31 januari 2012

Ursäkter och beklaganden

Faan också!

Jag har skrivit om det förr.

Jag blir så besviken på personer som inte kan be om ursäkt. I stället beklagar man det inträffade och därmed har man undandragit sig det personliga ansvaret. Det gäller politiker, affärsinnehavare, telefonoperatörer, kommunala tjänstemän och andra: "Jag beklagar det inträffade. Det ska inte hända igen."

Var finns det personliga ansvaret? Var finns integriteten och självkänslan? Kurage? Förstår de verkligen inte att den som är ledare och chef faktiskt
har ett ansvar? Förstår de inte att de blir mycket bättre ledare och chefer om de tar ansvar?

Eller är det bara en språklig fråga? Inser man inte skillnaden mellan en ursäkt och ett beklagande? För mig som är drabbad är skillnaden himmelsvid! Det handlar om förtroende. Det finns inget bättre sätt att vinna respekt och andra personers tillit än att erkänna att man gjort fel och ta ansvar för sina handlingar.

En kommunal verksamhet som jag som kulturarbetare är beroende av hade gjort fel, vilket drabbat min verksamhet negativt och jag mejlade den ansvarige och krävde en förklaring och en ursäkt. H*n erkände utan omsvep att de klantat sig, men ursäkt? Jag beklagar...

8 januari 2012

Deus ex machina

Fredag kväll. En god måltid med lika goda vänner är just avslutad. Då bestämmer sig kaffemaskinen Saeco, för stunden omdöpt till Psycho, för att strejka. Det meddelar den genom att lysa eller blinka med samtliga lampor och symboler. Instruktionsboken åker fram och alla delar som går att ta bort plockas loss och rengörs. Inget hjälper. Middagen får avslutas med te. Misär.

Lördag. Under dagen tas dammsugaren fram och maskinens samtliga porer djuprengörs. Nu blinkar den med sina symboler och lampor i nya kombinationer. Instruktionsboken lusläses igen. Vid 22-tiden, efter otaliga övertalningsförsök ger Psycho plötsligt upp och bestämmer sig för att leverera. Två efterlängtade espresso - ett dygn försent.

Söndag morgon. Ordningen återställd. Saeco är åter på banan.