Att gå hem med tomt koppel

Man vet ju att det ska hända. Att en älskad lurvig del av familjen ska lämna in. Ändå slår smärtan och saknaden till med full kraft när vi lämnar veterinären med tomt koppel. Labradoodlen Loppan var en ovanlig hund. Hon älskade alla. Hon och barnbarnen Mildred och gertrud hade en mycket speciell relation. Kärleken var ömsesidig.

Loppan kontaktade gärna åldringar med rollator för att de skulle få sticka fingrarna i hennes päls för att minnas sina egna hundar. Hon satte sig gärna ner för att okända barn skulle få uppleva hur man drar de små fingrarna genom hennes lurviga päls och för att få möta ett djur som enbart utstrålar vänlighet.

Loppan var  uppenbart empatisk. Vi gick våra fem kilometer varje dag. Hon var mycket uppmärksam. Alla barnvagnar bevakades noga – de kunde ju innehålla ett barnbarn.

Vi fick nio år tillsammans.  Plötsligt på söndag eftermiddag var det något som brast och hon orkade inte mer. När vi kom in till sjukhuset visae sig att hon hade en livmoderinflammation och att livmodern brustit.

Vi gick hem i skymningen med kopplet i handen. Samma koppel och samma väg som vi gick för elva år sedan då Loppans företrädare Flisan fick sluta sitt liv på liknande sätt.

Loppan hade oerhört många vänner bland våra vänner och jag vet att många kommer att sakna henne. Det är väldigt sorgligt, men hennes minne är ljust  och mjukt. Det finns i händerna.