1 juni 2020

Biff Stroganoff

 Som med alla kända recept finns inga rätt eller fel. Men så här gör jag.

Familjen Strogsnovs vapen. 

Ingredienser för 4 personer

3–4 hg entrecôte av hög kvalitet
3–4 gula lökar, beroende på storlek
1 par hg skogschampignoner
2 dl crème fraîche 32 %
2–3 msk tomatpuré
1 msk dijonsenap
1–2 tsk starkt paprikapulver
1 tsk kalvfond

Gör så här

(Det viktiga i det här receptet är att bryna köttet ganska hårt och att se till att det inte blir genomstekt, samt att lägga i det så sent som möjligt så att det inte kokar.) Löken och svampen ska inte heller koka. Om man vill kan man ta vispgrädde i stället för crème fraîche, eller en blandning av båda.

  1. Skala och skär löken i tunna skivor och bryn den i smör 10–15 minuter. Ställ åt sidan.
  2. Dela champignonerna i halvor eller fjärdedelar och stek demn i smör. Krydda med salt och peppar.
  3. Blanda svampen och löken i en traktörpanna. Häll i crème Frisch, tomatpuré, senap, fond och paprikapulver. (Om man vill kan man bryna tomatpurén först för att få en djupare tomatsmak.)
  4. Skär två skivor entrecôte på tvären i högst en cm breda stavar. Krydda med salt och svartpeppar. Bryn dem i två omgångar hastigt på högsta värmen i smör och olivolja. Rör hela tiden och skaka stekpannan. De ska få färg, men inte bli genomstekta. Det handlar om ca 1 minut i pannan.
  5. Rör om och värm såsen i traktörpannan försiktigt till tills den börjar koka. Stäng av plattan och lägg på lock.
  6. Häll i köttbitarna och rör om strax före servering.
  7. Servera med svart ris, potatis, eller bara grönsaker.


24 maj 2020

Helgkyckling – fyra måltider för två personer

En färsk kyckling på 2 kilo ger 4 rejäla portioner med lår och bröst, samt minst 4 portioner soppa. 

En tvåkilos färsk REKO-kyckling kostar 250–300 kr, men med det här receptet ger den åtta portioner. Lokalt uppfödd kyckling, ekologisk och kravmärkt!

Dag 1
Tag en stor kyckling av god kvalitet, gärna från REKO. Lägg kycklingen i en kastrull och mät upp vatten så att det täcker kycklingen. Tag upp kycklingen och tillsätt salt, 1 dl per liter vatten. Koka upp saltlagen och låt den svalna. Lägg i kycklingen och ställ den i kylen äver natten.

Dag 2
  1. Tag fram ca 100 g smör så att det blir rumsvarmt. Hacka ett gäng vitlöksklyftor och några sardeller fint och rör ihop det med smöret.
  2. Ta en italiensk ekologisk citron. Skär  av ändarna så att köttet syns.
  3. Lyft försiktigt på kycklingens skinn och pressa in smöret under skinnet på bröstsidan och vid låren. Om det blir smör över så bred det över kycklingen. Stoppa in citronen i kycklingen. Dra några rejäla tag med pepparkvarnen över och knyt/sy ihop benen och rumpan.
  4. Lägg kycklingen i en ugnsfast form med gott om plats runt om.
  5. Skär rot- och grönsaker i lämpliga bitar och lägg runt kycklingen. T.ex. morot, lök, potatis, fänkål, rotselleri.
  6. Sätt plåten i nedre delen av ugnen i 225 °C i ca 15 minuter och sänk temperaturen till 200°Cstek i 1 timme. Tag ut och vänd kycklingen och flytta eventuellt upp den och stek ytterligare 45 minuter. Stektiden är förstås beroende av storleken.
  7. Tag ut kycklingen och tranchera den. Låren räcker till en måltid för två och bröstfileterna till ytterligare en. 
  8. När skrovet kallnat så befria det och vingarna från så mycket kött som möjligt. Skär köttet i ganska små bitar.
  9. Koka skrovet en timme i 2 liter vatten. Smaka av med salt och peppar. Tillsätt lite kycklingfond om det behövs. Sila buljongen och tillsätt någon deciliter vispgrädde.
  10. Dela upp soppan i två frysburkar och fördela det hackade köttet när soppan kallnat. Frys ner soppburkarna till ytterligare två måltider för två personer. 






12 april 2020

Hasses potatis- och ostdolmar

Spetskål

Jag har börjat använda spetskål allt mer. Bladen är tunnare än vitkål och smaken är mildare. Den finns ofta att få ekologiskt odlad. Här är mitt senaste påfund. Lite pyssligt, men mycket gott!


Ingredienser
1 huvud spetskål (stort)
8 potatisar, gärna Amandine
1 gul lök
1–2 dl riven parmesan, helst en rejält lagrad Parmigiano-Reggiano
1 äggula
persilja
timjan och/eller annan örtkrydda beroende på vad som ska serveras till
smör
salt
svartpeppar

Två färdiga dolmar.

Gör så här
1.     Skala potatisen och löken och riv dem tillsammans på den finare delen av rivjärnet eller i matberedaren. Riv osten fint.
2.     Blanda potatis, lök, ost och äggula i en skål. Klipp persiljan fint och blanda med timjan och äggula. Smaka av med salt och peppar.
3.     Skär försiktigt med en kniv runt roten på spetskålen. Tag försiktigt bort ca 8–12 blad, ett och ett, från kålhuvudet.
4.     Sätt en traktörpanna eller vid kastrull med vatten på spisen och koka upp.
5.     Fyll en bunke eller diskhon med kallt vatten.
6.     Skruva ner värmen på det kokande vattnet så att det sjuder.
7.     Ta ett kålblad i sänder med en stekpincett och doppa det i det sjudande vattnet i ca 15–30 sekunder. Lyft upp det försiktigt med pincetten och lägg det i det kalla vattnet. Ta upp bladet och lägg det utbrett på en skärbräda så att vattnet kan rinna av.
8.     Upprepa proceduren med samtliga blad. Lägg dem efter hand i en hög på skärbrädan.
9.     Gör nu dolmarna. Bred ut ett kålblad och lägg en klick, stor som en prinskorv, av potatissmeten i kanten av kålbladet. Rulla ett varv och vik därefter in kanterna och rulla vidare så att det blir ett slutet paket. Om kålhuvudet är stort kan förmodligen de yttersta bladen delas på längden i två delar.
10.  Bryn en klick smör i en stekpanna och häll det sedan i en ugnsform. Tag dolmarna en och en och rulla dem i det brynta smöret och packa dem sida vid sida i formen. Häll ev. resterande smör över och dra några varv med peppar- och saltkvarnen över dolmarna.
11.  Ställ in i ugnen och grädda 20–30 minuter.

Vi åt anka med apelsinsås och gröna bönor till och drack en Pinot Gris från Alsace till. Man kan förstås äta annat kött med en rödvinssås till eller något vegetarisk, t.ex. rödbetsbiffar eller panerade aubergine med tomatsås.

-->

23 augusti 2019

Den sjungande revolutionen

I dag är det 30 år sedan befolkningen i de baltiska länderna bildade en 60 mil lång mänsklig kedja mellan Vilnius och Tallinn. Den var en del av frigörelsen från Sovjetunionen och den s.k. ”Sjungande revolutionen som pågick mellan 1987 och 1991.

År 1999 blev de baltiska staterna en del av den akademiska körgemenskapen då den Nordiska studentsångarstämman (NSSS) för första gången hölls i Estland. År 2014 återkom NSSS till Estland, denna gång till Tartu. 

Det blev en av höjdpunkterna i mitt yrkesliv då jag ombads öppna evenemanget i Tartu med ett tal på torget

Här är talet:

”Kallid laulusõbrad!  –  Dear fellow singers!

In these days, when the rights of independent nations to stay independent are obviously questioned and threatened by obscure dark forces, it is important to remind us all of the days in the late 1980s when choral singing in Estonia came to play an important key role in this country’s liberation from an unwanted intruder. History has come to name this “The Singing Revolution” and it led to the restoration of the independence of Estonia, Latvia and Lithuania. 

I had the privilege to visit the Tehnikaülikooli Akadeemiline Meeskoor in Tallinn in 1990 and I can still remember the energy and the force linked to the coming liberation that I perceived in the choir and in the individual singers.

Choral singing is powerful. 
And choral singing is creates peace. 

When choral singing started at the universities in Sweden, Norway, Denmark and Finland in the very beginning of the 19th century, one of the main purposes of the singing was to unite the people in the Scandinavian area and to make peace between the brothers and sisters in the neighbouring countries. 

One of my friends and colleagues, Bosse Johansson, conductor of the world famous “Adolf Fredrik’s girls choir”, once said: “children that sing together in choirs  don’t start wars”, and I guess we can all continue the sentence: “University students don’t either”! 

I am extremely happy and proud of being a part of the NSSS movement. When we started the first NSSS in Linköping in 1987, 27 years ago, we did not have the slightest idea of what this was to become in the future. We had not planned for a continuation and we had not expected it. But the singers wanted otherwise and now we can see and feel the result. We have gathered every third year, this year for the 9th time, and for the second time in Estonia.

I am convinced that we are only in the beginning of the NSSS tradition. 
I am convinced that we will continue to meet for many years and decades to come. 
I am convinced that NSSS is an important event with the lofty goal of bringing people from the Baltic and Nordic universities together in joyful and peaceful singing.

I wish you all some really great days and let us all rejoice – or as we say in Latin – GAUDEAMUS IGITUR!”


2 juni 2019

Efter cancern

– Vad ska du göra sen, frågar hon.
– Vad menar du, svarar jag. Vad då sen?
– Efter cancern fortsätter hon.
– Det finns inget efter cancern, säger jag. Den cancer jag fått kommer jag alltid att bära med mig. Om inte bokstavligt, så bär jag erfarenheten. Jag kommer alltid att bära erfarenheten av smärtan, oron, ångesten och rädslan. Alltid. På det sättet finns det inget slut. Inget sen.
Hon ser på mig, undrande.
– Hur kan du veta att det är så, säger hon oroligt.
– De här sex månaderna har varit de värsta i mitt liv. Ännu är inte allt läkt och jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta. Jag vet inte heller om jag blir helt återställd. Jag vet inte om jag någonsin blir den person jag var när det började. Läkarna säger att jag kommer att bli återställd och på ett sätt tror jag dem, men å andra sidan vill de ha fem år på sig innan de kan friskförklara mig. Regelbundna återbesök i fem år. Då är jag 76. Vem är jag då? Självklart kommer jag att vara märkt av cancern livet ut. Då finns det inget sen.
Hon sitter tyst och begrundar detta.
Själv vet jag varken ut eller in. Ibland tvivlar jag. Ibland vet jag. Jag kommer alltid att vara förändrad, eller är det inte så? Att ha upplevt en smärta så stark att jag inte visste att det fanns. Att vara utom sig av smärta så att man kryper ihop i fosterställning och gråter högt. Självklart förändrar det livet för alltid. Fem månader med kontinuerlig påfyllning av morfin sätter också djupa spår. Hur djupa vet jag ännu inte. Morfinavvänjningen har gett mig apati, ångest och melankoli. Det kommer också att gå över, säger de. Men de säger inte när.
– Visste du att det skulle bli så här, säger hon.
– Jag har fått världens bästa sjukvård, svarar jag. Världens bästa teknik. Världens bäst utbildade personal. Fantastiska professionella människor som brinner för det de gör, människor med stor empati. Jag har fått allt stöd jag kunnat tänka mig och allt jag begärt. Men det räcker inte.
– Hur kan du säga att det inte räcker?
– Därför att de inte vet allt och de kan inte spå. Det är fortfarande så att de behandlar min kropp. De tar bort den skadliga tumören på det mest snillrika sätt som finns. Men de vet inte vem jag är och de har ingen aning om vem jag blir efter behandlingen. På ett sätt tror jag att det är ett vågspel, en chansning. Vill man vara cynisk så kan man ju påstå att de inte bryr sig. Men det gäller inte den vårdpersonal som jag träffat. De har brytt sig. Men tyvärr räcker det inte. De vet inte vem jag är och vem jag blir. Det är en ren chansning.
– Vad skulle de gjort då. Hur skulle de kunnat hjälpa dig, säger hon igen med oro i rösten.
– Det finns inget mer de kunde ha gjort. De har gjort allt som står i deras makt. Resten måste jag lösa själv. Jag måste själv hitta vägar att bli av med ångesten och apatin. Men cancern kommer jag aldrig att bli fri från. Den får jag leva med resten av livet. Så är det.     [2019-06-01]

I dialogen ovan är "jag" jag, medan "hon" är en fiktiv person. Eller kanske jag det också.

8 april 2018

Vid en källa

Vid en källa
Text: Johan Ludvig Runeberg
Musik: Fredrik August Ehrström

Källans tonsättare Fredrik August Ehrström (1801–1850) var en av förgrundsgestalterna i Helsingfors akademiska musikliv vid 1800-talets början. Han var god vän med Johan Ludvig Runeberg (1804–1877) och tonsatte många av dennes dikter. Redan 1836 bildades inom den Österbottniska avdelningen (nationen) inom studentkåren vid Kejserliga Alexanders Universitetet ett sällskap kallat Lilla Sångföreningen där bland andra Zacharias Topelius (1818–1898) var en av de drivande krafterna. Om detta står det i Topelius dagböcker att man den 27 februari 1836 hade ett möte då man bland annat sjöng ”Runebergs källa”. Källan var från början trestämmig och Karl Johan Morings (1832–1868) fyrstämmiga sats tillkom senare. Ehrström anslöt sig till sällskapet senare samma år.

Musiken till Källan tillkom redan 1834 då Ehrström tillträdde som ledare för Akademiska musiksällskapet. Sällskapet hade före flytten från Åbo (efter Åbo brand 1827) bestått av ganska många sångare, men under de första åren på 30-talet kom det att domineras av instrumentalister och sången överläts åt avdelningarna. När Fredrik Pacius (1809–1891) tillträdde som musiklärare vid akademin kom han att inledningsvis mest ägna sig åt orkestern, men med stöd av bland andra Ehrström lyckades man samla sångare från de olika nationerna och 1838 bilda Akademiska Sångföreningen (Akademen) som Pacius ledde fram till 1846. 

Källan kom sedermera, på grund av textens inledningsord, att användas som snapsvisa till tersen i Akademiska Sångföreningen, men tonsättaren Nils-Eric Fougstedt (1910–1961) som var körens dirigent 1946–1950 var inte så förtjust i det utan skrev därför 1946 Tersen (Re’n helan slunkit ner) för att skydda Ehrströms och Runebergs Källan ”mot fortsatt profanering såsom snapsvisa”.

Den högromantiska texten är ursprungligen ett studentikost infall. Runeberg och vännen Johan Jakob Nervander (1805–1848) satt vid Choraeus källa (uppkallad efter den finländska 1700-talspoeten Michael Choraeus) på Runsala utanför Åbo, där de båda studerade sedan 1822, och de beslöt att tävla om vem som kunde skriva den vackraste dikten om källan. Runeberg förlorade, men en ny version trycktes den 3 december 1830 i ”Tidningar ifrån Helsingfors” och de åtta stroferna publicerades sedermera i Runebergs ”Dikter II” år 1833.

1 augusti 2017

Pesto – för bövelen!

Jag har alltid gillat pesto och jag har gjort mängder av pesto i min dar, men alltid med samma ingredienser, basilika, peccorino, vitlök, pinjenötter och olivolja. Jag har gjort den i mortel från början till slut eftersom jag har hört att om man gör det kan man göra anspråk på den italienska staden Genovas nycklar. Jag har ansett att detta år pesto. Den som kommit dragande med persilja, valnötter och annat krafs, och kallat det pesto, har jag föraktfullt fnyst åt. Har de dessutom gjort den i mixer har jag pedagogiskt förklarat hur illa vitlöken far av att krossas i mixer.Tills härom dagen. 

Vi bjöds på en pesto tillverkad i en butik på Drottningtorget i Malmö. Den hette ”Pesto rosso con pomodori secchi” (’röd pesto med torkade tomater’) och djäklar i havet – man ramlade baklänges!
På locket stod det: ”Ingredienser: basilika, vitlök,  extra jungfruolivolja, mandlar, pinjenötter, körsbärstomater, soltorkade tomater,  parmesanost, kapris, timjan, oregano, chili.” Japp! (Burken var alldeles för liten!) Inga mått förstås.

Som den moderna hemmakock jag är satte jag förstås igång att googla och lärde mig på italienska Wikipedia:

Pesto är en typisk traditionell kryddblandning från Ligurien. Med benämningen ”pesto alla genovese” tillhör den PAT (Prodotti Agroalimentari Tradizionali liguri)  tillsammans med andra liguriska specialiteter som Amaretto, Pancetta, Prosciutto, m.m. Basingredienserna är små späda blad av basilika som växt på kullarna i Pra’ i Genova (det finns förstås många varianter av basilika men det är Basilico Genovese (Ocimum basilicum) som det ska vara). Peston får man genom att stöta (Ordet pesto kommer av verbet pestare som betyder ’stöta’.) basilikan i mortel tillsammans med salt, pinjenötter (”pinoli italiani”) och vitlök (”aglio di Vessalico” som är en lokal variant) och blanda med parmesan (”Parmigiano-Reggiano”, som ska vara lagrad i minst 30 månader) och peccorino sardo (”Fiore sardo”) och extra jungfruolivolja från Liguriens kust (”Olio extra vergine di oliva della Riviera Ligure”).

Så långt Wikipedia.

Livet har lärt mig att inte ta så hårt på den här typen av recept. Det finns inte ett rätt sätt att göra köttbullar, pannkakor eller kalops. Inte ett sätt att göra pesto heller. Sen må ligurierna vara hur stolta de vill över sina traditioner, men med basilikan på Ica blir det också god pesto. Så jag skippade alla regler och recept ocj satte igång att göra en pesto med inspiration från italienaren i Malmö. 
Det här använde jag: 
  • 2 plantor basilika (ca 70 blad)
  • 4 vitlöksklyftor, som jag finhackade med kniv innan de hamnade i mixern
  • 22 skållade och skalade sötmandlar
  • 40 g pinjenötter,
  • ca 30 g finriven 30 månaders reggiano
  • ca 50 g finriven peccorino sardo
  • 5 körsbärstomater
  • 6 soltorkade tomater
  • 2 msk kapris
  • 1 tsk timjan
  • 1 tsk oregano
  • 1 tsk havssalt
  •  1 chili, som jag finhackade med kniv
  • 1 ½ dl extra jungfruolivolja, Zeta ekologisk

Jag körde rubbet i mixern. Det blev gott! Kanske inte som malmö-peston, men bra nära och den har potential, Jag tror att de tomater jag hittade var för mesiga, både de torkade och de färska. Likaså chilin. 

Om du använder det här receptet så berätta gärna vilka ändringar du gjort så kanske vi tillsammans kan komma upp i samma klass som malmökillen! 

23 augusti 2016

Valpen min

Det här är inget hundkåseri, tro inte det. Jag är inte kåsör och jag tycker inte om hundar. Fast det där var nog lögn. Efter att ha levt tillsammans med fem olika hundar i 30 år kanske jag ändå tycker om hundar. Hustrun har haft sju hundar i nästan 50 år så hon tycker definitivt om hundar. Men det är mycket runt hundar som jag inte tycker om.

Jag har svårt för en del hundägare.

Häromdagen när jag var i brödbutiken kom det en liten tant och band sin hund utanför och sa.
– Ojojoj lilla Prussiluskan nu får du sitta här en liten stund medan matte går in och handlar. Det tar bara en liiten, liiten stund.

Hunden var en liten gulvit sort med krumma ben, och liksom hoptryckt och tillknölad i båda ändarna. Till yttermera visso var den klädd i ett skotskrutigt fodral av någon sorts vindtyg. Det var arton plusgrader ute.

Så fort den var fastbunden började den gläfsa och yla. Tanten svarade med sitt ”ojojoj”.
När jag skulle lämna butiken var jag ju tvungen att passera den gläfsande varelsen och tanten ojar till mig:
– Ojojoj, hon är inte det minsta farlig. Hon är så snäll, så snäll. (Jag var helt övertygad om att innehållet i det skotskrutiga fodralet var helt ofarligt, liksom de flesta hundar är.)

Det där ojandet. Visst kan/ska man tala med vänlig röst till en hund, men att hela tiden ömka den som om det vore synd om den eller tala till den som om den vore mindre vetande är förskräckligt.

En annan sorts hundägare som man möter när man är ute med sin hund är de som kommer fram till en och säger:
– Ojojoj, så söt! Är det en liten tjej?
På den frågan, som jag fått många gånger, har jag olika svar. Är jag på riktigt dåligt humör svarar jag kort:
– Nej, det är en hund. (Jag ångrar mig omedelbart.)
Alternativ två, om jag känner mig mindre provocerad, kan vara:
– Nej, det är en tik. (Även vid detta svar ångrar jag mig.)
Är jag på riktigt solskenshumör kan jag kosta på mig ett kort:
– Ja, det är en tik. (Längre än så sträcker jag mig inte.)

Dessa hundägare lockar dessvärre fram mina allra sämsta egenskaper. Jag är ju egentligen en ganska snäll person, men jag klarar inte att man ger djur mänskliga epitet eller egenskaper. Som när man tilltalar hunden i tredje person:
– Ojojoj, så fin man kan vara! Eller i första person plural:
– Ojojoj, har vi varit ute och bajsat?

Hundar är hundar (tikar och hanar), barn är barn (flickor och pojkar). Kvinnor är gravida, hundar är dräktiga. Kvinnor ammar, tikar ger di. Etc.

Jag måste tillstå att jag även har svårt för eufemismen ”ta bort”. Vi har ett ord ”avliva”, som redan det är en förskönande omskrivning, men som dock tydligt klargör vad det handlar om. Men visst, vi säger om människor att de ”går bort” när de avlider, så varför inte ”ta bort” när man avlivar ett djur. Men jag säger avliva.

Nåja. Nu tillbringar jag dagarna med min femte hund. En för närvarande tretton kilo tung, fyra månader gammal tufsig valp. Sorten heter Labradoodle* och hennes namn är Penelope, fast hon kallas ”Loppan”. Odysseus hustru hette Penelope och berättelsen om hur hon trofast väntade på sin man i tio år har gjort att hon fått personifiera trohet och lojalitet. Fina egenskaper.

Nu märker man inte av så mycket lojalitet hos den fyra månader gamla Loppan. Snarare tvärtom. Men hon är ett socialt fenomen. Ända sedan hon kom till vår gård har hon gjort sig till vän med alla som bor här, alla som kommer som gäster och kunder. Barn och vuxna, släktingar, andra hundar. Alla! Hon hälsar oförväget på alla. Får hon tillräckligt mycket respons blir hon närgången och pussas och kramas. På hundlekplatsen, Elsas hage i Lektorshagen, försöker hon närma sig alla hundar. Går det inte första gången försöker hon igen. Och igen. Med jämnstora hundar kan hon brottas nästan hur länge som helst.

Jag tycker om Loppan. Loppan tycker om kartonger. 

En stor del av sin vakna tid ägnar hon sig åt att slita sönder kartonger. Jag ägnar mig åt att gå ut med henne och att hindra henne från att slita sönder andra saker än kartonger, som t.ex. väskor, noter, pocketböcker, mattor, sladdar och diverse andra inredningsdetaljer.

Loppan tycker om mig också. Det är därför man har hund. För den oförbehållsamma kärleken och en vänskap utan villkor. Nästan i alla fall. Ungefär: ”Jag kommer alltid att gilla dig bara du ger mig mat, vatten, husrum och promenader och om jag ibland får sova på dina fötter när du sitter i fåtöljen.”

Det är det svårt att säga nej till.

------------
* Labradoodle är ett fånigt namn och det är ingen ras. De har funnits sedan 1980-talet då man i Australien började avla fram dem genom att korsa labrador retriever med storpudel. Syftet var att få fram en ledarhund för synskadade allergiker. Den används även som vårdhund, m.m. Att den inte efter 40 år betraktas som en ras beror sannolikt på att hela kennelrörelsen drivs av ålderdomliga traditioner, rashygieniska idéer och en lätt reaktionär inställning till avel.

12 juli 2016

Öppet brev till Corren

Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har behov av att – dagligen kunna läsa om lokala nyheter, om lokal kultur, lokala händelser och lokal politik.

Jag har tidigare på min blogg raljerat kring den sjunkande kvaliteten på texterna i Corren under sommaren, men nu verkar det dessvärre inte vara bara en sommarföreteelse utan under hela året har det publicerats undermåliga texter varje dag.

Det har nu gått så långt att jag måste ställa frågorna:

  • Kommer det bara att bli sämre och sämre, eller finns det något ljus i mörkret?
  • Är tidningens situation sådan att textlig kvalitet inte spelar någon roll alls?
  • Är ni verkligen så illa ute att en satsning på kvalitet inte skulle få några positiva ekonomiska konsekvenser?

Jag samlar inte på citat, men lämnar följande totalt obegripliga mening ur gårdagens webb-tv-inslag om studenters fuskande som exempel:
”De vanligaste fusken är plagiering och fabrikation av tentor och examinationer.”
Corren har många mycket skickliga och intressanta skribenter som gör ett lysande jobb, Åsa C, Johan S, Carina G, Erik W, Ann-Charlotte I, Gustav B och fler därtill, men om läsglädjen inskränker sig till ett fåtal artiklar dagligen känns en prenumeration tämligen meningslös – och dyr. Jag vill kunna läsa alla artiklar utan att få frossbrytningar.

Nyanställda, praktiserande, vikarierande, unga [sic!] skribenters texter måste granskas av någon erfaren person innan de publiceras (Jo, jag vet att det är ont om tid!) Dessutom måste allmänhetens bidrag minskas genom att ”Dagens ris”, denna pinsamma avskrädesplats tas bort, endast insändare undertecknade med namn publiceras, samt ”Dagens dikt” underställas en konstnärlig kvalitetsgranskning. Pekoral tillhör en förgången tid och platsar inte om de inte är medvetet parodiska.

Satsa på lokal kultur och politik. Låt politiker komma till tals, men gör det genom journalistisk kritisk granskning. Låt inte politikerna förhäva sig i förtäckta ”debattartiklar” utan att tidningen presenterar en motbild eller analys. Avkräv politikerna svar när allmänheten vill diskutera politik på debatt- eller insändarsidan. Undvik kvällstidningsjournalistik och flytta fokus från krognotor och tjänsteresor till politikens innehåll och ideologier. Stärk läsarna identitet och bildning genom att bidra med artiklar om Östergötlands historia och kultur. Utnyttja den enorma kompetens som finns vid LiU när det gäller forskning och lärdom.

I ett mejlsvar till mig skriver chefredaktören: ”Vi är medvetna om att praktikanter och nya medarbetare gör en del fel i början men förhoppningen är förstås att de ska visa utveckling inom en inte allt för lång tid.” Min åsikt är att ni inte har råd att engagera personer som inte tydligt visat grundläggande kompetens i att hantera svenska i skrift och som inte kan visa att de läst åtminstone ett hundratal verk av svenska författare. Att ha ”förhoppningar” räcker inte.

Det handlar inte om rättstavning eller om sina och deras, ”större än dig”, om ”de och dem”, om ”före och innan”. Det handlar om att kunna göra sig förstådd. Att redogöra för ett förlopp utan tankeluckor. Att behärska meningsbyggnad, idiom och idiomatiska uttryck. Det är den lägsta nivån av begriplig skriftlig kommunikation jag efterlyser. Den måste genomsyra all text i tidningen.

Tidningskrisen är ett faktum. Det känner vi alla väl till, men jag önskar en större öppenhet från tidningens ledning mot oss prenumeranter och läsare. Berätta när ni säger upp medarbetare. Berätta när ni anställer nya. Presentera de nya namn som nu ständigt dyker upp i spalterna. Förklara för oss läsare varför ni gör som ni gör, vilka avvägningar ni gör inför alla omstruktureringar och förändringar. Jag vet att det finns personer på Corren som brinner för kvalitet och god journalistik och ändå lyckas ni inte göra en tidning som jag finner tillräckligt bra.

Varför inte då?






5 juni 2016

Förklädd Gud?

Varje gång jag ser en uppgift om att man i någon kyrka ska framföra verket ”Förklädd Gud” blir jag konfunderad. Bruket att skriva ordet Gud med stor bokstav är på svenska, och många andra språk, reserverat för den kristna guden, medan alla andra gudar skrivs med litet g – gud. Och ingen inom kyrkan tror väl att Gullbergs text handlar om att Gud är förklädd?

Hjalmar Gullbergs dikt ”Förklädd gud” handlar om Apollon, den grekiska guden som tjänstgör som dräng.

"Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall."

Dikten ”Förklädd gud” publicerades 1933 i Gullbergs fjärde diktsamling, ”Kärlek i tjugonde seklet”, den som också blev hans stora genombrott. Då Gullberg 1940 var chef för Radioteatern samarbetade han med Lars-Erik Larsson som också var anställd vid radion och de planerade tillsammans tonsättningen av ”Förklädd gud” och gripen av krigsutbrottet i Europa lägger Gullberg till de välkända första raderna i verket:

"Ej för de starka i världen men för de svaga.
Ej för krigare men bönder som plöjt
sin jordlott utan att klaga
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga."

Tonsättningen var tänkt för radiopubliken och uruppförandet sändes den 1 april 1940. Larsson dirigerade Radiokören och Radiotjänsts underhållningsorkester. Recitatör var Olof Molander och solister Kerstin Torlind och Hugo Hasslo.

Det finns många skäl att framföra ”Förklädd gud” – även i kyrkan. Texten och musiken är viktiga inslag i en svensk kanon, men håll ordning på vad texten handlar om och skriv verkets titel korrekt – ”Förklädd gud”.




27 april 2016

Om "Hej dunkom!"

Vilhelm Svedbom.
Ur OD:s jubileumsmatrikel 1903.
Hej dunkom är en folklig visa, med oklart ursprung. Det är en mycket sjungen sång i manskörer i ett arrangemang (i den vackraste av tonarter, ass moll) av Vilhelm Svedbom (1843–1904).

Texten i Svedboms arrangemang inleds:

Hej! dunkom, så länge vi levom,
sjungom, dansom, haven roligt varje dag!

De första tryckta källor jag hittat till text och melodi är från 1800-talets mitt i ”Filikromen” som gavs ut av Ludvig Theodor Öberg under pseudonymen Axel Ivar Ståhl i flera häften under en följd av år. 
Filikromen, häfte 3
Filikromen, häfte 4

I Filikromen förekommer visan två gånger, i häfte 3 (1852) med titeln Spelemans-visa och där anges ”meddelad af C. Åslund”, samt i häfte 4 (1853) med titeln Spelemans Visa. Där uppges ”visa som lärer härstamma från Bohus län”. I den första versionen inleds texten:

Och hej dunkom så länge vi lefvom,
Supom, spelom, hafvom roligt hvarje dag!

Medan den andra versionen lyder:

Och hej! dunkom, så länge vi lefvom,
Sjungom, spelom, hafvom lustigt hvarje dag!

Christina Mattsson anger i sin förnämliga bok ”Från Helan till lilla Manasse” att sången också fanns med i en bok tryckt 1850 i Uppsala som bland annat innehöll ”studentsånger”.


***
Ur OD:s matrikel.
Upphovsmannen till manskörsarrangemanget, Vilhelm Svedbom, studerade i Uppsala från 1861 och blev FD och docent i litteraturhistoria där 1872. Han blev sen lärare vid musikkonservatoriet i Stockholm och sedermera dess direktör (rektor). Han sjöng andratenor i Orphei Drängar från den 12 februari 1866.


Jag har (ännu) inte hittat någon uppgift om när manskörsarrangemanget skrevs eller när det trycktes första gången men enligt Knut Nyblom förekom sången första gången på OD:s repertoar den 5 april 1902. Eftersom den inte finns med i Hedenblads samling ”Studentsången” kan det innebära att Svedbom skrev arrangemanget sent i livet eller att det blivit liggande länge. Arrangemanget publicerades sedermera på Gehrmans förlag och finns med i andra delen av ”Sångarförbundet” tryckt 1926. Där är texten ”haven roligt”, men i några senare utgåvor, bland annat MM:s bok från 1947, LSS’ från 1985 och OD:s från 2003 står det ”havom roligt”. Lihkören (1992), ”Manskörsprisma” (1993) och SSSF (1998) skriver däremot ”haven”.
"Sångarförbundet", del 2, 1926.

Det är lätt att anta att ”haven” dyker upp först med Svedboms arrangemang för manskör. Gör man det enkelt för sig kan man ju också anta att det är ett feltryck – och att sådana kan leva kvar länge är välkänt. 

Men Svedbom var docent i litteraturhistoria, så om det stod ”haven” i hans manuskript får vi nog anta att han hade skäl för det. Om han hämtat sin version från någon muntlig tradition eller från någon publicerad version vet vi dock inte.

Jag är starkt böjd att tro att Svedbom tyckte att det var en finess att byta form från första person plural, sjungom och dansom (’låt oss sjunga’ och ’låt oss dansa’), till andra person plural imperativ haven roligt (’Ha roligt!’).

Det finns säker skäl att återkomma till detta ämne.


Artikeln är uppdaterad. Se kommentar nedan av Fredrik Ekman.

14 april 2016

Den där tonen behöver jag fanimej inte
















Den där tonen som
envist håller sig kvar
Solen som nu
redan sex om morgonen
(sommartid)
letar sig in i min
morgonfåtölj
(fotölj säljes står det ofta på Blocket)

Den kreativa koltrasthanen
måste få till det snart
annars kan det vara försent
Kreativitet och konstnärskap
vad är skillnaden
Tänk på släktets fortbestånd
Men vid min ålder …

Haren visade sig plötsligt
på morgonen
inte på kvällen som förr
Kanske saknar han hunden
som vi

Om jag skriver en minut varje dag
Då tar det bara ett år
att skriva en genomsnittlig
Wagneropera
Men en minut fullt operapartitur
det är många toner det
Helst ska de ju va bra också
En minut är inte mycket musik
Själv kommer jag upp i ungefär
tio sekunder körpartitur om dagen
Musik är långsamt göra
även i vivace

Så ringer A
Livet ställs på sin spets
Glädje sorg frustration
lycka och vänskap
Den omöjliga balansgången
De goda råden värker fram
och ekar i tomheten
Oron lägger sig i drivor
drivor som vägrar smälta bort
så länge livet är kallt

Vi behöver varandra
De som klarade båtresan
behöver oss
och de som finns kvar

Jag tar ännu en gång ut
en hundralapp extra
och ger till den ansiktslösa kvinnan
Jag spär på månadsinbetalningen
till UNHCR med ytterligare några hundra
Sen drar jag mig in i mitt skal
och väntar på att
någon annan ska göra
det som måste göras

Vi behöver varandra
du och jag
Kanske behöver jag Jimmy
och han mig
Paradox

Men den där tonen
behöver jag fanimej inte