16 april 2009

Genom mina genusglas

Ibland har jag på mig mina genusglasögon. Inte särskilt medvetet, men ändå.

I dagens Corren intervjuade journalisten Therese Trogen en kvinna som fyllde trettio. En bit in i artikeln kommer det: "X kommer [...] till Correns redaktion [...]. Klädd i jeanskjol, blus, stövlar och gråa overknee-strumpor med en liten rosett på [...].

Jag trodde vi var färdiga med den där grejen. Att slentrianmässigt beskriva kvinnors utseende och kläder, medan männen beskrivs med karaktärsdrag, titlar och annat. Kvinnor med förnamn: Wanja, Silvia, Mona. Männen med efternamn: Reinfeldt, Borg, Norrena.

Skärpning för bövelen!

4 kommentarer:

sLars sa...

Av någon anledning nynnar jag på den hysteriska låten "Genom mina solglasögon".

De tog upp det där med Wanja och förnamnen i radio för några veckor sedan. Lantz tror jag det var.

medelsvensson sa...

Heja Hans!
Det är så skönt när andra också ser och reagerar. Visst har mycket hunnit förändras men massor finns kvar av bara ren okunnighet och lathet. Säger hon som jobbar med genus och jämställdhet sedan fem år. Fram för fler kloka medmänskliga tankar!

Sophia B sa...

:) Själv är jag lika bedömande mot män som mot kvinnor, vad gäller kläder. Såg Paul Ronge på TV härom dagen och var på väg att efteråt uppmana honom att skaffa en kostym och skjorta i rätt storlek, samt klippa sig. Sedan om det är en förmildrande egenskap eller dubbelfel är en annan sak...

Vad gäller för och efternamn håller jag med dig i princip. Dock tror jag att en del av kulturen är att man använder förnamn så länge risk för missförstånd inte finns. Fredrik, Anders och Fredrik kontra Wanja, Silvia och Mona. Och Maud.
Heter du Slatan används förnamn, heter du Åsa heter du Infrastrukturminister Torstensson.

Men som sagt, det är bara en delförklaring.

Dina genusglas borde förövrigt mångfaldigas och säljas. De är lagom genomsläppliga och med avsaknad av humorspärr.

Hans Lundgren sa...

Sophia: Jag ska fundera på det där med att göra business av mina glasögon. Kan behöva nåt att försörja mig på då pensionen kommer.

Det mesta i livet måste betraktas med humor annars går vi under.

När jag gick i gymnasiet i början på 60-talet (Den ärevördiga Spyken i Lund, som var en före detta privatskola.) titulerade man lärarna med fröken, magistern och lektorn, beroende på kön och status och lärarna kallade eleverna vid namn - inte du - men gossarna vid efternamn och flickorna vid förnamn: "Har Lundgren inte gjort läxan idag heller?" (Vanligt förekommande...)

Det finns alltså en tradition som lever kvar och som nog bör motarbetas. Å andra sidan bör det nog ske försiktigt eftersom det finns en radikalfeministisk falang som till och med anser att ordet "man" inte får användas annat än om män. (Se senaste numret av Språktidningen.) Alltså, man får inte säga: "Man borde nog gå och lägga sig" om det på något sätt inbegriper kvinnor. Annars välkomnar jag de nya könsneutrala orden som "talesperson", "justeringsperson" etc.
Problemet är väl möjligen hur könsneutralt ett ord som "medlem" känns?