23 augusti 2016

Valpen min

Det här är inget hundkåseri, tro inte det. Jag är inte kåsör och jag tycker inte om hundar. Fast det där var nog lögn. Efter att ha levt tillsammans med fem olika hundar i 30 år kanske jag ändå tycker om hundar. Hustrun har haft sju hundar i nästan 50 år så hon tycker definitivt om hundar. Men det är mycket runt hundar som jag inte tycker om.

Jag har svårt för en del hundägare.

Häromdagen när jag var i brödbutiken kom det en liten tant och band sin hund utanför och sa.
– Ojojoj lilla Prussiluskan nu får du sitta här en liten stund medan matte går in och handlar. Det tar bara en liiten, liiten stund.

Hunden var en liten gulvit sort med krumma ben, och liksom hoptryckt och tillknölad i båda ändarna. Till yttermera visso var den klädd i ett skotskrutigt fodral av någon sorts vindtyg. Det var arton plusgrader ute.

Så fort den var fastbunden började den gläfsa och yla. Tanten svarade med sitt ”ojojoj”.
När jag skulle lämna butiken var jag ju tvungen att passera den gläfsande varelsen och tanten ojar till mig:
– Ojojoj, hon är inte det minsta farlig. Hon är så snäll, så snäll. (Jag var helt övertygad om att innehållet i det skotskrutiga fodralet var helt ofarligt, liksom de flesta hundar är.)

Det där ojandet. Visst kan/ska man tala med vänlig röst till en hund, men att hela tiden ömka den som om det vore synd om den eller tala till den som om den vore mindre vetande är förskräckligt.

En annan sorts hundägare som man möter när man är ute med sin hund är de som kommer fram till en och säger:
– Ojojoj, så söt! Är det en liten tjej?
På den frågan, som jag fått många gånger, har jag olika svar. Är jag på riktigt dåligt humör svarar jag kort:
– Nej, det är en hund. (Jag ångrar mig omedelbart.)
Alternativ två, om jag känner mig mindre provocerad, kan vara:
– Nej, det är en tik. (Även vid detta svar ångrar jag mig.)
Är jag på riktigt solskenshumör kan jag kosta på mig ett kort:
– Ja, det är en tik. (Längre än så sträcker jag mig inte.)

Dessa hundägare lockar dessvärre fram mina allra sämsta egenskaper. Jag är ju egentligen en ganska snäll person, men jag klarar inte att man ger djur mänskliga epitet eller egenskaper. Som när man tilltalar hunden i tredje person:
– Ojojoj, så fin man kan vara! Eller i första person plural:
– Ojojoj, har vi varit ute och bajsat?

Hundar är hundar (tikar och hanar), barn är barn (flickor och pojkar). Kvinnor är gravida, hundar är dräktiga. Kvinnor ammar, tikar ger di. Etc.

Jag måste tillstå att jag även har svårt för eufemismen ”ta bort”. Vi har ett ord ”avliva”, som redan det är en förskönande omskrivning, men som dock tydligt klargör vad det handlar om. Men visst, vi säger om människor att de ”går bort” när de avlider, så varför inte ”ta bort” när man avlivar ett djur. Men jag säger avliva.

Nåja. Nu tillbringar jag dagarna med min femte hund. En för närvarande tretton kilo tung, fyra månader gammal tufsig valp. Sorten heter Labradoodle* och hennes namn är Penelope, fast hon kallas ”Loppan”. Odysseus hustru hette Penelope och berättelsen om hur hon trofast väntade på sin man i tio år har gjort att hon fått personifiera trohet och lojalitet. Fina egenskaper.

Nu märker man inte av så mycket lojalitet hos den fyra månader gamla Loppan. Snarare tvärtom. Men hon är ett socialt fenomen. Ända sedan hon kom till vår gård har hon gjort sig till vän med alla som bor här, alla som kommer som gäster och kunder. Barn och vuxna, släktingar, andra hundar. Alla! Hon hälsar oförväget på alla. Får hon tillräckligt mycket respons blir hon närgången och pussas och kramas. På hundlekplatsen, Elsas hage i Lektorshagen, försöker hon närma sig alla hundar. Går det inte första gången försöker hon igen. Och igen. Med jämnstora hundar kan hon brottas nästan hur länge som helst.

Jag tycker om Loppan. Loppan tycker om kartonger. 

En stor del av sin vakna tid ägnar hon sig åt att slita sönder kartonger. Jag ägnar mig åt att gå ut med henne och att hindra henne från att slita sönder andra saker än kartonger, som t.ex. väskor, noter, pocketböcker, mattor, sladdar och diverse andra inredningsdetaljer.

Loppan tycker om mig också. Det är därför man har hund. För den oförbehållsamma kärleken och en vänskap utan villkor. Nästan i alla fall. Ungefär: ”Jag kommer alltid att gilla dig bara du ger mig mat, vatten, husrum och promenader och om jag ibland får sova på dina fötter när du sitter i fåtöljen.”

Det är det svårt att säga nej till.

------------
* Labradoodle är ett fånigt namn och det är ingen ras. De har funnits sedan 1980-talet då man i Australien började avla fram dem genom att korsa labrador retriever med storpudel. Syftet var att få fram en ledarhund för synskadade allergiker. Den används även som vårdhund, m.m. Att den inte efter 40 år betraktas som en ras beror sannolikt på att hela kennelrörelsen drivs av ålderdomliga traditioner, rashygieniska idéer och en lätt reaktionär inställning till avel.

12 juli 2016

Öppet brev till Corren

Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har behov av att – dagligen kunna läsa om lokala nyheter, om lokal kultur, lokala händelser och lokal politik.

Jag har tidigare på min blogg raljerat kring den sjunkande kvaliteten på texterna i Corren under sommaren, men nu verkar det dessvärre inte vara bara en sommarföreteelse utan under hela året har det publicerats undermåliga texter varje dag.

Det har nu gått så långt att jag måste ställa frågorna:

  • Kommer det bara att bli sämre och sämre, eller finns det något ljus i mörkret?
  • Är tidningens situation sådan att textlig kvalitet inte spelar någon roll alls?
  • Är ni verkligen så illa ute att en satsning på kvalitet inte skulle få några positiva ekonomiska konsekvenser?

Jag samlar inte på citat, men lämnar följande totalt obegripliga mening ur gårdagens webb-tv-inslag om studenters fuskande som exempel:
”De vanligaste fusken är plagiering och fabrikation av tentor och examinationer.”
Corren har många mycket skickliga och intressanta skribenter som gör ett lysande jobb, Åsa C, Johan S, Carina G, Erik W, Ann-Charlotte I, Gustav B och fler därtill, men om läsglädjen inskränker sig till ett fåtal artiklar dagligen känns en prenumeration tämligen meningslös – och dyr. Jag vill kunna läsa alla artiklar utan att få frossbrytningar.

Nyanställda, praktiserande, vikarierande, unga [sic!] skribenters texter måste granskas av någon erfaren person innan de publiceras (Jo, jag vet att det är ont om tid!) Dessutom måste allmänhetens bidrag minskas genom att ”Dagens ris”, denna pinsamma avskrädesplats tas bort, endast insändare undertecknade med namn publiceras, samt ”Dagens dikt” underställas en konstnärlig kvalitetsgranskning. Pekoral tillhör en förgången tid och platsar inte om de inte är medvetet parodiska.

Satsa på lokal kultur och politik. Låt politiker komma till tals, men gör det genom journalistisk kritisk granskning. Låt inte politikerna förhäva sig i förtäckta ”debattartiklar” utan att tidningen presenterar en motbild eller analys. Avkräv politikerna svar när allmänheten vill diskutera politik på debatt- eller insändarsidan. Undvik kvällstidningsjournalistik och flytta fokus från krognotor och tjänsteresor till politikens innehåll och ideologier. Stärk läsarna identitet och bildning genom att bidra med artiklar om Östergötlands historia och kultur. Utnyttja den enorma kompetens som finns vid LiU när det gäller forskning och lärdom.

I ett mejlsvar till mig skriver chefredaktören: ”Vi är medvetna om att praktikanter och nya medarbetare gör en del fel i början men förhoppningen är förstås att de ska visa utveckling inom en inte allt för lång tid.” Min åsikt är att ni inte har råd att engagera personer som inte tydligt visat grundläggande kompetens i att hantera svenska i skrift och som inte kan visa att de läst åtminstone ett hundratal verk av svenska författare. Att ha ”förhoppningar” räcker inte.

Det handlar inte om rättstavning eller om sina och deras, ”större än dig”, om ”de och dem”, om ”före och innan”. Det handlar om att kunna göra sig förstådd. Att redogöra för ett förlopp utan tankeluckor. Att behärska meningsbyggnad, idiom och idiomatiska uttryck. Det är den lägsta nivån av begriplig skriftlig kommunikation jag efterlyser. Den måste genomsyra all text i tidningen.

Tidningskrisen är ett faktum. Det känner vi alla väl till, men jag önskar en större öppenhet från tidningens ledning mot oss prenumeranter och läsare. Berätta när ni säger upp medarbetare. Berätta när ni anställer nya. Presentera de nya namn som nu ständigt dyker upp i spalterna. Förklara för oss läsare varför ni gör som ni gör, vilka avvägningar ni gör inför alla omstruktureringar och förändringar. Jag vet att det finns personer på Corren som brinner för kvalitet och god journalistik och ändå lyckas ni inte göra en tidning som jag finner tillräckligt bra.

Varför inte då?






5 juni 2016

Förklädd Gud?

Varje gång jag ser en uppgift om att man i någon kyrka ska framföra verket ”Förklädd Gud” blir jag konfunderad. Bruket att skriva ordet Gud med stor bokstav är på svenska, och många andra språk, reserverat för den kristna guden, medan alla andra gudar skrivs med litet g – gud. Och ingen inom kyrkan tror väl att Gullbergs text handlar om att Gud är förklädd?

Hjalmar Gullbergs dikt ”Förklädd gud” handlar om Apollon, den grekiska guden som tjänstgör som dräng.

"Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall."

Dikten ”Förklädd gud” publicerades 1933 i Gullbergs fjärde diktsamling, ”Kärlek i tjugonde seklet”, den som också blev hans stora genombrott. Då Gullberg 1940 var chef för Radioteatern samarbetade han med Lars-Erik Larsson som också var anställd vid radion och de planerade tillsammans tonsättningen av ”Förklädd gud” och gripen av krigsutbrottet i Europa lägger Gullberg till de välkända första raderna i verket:

"Ej för de starka i världen men för de svaga.
Ej för krigare men bönder som plöjt
sin jordlott utan att klaga
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga."

Tonsättningen var tänkt för radiopubliken och uruppförandet sändes den 1 april 1940. Larsson dirigerade Radiokören och Radiotjänsts underhållningsorkester. Recitatör var Olof Molander och solister Kerstin Torlind och Hugo Hasslo.

Det finns många skäl att framföra ”Förklädd gud” – även i kyrkan. Texten och musiken är viktiga inslag i en svensk kanon, men håll ordning på vad texten handlar om och skriv verkets titel korrekt – ”Förklädd gud”.




27 april 2016

Om "Hej dunkom!"

Vilhelm Svedbom.
Ur OD:s jubileumsmatrikel 1903.
Hej dunkom är en folklig visa, med oklart ursprung. Det är en mycket sjungen sång i manskörer i ett arrangemang (i den vackraste av tonarter, ass moll) av Vilhelm Svedbom (1843–1904).

Texten i Svedboms arrangemang inleds:

Hej! dunkom, så länge vi levom,
sjungom, dansom, haven roligt varje dag!

De första tryckta källor jag hittat till text och melodi är från 1800-talets mitt i ”Filikromen” som gavs ut av Ludvig Theodor Öberg under pseudonymen Axel Ivar Ståhl i flera häften under en följd av år. 
Filikromen, häfte 3
Filikromen, häfte 4

I Filikromen förekommer visan två gånger, i häfte 3 (1852) med titeln Spelemans-visa och där anges ”meddelad af C. Åslund”, samt i häfte 4 (1853) med titeln Spelemans Visa. Där uppges ”visa som lärer härstamma från Bohus län”. I den första versionen inleds texten:

Och hej dunkom så länge vi lefvom,
Supom, spelom, hafvom roligt hvarje dag!

Medan den andra versionen lyder:

Och hej! dunkom, så länge vi lefvom,
Sjungom, spelom, hafvom lustigt hvarje dag!

Christina Mattsson anger i sin förnämliga bok ”Från Helan till lilla Manasse” att sången också fanns med i en bok tryckt 1850 i Uppsala som bland annat innehöll ”studentsånger”.


***
Ur OD:s matrikel.
Upphovsmannen till manskörsarrangemanget, Vilhelm Svedbom, studerade i Uppsala från 1861 och blev FD och docent i litteraturhistoria där 1872. Han blev sen lärare vid musikkonservatoriet i Stockholm och sedermera dess direktör (rektor). Han sjöng andratenor i Orphei Drängar från den 12 februari 1866.


Jag har (ännu) inte hittat någon uppgift om när manskörsarrangemanget skrevs eller när det trycktes första gången men enligt Knut Nyblom förekom sången första gången på OD:s repertoar den 5 april 1902. Eftersom den inte finns med i Hedenblads samling ”Studentsången” kan det innebära att Svedbom skrev arrangemanget sent i livet eller att det blivit liggande länge. Arrangemanget publicerades sedermera på Gehrmans förlag och finns med i andra delen av ”Sångarförbundet” tryckt 1926. Där är texten ”haven roligt”, men i några senare utgåvor, bland annat MM:s bok från 1947, LSS’ från 1985 och OD:s från 2003 står det ”havom roligt”. Lihkören (1992), ”Manskörsprisma” (1993) och SSSF (1998) skriver däremot ”haven”.
"Sångarförbundet", del 2, 1926.

Det är lätt att anta att ”haven” dyker upp först med Svedboms arrangemang för manskör. Gör man det enkelt för sig kan man ju också anta att det är ett feltryck – och att sådana kan leva kvar länge är välkänt. 

Men Svedbom var docent i litteraturhistoria, så om det stod ”haven” i hans manuskript får vi nog anta att han hade skäl för det. Om han hämtat sin version från någon muntlig tradition eller från någon publicerad version vet vi dock inte.

Jag är starkt böjd att tro att Svedbom tyckte att det var en finess att byta form från första person plural, sjungom och dansom (’låt oss sjunga’ och ’låt oss dansa’), till andra person plural imperativ haven roligt (’Ha roligt!’).

Det finns säker skäl att återkomma till detta ämne.


Artikeln är uppdaterad. Se kommentar nedan av Fredrik Ekman.

14 april 2016

Den där tonen behöver jag fanimej inte
















Den där tonen som
envist håller sig kvar
Solen som nu
redan sex om morgonen
(sommartid)
letar sig in i min
morgonfåtölj
(fotölj säljes står det ofta på Blocket)

Den kreativa koltrasthanen
måste få till det snart
annars kan det vara försent
Kreativitet och konstnärskap
vad är skillnaden
Tänk på släktets fortbestånd
Men vid min ålder …

Haren visade sig plötsligt
på morgonen
inte på kvällen som förr
Kanske saknar han hunden
som vi

Om jag skriver en minut varje dag
Då tar det bara ett år
att skriva en genomsnittlig
Wagneropera
Men en minut fullt operapartitur
det är många toner det
Helst ska de ju va bra också
En minut är inte mycket musik
Själv kommer jag upp i ungefär
tio sekunder körpartitur om dagen
Musik är långsamt göra
även i vivace

Så ringer A
Livet ställs på sin spets
Glädje sorg frustration
lycka och vänskap
Den omöjliga balansgången
De goda råden värker fram
och ekar i tomheten
Oron lägger sig i drivor
drivor som vägrar smälta bort
så länge livet är kallt

Vi behöver varandra
De som klarade båtresan
behöver oss
och de som finns kvar

Jag tar ännu en gång ut
en hundralapp extra
och ger till den ansiktslösa kvinnan
Jag spär på månadsinbetalningen
till UNHCR med ytterligare några hundra
Sen drar jag mig in i mitt skal
och väntar på att
någon annan ska göra
det som måste göras

Vi behöver varandra
du och jag
Kanske behöver jag Jimmy
och han mig
Paradox

Men den där tonen
behöver jag fanimej inte


15 mars 2016

Klagovisa över en kropp i förfall

Det första jag hör på morgonen är min tinnitus. Två envetna högfrekventa toner som gnider sig mot varandra. 

Nästa år firar de 10-årsjubileum som mitt ständiga sällskap. De är också det sista jag hör när jag går och lägger mig. Där emellan hör jag dem sällan. Jag har annat att göra än att lyssna på dem. Det är skönt och praktiskt. Hjärnan kan liksom koppla bort dem när den har annat att göra, men det skulle uppenbarligen aldrig falla den in att koppla bort dem helt. Otrevlig typ. Hjärnan.

När jag sätter på mig glasögonen tittar jag på väckarklockan. Jag gör det varje morgon trots att jag vet att jag inte kan se vad den är. Det är en usel klocka och jag får skylla mig själv som köpt den. Svarta digitala siffror mot mörkgrå botten. Botten!

Sen sätter jag ner fötterna på golvet och högerknät skickar ett spjut av smärta till hjärnan från artrosstället. Helvete! Väl inne i badrummet kan jag se vad klockan därinne visar och efter en omgång i duschen har hjärnan stängt av tinnitusen och börjat bearbeta artrosen så att den ska hålla sig lugn.

Trappandet ner till frukosten ger ganska bra besked om artrosens dagsform och beroende på den dyker jag in i medicinskåpet, eller passerar det om jag tror att den här dagen nog kommer att vara annorlunda. I tidningen skummar jag rubrikerna för att se vad jag senare ska läsa i datorn. Kanske går jag över ledarsidan och kultursidorna med förstoringsglas och 100-wattslampa, men oftast tar jag det senare vid datorn.

Läser på Facebook om vänner som fått cancerdiagnos och går på djävulusiska behandlingar, om självmordsbombare, flyktingströmmar, våldtäkter, Isis-avrättningar och Donald Trump. Vilken värld!

I april förra året fick jag ta emot diagnosen makuladegenereration på ögonkliniken i Linköping. Makula är det som på svenska kallas gula fläcken och är den del av ögats konstruktion som gör att man ser skarpt. Sjukdomen innebär att man inte gör det längre, ser skarpt alltså. Gula fläcken förtvinar, först punktvis och senare inom större områden (i mitt fall på båda ögonen). Det är en långdragen process och leder nästan aldrig till blindhet – utan ledsynen finns alltid kvar. Det var en ganska brysk läkare som meddelade: ”Det här lider du av. Det här går inte att bota. Det kommer att bli sämre. Du blir inte blind. Ajö!”

Vilken dag va? Den 22 april 2015.

Men det är svårt att beklaga sig när omvärlden ser ut som den gör. Jag tillhör förmodligen den procent av världens befolkning som har det allra bäst, eller kanske den promille. Jag är glad och tacksam för det, men skäms faktiskt en smula. Ja, kanske mer än en smula för att det är så.

Jag ska försöka att inte beklaga mig över mina jämförelsevis lindriga krämpor och handikapp, men till er som är mina vänner och kanske läser detta vill jag säga en sak:

Med mitt ögonhandikapp har man svårt att känna igen ansikten. Jag måste komma rejält nära (1–2 m) innan jag kan identifiera vänner som jag möter på stan. Det gör att jag känner mig rejält fånig när nån vinkar eller ropar på håll och jag inte har en aning om vem det är, så om just du skulle råka ut för detta ber jag om ursäkt och om överseende, och kom gärna närmare så att jag åtminstone får en chans att känna igen dig. Och då kan vi kanske snacka lite, eller ta en lunch tillsammans. 

Du har säkert också några sjysta krämpor att berätta om. 😀

21 januari 2016

Funeral Blues

W.H. Audens fantastiska dikt Funeral Blues fick förnyad uppmärksamhet då den förekom i filmen Fyra bröllop och en begravning (1994) där rollfiguren Matthew (John Hannah) reciterar den vid sin partner Gareths (Simon Callow) begravning.



Audens dikt publicerades första gången 1936 och var i den versionen en satirisk dikt (med fem strofer) som skrevs till en pjäs av Auden och Christofer Isherwood. År 1938 omarbetade han den (med fyra strofer, varav de två första är identiska med den tidigare versionen) till en sång för Hedli Anderson med musik av Benjamin Britten.

Wystan Hugh Auden var född 1907 och började redan som trettonåring skriva poesi. Han tillbringade långa perioder utomlands under 30-talet, bland annat i Berlin, i New York och på Island. Han deltog också som ambulansförare och krigskorrespondent i spanska inbördeskriget samt bodde efter andra världskriget under perioder på ön Ischia i Neapelbukten och i Österrike.

Han flyttade tillsammans med Christofer Isherwood till New York 1939. Den homosexuelle Auden längtade efter en äktenskapsliknande relation och, sedan Isherwood flyttat till Kalifornien levde han under flera år tillsammans med den amerikanske poeten Chester Kallman. Han gifte sig dock med Thomas Manns dotter, skådespelaren och författaren Erika Mann, även hon homosexuell, men detta var sålunda blott ett konvenansäktenskap genom vilket Erika Mann fick brittiskt pass och kunde lämna Nazityskland. Hon flyttade 1937 till New York och förblev gift med Auden till sin död 1969, men de levde aldrig tillsammans.

Funeral Blues plats i filmen Fyra bröllop och en begravning, är ett genidrag. Mot bakgrund av att texten skrevs för en kvinnlig sångare och att inget i texten antyder att det handlar om kärlek mellan två män, gör lyssnaren ändå den kopplingen med tanke på Audens, Ishermans, Brittens, Kallans, Manns, med flera i Audens vänkrets, sexuella läggning.

Förutom Brittens tonsättning som gjordes för skådespelet ”The Ascent of F6” har texten tonsatts av många tonsättare och artister. Den minst kända är troligen min egen som finns utgiven på Bo Ejeby förlag och insjungen av Linköpings Studentsångare med cellisten Beata Söderberg Quin.



Läs mer här