Faan också!Jag har skrivit om det förr.
Jag blir så besviken på personer som inte kan be om ursäkt. I stället beklagar man det inträffade och därmed har man undandragit sig det personliga ansvaret. Det gäller politiker, affärsinnehavare, telefonoperatörer, kommunala tjänstemän och andra: "Jag beklagar det inträffade. Det ska inte hända igen."
Var finns det personliga ansvaret? Var finns integriteten och självkänslan? Kurage? Förstår de verkligen inte att den som är ledare och chef faktiskt har ett ansvar? Förstår de inte att de blir mycket bättre ledare och chefer om de tar ansvar?
Eller är det bara en språklig fråga? Inser man inte skillnaden mellan en ursäkt och ett beklagande? För mig som är drabbad är skillnaden himmelsvid! Det handlar om förtroende. Det finns inget bättre sätt att vinna respekt och andra personers tillit än att erkänna att man gjort fel och ta ansvar för sina handlingar.
En kommunal verksamhet som jag som kulturarbetare är beroende av hade gjort fel, vilket drabbat min verksamhet negativt och jag mejlade den ansvarige och krävde en förklaring och en ursäkt. H*n erkände utan omsvep att de klantat sig, men ursäkt? Jag beklagar...
1 kommentar:
Tror att det delvis är en språklig fråga som inte bara består i att man inte förstår skillnaden. "Ursäkt", och i ännu högre grad "förlåtelse", är ord som har en ganska privat klang. Kanske tycker man att "beklagande" låter mer officiellt och passande i offentliga sammanhang. Det är lättare på engelska, föreställer jag mig: "apology" är tillräckligt högtravande för att uttalas från en talarstol av en statschef, men att översätta det till "ursäkt" gör det nästan lite pinsamt. Och jag tror inte att det är ett förstår-bara-klangen-i-mitt-eget-språk-problem.
Skicka en kommentar