Det tar ett bra tag innan jag förstår hur det hela hänger ihop, innan jag kan skilja på verklighet och fantasi. Sovrummet ligger faktiskt på tredje våningen. De åtta förstabasarna är en omöjlighet, skrattet är alldeles för rytmiskt och inte naturligt. Det är kolmörkt ute.
Jag hör hur kvinnan i sängen bredvid – hustrun alltså – sätter sig upp. Hon sträcker på sig och trevar efter telefonen och stänger av det hemska skrattljudet. Jag förstår nu hur det hänger ihop. Hon ska med ett tidigt tåg till Stockholm och har hittat det optimala väckarljudet i telefonen, åtta skrattande manskörssångare. Vad hon inte vet är att detta är ljudet som väcker kvinnor, men dödar män.
Jag ska också med ett tåg. Till Mjölby. Om fyra timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar