16 augusti 2015

Är det en allmänt utbredd beröringsskräck inför det finkulturella?

Jag har inte lyssnat på alla årets sommarpratare – långt ifrån. Men när jag lyssnat har det slagit mig vilken oerhört likriktad och lättviktig musik som spelas. Oavsett vem som talat, hur allvarligt ämnet än har varit så strömmar det ut mainstream-pop, lite etno, lite jazz och lite visa.

Den västerländska konstmusiken lyser med sin frånvaro. När jag går igenom spellistorna ser man några få undantag, Alexander Ekman, Syster Karin, Marianne Mörck och Aschwitzöverlevaren Heidi Fried. Kanske någon mer som jag tappat bort. Vad beror det på?

Men var finns den nutida konstmusiken? Var finns klassikerna? Är det okunskap eller ovilja? Eller är det urvalet sommarpratare som är mainstream? Jag har svårt att tro det och jag har inte uppfattat det så. Är det en allmänt utbredd beröringsskräck inför det finkulturella? 

En liten Bach-invention, en Schubertromans, några uppfriskande kluster av Schönberg eller Alban Berg eller varför inte ett körstycke av Anders Hillborg?

Det sänds ju ändå i P1.


1 kommentar:

Sverker Zadig sa...

Men såhär hette det ju åtm förr: Sommar, ett lättlyssnat program för er på vägarna, på badstranden och i hängmattan…
Och lättlyssnat då underförstått underhållningsradion = skvalradio)