16 maj 2009

Bokhandlaren som slutade läsa

Någon gång i mina tidiga tonår började jag jobba extra i Lindströms bokhandel i Lund. Bokhandlaren hette Kjell Kristiansson och var förutom bokhandlare också kårchef i Scoutkåren Finn som jag tillhörde. Eftersom min far var bibliotekarie – då på UB i Lund – var böcker en naturlig och självklar del av min uppväxt. I min värsta bokslukarålder försökte jag gå igenom hyllorna i Lunds stadsbibliotek systematiskt, i bokstavsordning. Jag minns inte om jag någonsin kom längre än till A. (Självklart gjorde jag vissa inhopp i andra hyllor också.) Hemma fanns också ett antal samlingsutgåvor som jag plöjde; allt av Selma Lagerlöf, Runeberg, Rydberg, Moberg, m.fl.

Åsa Christoffersson skriver i Corren idag om den sjangserande bokhandeln i allmänhet och Akademibokhandeln i synnerhet. Den mångkunnige och smått legendariske bokhandlaren Svante Bergsbo är uppsagd och Akademibokhandeln annonserar nu efter en ny butikschef bland annat med orden: ”du har ett brinnande intresse för sälj, både genom det direkta kundmötet och genom butiksexponering.”

– Ett brinnande intresse för sälj. Jo, tjena., skriver Christoffersson.

Jo, tjena! Det är bara att hålla med. Vad vi ser är det definitiva slutet för bokhandeln. Frågan är bara om det är bokhandeln i allmänhet eller Akademibokhandeln i synnerhet.

Bokhandlare Kjell visste exakt vilka böcker han hade i sin affär och var de stod. Han visste vad hans kunder ville ha och han kunde rekommendera böcker till dem som inte visste vad de ville ha. Precis som Bergsbo.

Problemet idag är förstås att vi som vet vad vi vill ha
hellre köper vår bok över nätet till ett avsevärt lägre pris än vad bokhandeln kan erbjuda. Och vet vi inte vad vi vill ha tar vi reda på det på annat sätt än att fråga Bergsbo – och köper även då boken över nätet. Mina besök hos bokhandlaren blir allt mer sällsynta. Och den dag bokhandlaren inte är bokhandlare utan butikschef och bara bra på ”sälj”, ja tjena, då kommer de förstås att helt upphöra.

Tempora mutantur – och jag känner att jag inte kan göra någonting åt det. Men jag kommer att sakna bokhandeln.

Som tur är finns det ju antikvariat…

7 maj 2009

Färre manskörer. Bra eller dåligt? II

Det kom så många intressanta synpunkter på nedanstående inlägg så jag börjar på en ny tråd.

Johannes:
Du har naturligtvis rätt i att man inte får en manskör bara genom att ta männen ur en blandad kör. Likaså blir den då ganska liten. Det är stor skillnad på att vara förstatenor i en manskör och i en blandad kör och det är inte så självklart för en bas i en blandad kör att sjunga förstabas i en manskör. (Liknande förhållande råder i en damkör.)

Däremot är det inget som säger att man inte med träning kan få det att fungera fint. Det är oerhört utvecklande för sångarna och i ett konsertprogram blir det förstås en större variation.

Till detta kommer att man inom de högre musik- och dirigentutbildningarna helt nonchalerar andra körinstrument än SATB-kören.

Varför större manskörer ofta är att föredra än mindre har jag inget bra svar på trots mina 40 år med manskör. Det har sannolikt att göra med det låga, begränsade registret.

Den inbördes balansen i manskörsklangen är också intressant och jag menar att den ideala är en pyramidform med en ungefärlig fördelning på
  • 15 % T1
  • 20 % T2
  • 30 % B1
  • 35 % B2
Den dynamiska kapaciteten i en stor manskör kan ju vara imponerande – särskilt i de svaga nyanserna…

Eric: Rekryteringsprocessen måste, som du säger, pågå kontinuerligt. I någon mån är den trationstyngda repertoaren en belastning för (de akademiska) manskörerna. Vi förväntas ha en inte obetydlig stamrepertoar för 30 april, 6 juni och fester – och dessutom regelbundet klämma ur oss spännande nyskapande konsertprogram. Detta kräver en stabil kärna av äldre sångare och en ständig, lagom påfyllning, av nya.

Som jag skrivit tidigare så är manskörssången sprungen ur manliga miljöer där sammanhanget var viktigare än själva sången (skandinavismen, nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen, ordensväsendet, etc.) och de äldre manskörerna som ännu lever har i stor utsträckning inte lyckats befria sig från arvet. Då Hugo Alfvén tog över O.D. i början på 1900-talet blev kören och repertoaren konsertant, vilket var det avgörande steget för körens kommande framgångar.

De senaste decennierna har det bildats många nya manskörer som i första hand är musikaliska konserterande ensembler, först i andra hand en del av traditionen och arvet. Det är orsaken till att de har en given plats även i det framtida körsverige. Bland dessa finns t.ex.
  • 1972 Lihkören
  • 1976 Gefle Drängar
  • 1981 Saxdalens manskör
  • 1982 Stockholms Gaykör
  • 1985 Sällskapet CMB
  • 1998 Svanholm Singers
  • 2000 Tors Bockar
  • 2002 FN
Jag är övertygad om att dessa (och ett antal som jag inte känner till) tillsammans med de överlevande äldre körerna kommer att se till att manskören som instrument och manskörsrepertoaren har en framtid.

4 maj 2009

Mitt eget smör!


Jag har gjort eget smör – alltså inte kärnat smör – utan blandat eget bredbart smör genom att mixa 250 g ekologiskt smör med 80 g rapsolja och lite havssalt. Bredbart och kanongott. Nästa steg blir nog att kärna också… Då kan man slippa väldigt många E.

1 maj 2009

Valborg i Linköping





Så var årets mösspåtagning avklarad. Denna gång i strålande sol, med ny scen och avtackad landshövding. För 31 året i rad hälsade Lihkören våren på Borggården till Linköpings slott. Det här är en tradition som nu känns mycket etablerad. För första gången hade en av de äldre sångarna sin son med i kören.