Dagens nyhet: Antalet manskörer minskar, skriver Corren.
Att antalet manskörer minskar är ingen katastrof. De manskörer som finns kvar håller hög kvalitet och förmår att förnya sig. Den verkliga katastrofen skulle vara om man inte längre sjunger manskörsmusik. Men för det behövs inga manskörer utan det går lika bra med männen i en blandad kör eller en tillfällig konstellation av män.
Att de ”traditionella manskörerna” som de kallas i artikeln har problem med att rekrytera sångare beror inte på att de är traditionella eller har gamla anor. Det beror i stället på att de helt enkelt håller för låg kvalitet och sjunger musik av undermålig kvalitet. Man kan år 2009 inte enbart sjunga treklangsmusik från 1800-talet eller arrangemang av trallvänliga 60-talshits utan måste också ge sig i kast med den utmanande konstmusiken. Dagens ungdomar är kvalitetsmedvetna och förväntar sig konstnärliga och klangmässiga utmaningar. De manskörer som antar musikaliska utmaningar kan också rekrytera sångare som vill ha sådana.
4 kommentarer:
Men beror inte den låga kvaliteten åtminstone delvis på oförmågan att rekrytera nya sångare? Det är samma människor som sjunger i körerna som för 50 år sedan, fast nu är de 50 år äldre och rösterna håller inte längre.
Jag tror dessutom att det är svårt att få en 20-åring att trivas som ensam yngling där resten är 60 år och däröver. Jag vet exempel på 45-åringar som inte har velat vara med för att de var så mycket yngre än alla andra, och att det då inte går att rekrytera 20-åringer (eller ännu yngre) säger sig självt.
Eric: Jo visst är det så, men många bra körer har ett stort spann. I min manskör är det både 19-åringar och 60-åringar (och allt där emellan). Jag är övertygad om att den viktigaste orsaken är kvalitén på musiken (och kören). Man rekryterar inte unga grabbar med dålig repertoar, dåligt sjungen. Sen handlar det också om körens sociala kvalitéer. Om den har förmåga att anpassa sin verksamhet efter alla åldersgrupper.
Intressant diskussion. Att det viktigaste är manskörsmusiken i sig håller jag inte helt med om. För att göra manskörsmusik helt rättvis tycker jag att det i viss mån krävs att den framförs av en manskör som sjunger tillsammans på någorlunda regelbunden basis. Har sett många exempel på där herrarna i blandade körer framför manskörsmusik som ett inslag i konserter, och det är ofta det helt enkelt inte funkar, även om de är högst kompetenta sångare individuellt. Så är det definitivt i min blandade kör (har tidigare sjungit manskör). Har inga definitiva svar på varför, men min lekmannamässiga tolkning är att en annan klangbild krävs, framförallt hos första tenorer och första basar som helt enkelt behöver ta mer plats än de är vana vid. Hur ser du på den rent sångtekniska och klangmässiga skillnaden? Bör en kompetent sångare som enbart sjungit blandad kör kunna sjunga manskör "utan" förberedelse? Gäller det samma för dirigenter? Hur stor är betydelsen att dirigenten har en manskörsgrund att stå på när manskörsmusik ska göras rättvisa?
En annan aspekt är väl körens storlek. Antar att det finns en anledning till att det finns så få uttalade kammarmanskörer i Sverige (Svanholm Singers är den enda jag känner till). 20 herrar från en blandad kör har kanske svårt att göra avancerad manskörsrepertoar rättvis, pga antalet sångare. Varför har Sveriges kända manskörer sällan under 50 medlemmar? Är det för att klangen kräver det, eller bottnar det i studenttraditionens stora upptagningområde och välkomnande attityd?
Visst har många bra manskörer ett stort spann. Det jag menade är att problem uppstår när manskören som en gång bestod av 20-60-åringar har åsidosatt nyrekryteringen under 40 års tid så att den bara består av 60-100-åringar. Då är den dömd att gå under, oaktat om den skulle göra allt rätt i övrigt från detta ögonblick.
Men en statisk repertoir är som du säger nog det enskilt största hotet. Inte mot nyrekryteringen kanske, FN i Lund visar att det går att locka nya sångare med svårmodig musik från forna dagar på tyska, men för att behålla dem i längden krävs mer.
Skicka en kommentar