänker, på mitt milda sätt, att det nog strax går över. Så ändrar hon plötsligt ställning …

Det blir värre! 
Då gör jag något jag inte borde gjort. Jag sträcker ut en arm för att ge henne en kärleksfull knuff. Den råkar tyvärr hamna någonstans mitt i ansiktet och hon utbrister ilsket:
– Vad gör du?
– Du snarkar, säger jag försiktigt.
– Snarkar? Jag sover ju inte ens!

Vid denna något snåriga logik gjorde jag misstaget att brista ut i skratt, men insåg snabbt att det kunde vara en ödesdiger taktik. 
Jag tystnade. 
Och somnade.

11 november 2015

Onsdag kl. 05.00

Plötsligt drar muskulaturen ihop sig, hjärtfrekvensen stiger blixtsnabbt och jag blir livrädd. Utanför fönstret står åtta förstabasar och gapskrattar – rytmiskt. Jag inser att jag håller på att dö.

Det tar ett bra tag innan jag förstår hur det hela hänger ihop, innan jag kan skilja på verklighet och fantasi. Sovrummet ligger faktiskt på tredje våningen. De åtta förstabasarna är en omöjlighet, skrattet är alldeles för rytmiskt och inte naturligt. Det är kolmörkt ute.

Jag hör hur kvinnan i sängen bredvid – hustrun alltså – sätter sig upp. Hon sträcker på sig och trevar efter telefonen och stänger av det hemska skrattljudet. Jag förstår nu hur det hänger ihop. Hon ska med ett tidigt tåg till Stockholm och har hittat det optimala väckarljudet i telefonen, åtta skrattande manskörssångare. Vad hon inte vet är att detta är ljudet som väcker kvinnor, men dödar män.

Jag ska också med ett tåg. Till Mjölby. Om fyra timmar.



20 oktober 2015

Dags att vända på gubben!

Klicka på bilden!
”Dags att vända på gubben”. Det kan man ju tolka på många sätt. Kanske ännu en eufemism i raden ”kilat runt hörnet”, ”ställt tofflorna” ”tagit ner skylten” och ”kilat vidare”. Men så är det inte. Som dirigent möter jag ju min publik med ryggtavlan mot dem. Och nu är det alltså dags att mötas ansikte mot ansikte i stället.

Fast så dramatiskt är det ju inte. Jag har presenterat ett otal konsertprogram, undervisat och föreläst, hållit föredrag och blivit intervjuad oräkneliga gånger.

Det ska alltså inte tas bokstavligt.

Det handlar nog snarare om att försöka visa upp andra sidor, inre sidor, tankar och egenskaper. Hur kul nu det kan bli?

Jag har ju varit ett slags offentlig person ganska länge, en roll som jag egentligen inte haft något emot. Men ibland har jag hajat till och blivit lite paff och ibland lite illa berörd när det efter ett tag visar sig att en person som jag stöter på i något vardagligt sammanhang plötsligt säger något som får mig att förstå att vederbörande har ganska bra koll på vem jag är, medan jag inte vet ett dyft om den personen i fråga.

Jag påminner mig till exempel den här historien

Å andra sidan är det ju oftast tvärtom – att en person som jag träffar inte har en aning om vem jag är – och det är förstås det normala.

Linköping är i många avseenden en riktig småstad. De småborgerliga kotterierna har varit många. Betydligt fler då det ännu fanns tre regementen i staden. Men nu har universitetet med sin lärarkår och sina studenter i stället satt sin prägel på staden. Och jag har i någon mån varit en del av det.

När jag en gång, en vacker vårdag, strosade på Ågatan nedanför Domkyrkan så stod där en professor (och studentsångare) med en grupp studenter uppe på muren. Han föreläste väl om stadens historia och då han fick sy på mig slog han ut med armen och sa till studenterna: – Och där kommer director musices Hans Lundgren! Jag var plötsligt ett inventarium.

Men för att återgå till ämnet. Jag har inte svårt att tala om mitt arbete eller mitt yrke, men om jag ska tala om mig själv i ett djupare sammanhang, eller ha åsikter om ämnen utanför min profession, ja då vetesjutton hur det går. Men det visar sig i morgon.

Och den där Holmbom är en skicklig jäkel.


29 september 2015

Ovälkommet besök

En av Rembrandts teckningar.
Min kropp är inte längre min
om morgonen
Den tillhör en äldre man
vars bekantskap jag nyligen gjort

Vid middagstid lämnar han mig
och säger:
– Jag kommer tillbaka i morgon

Innan jag hinner protestera
är han försvunnen

25 september 2015

Fåfängt försök att köpa en Ipad


Det är svårt att läsa sms, mail och message på mobilen och även i datorn tyvärr. Besökte därför stadens Mac-butik för att titta på en Ipad air 2, som jag läst lite om på nätet. 

Efter att jag pillat lite på ett demonstrationex märker jag att jag varken kan komma åt mailprogrammet, sms eller meddelanden. Jag går då och hämtar Försäljare 1, en blek allvarlig yngling med snirklig text tatuerad på båda underarmarna. Jag är på väg att fråga om det är delar av användarmanualen, men hejdar mig. Det kan möjligen vara hela manualen och hans allvarliga ansikte får mig att tro att han kanske inte är upplagd för skämt. Så jag säger:
– Jag ser lite dåligt så jag behöver en platta där jag kan förstora texten på sms och meddelanden. Kan du logga in på Meddelanden så att jag får ser hur texten ser ut?
Försäljare 1:  Nej, jag har inget lösenord. Man kan förstora texten precis som på telefonen. Det går att ställa in.
Jag: Jo jag förstår det, men jag skulle vilja se det. Det står ju ett användarnamn där så det måste finnas ett lösenord. Kan du försöka fixa det?
Försäljare 1:  Nej, det finns inget lösenord. (Han trummar lite nervöst på skärmen och jag undrar om han ljuger för mig och i så fall varför.)
Jag:  Kan du fråga nån kollega, det måste ju finnas ett lösenord? (En kollega passerar.)
Försäljare 1:  Har du lösenord till den här?
Försäljare 2:  Javisst! (Knappeliknappettiknapp.)
Försäljare 1:  (Han fortsätter med trummandet som för att skynda på processen, men inget händer.) Nej det går ändå inte – för det här är en demoversion.
Jag:  Okey, men nu är det så här att skälet till att jag vill se hur det ser ut är att jag ser förbenat dåligt och bara om jag kan förstora texten tillräckligt mycket kommer jag att överväga att köpa en sån här pryl av dig.
Försäljare 1: Jomen det går bra att förstora!
Jag:  Ja, men jag vill se det. Det är bara jag som kan avgöra om det är tillräckligt.
Försäljare 1:  Ja, men jag kan inte komma in i den här för det är en demoversion.
Jag (otåligt):  Men det här är en datorbutik. Det måste väl i all sin dar finnas någon annan maskin som du kan komma in i och demonstrera funktionerna?
Försäljare 1:  Nej, det gör det inte. (Han tvekar lite och jag är säker på att han inte vet vad han talar om.)
Jag (nu tämligen förbannad och ganska säker på att han antingen ljuger eller inte vågar erkänna att han inte vet):
OK, då får jag väl vända mig till något annat företag som kanske är lite mer kundorienterat! Vem är det förresten som är chef här?
Försäljare 1: Det är Andreas, men han är sjuk. Men Försäljare 2 är tillfällig chef.
Jag:  OK, då går vi och pratar med honom.

(Vi uppsöker Försäljare 2.)

Försäljare 2:  Vad är problemet?
Jag (försöker låta bli att dra alla detaljer om mina ögon och gula fläcken, men talar långsamt och tydligt):  
Problemet är att min syn försämras gradvis varje månad och det är obotligt och att jag behöver ett hjälpmedel för att kunna läsa sms och meddelanden. Och om jag ska handla en Ipad här så vill jag veta säkert att den uppfyller de krav jag har, men eftersom det inte går att komma in i den här paddan så att jag kan se hur texten ser ut så får jag väl gå någon annanstans där de är mer tillmötesgående!
Försäljare 2 reagerar inte det minsta på vad jag sagt utan tittar bara frågande på Försäljare 1.
Försäljare 1:  Ja, det går inte att komma in i den här för det är en demoversion. (Nu har han upprepat sitt ”demoversion” säkert tio gånger och jag börjar undra vad det är för fel på personalen i den här butiken.)
Försäljare 2:  Men du kan väl ta en Ipad i Kalles låda.
Försäljare 1:  Finns det där?
Försäljare 2:  Ja det är klart.

Försäljare 1 masar sig iväg och efter ett tag och diverse knappeliknappettiknapp kan han visa mig hur paddan hanterar meddelanden. Tyvärr är jag vid det här laget så arg och besviken att jag inte kan ta till mig informationen. Men jag får i alla fall en känsla av att paddan kan vara bra för mig. Men jag kommer förstås aldrig att köpa den i den här affären.

Av någon anledning känner jag mig förödmjukad. Jag har inte fått ett leende. Inte ett uns av bekräftelse. Jag hade förväntat mig av den tillfällige chefen åtminstone en gnutta förståelse typ ”Det verkar jobbigt, men vi ska säkert kunna hjälpa dig.” Jag hade förväntat mig att Försäljare 1 skulle be om ursäkt för att han inte redan från början bad sin chef om hjälp utan i stället ljög för mig. Nu står de där som tafatta fån och det slutar med att det är jag som säger: ”Jag ber om ursäkt för att jag brusade upp, men ni förstår nog inte riktigt …”

Jag ångrar mig omedelbart. Jag har mött två personer som är direkt olämpliga för sitt jobb, som saknar varje tillstymmelse till inlevelseförmåga och all talang att sälja det de är satta att sälja.

Jag befinner mig i en värld som är väsensskild från den jag själv lever i. Alla mina fördomar blir bekräftade. Datatekniker har suttit inlåsta hela sitt liv i mörka rum och spelat dataspel. Deras värld är pixlar och bytes, medan min är känslor och kommunikation. De har aldrig mött människor i verkligheten och de har aldrig läst en bok. Då blir det så här.

Jag har förstås fel, men jag tror Apple skulle vinna på att ge sina försäljare åtminstone några timmars utbildning i hur man bemöter människor. Och hur man säljer en Ipad.
––––
Tilläggas kan, att jag har handlat i den här butiken många gånger. Jag har köpt datorer och tillbehör och det har aldrig varit samma personer bakom disken. Och det har alltid varit lite si och så med bemötandet, men detta tog priset.