14 augusti 2006

Man lär så länge man har elever…


En sliten fras som jag egentligen drar mig för att använda.
Den gångna veckan har jag undervisat åtta dirigentelever. Åtta musikaliska personligheter. Alla med olika förutsättningar och med olika mycket i bagaget. Det var fruktansvärt roligt. Dels för att jag gillar att träffa nya människor, men också för att det är en sådan pedagogisk utmaning och en sådan tillfredsställelse när det går vägen. Att inte ha en aning om på vilken nivå man befinner sig i början eller förutsättningarna för att det ska göras framsteg på sex dagar... Att våga driva på och kritisera utan att såra eller framkalla försvarsattityder. Det är fantastiskt spännande.
För den oinvigde kanske vi bara står och slår takten, men den mer initierade vet och förstår att det är en själslig och känslomässig process som handlar om kommunikation. Och om att blottlägga känslor.
Kördirigenten kommunicerar sin musikalitet och sina intensioner till körsångarna som fyller på med 20-30 människors samlade livserfarenhet och konstnärliga vilja och förmåga! Snacka om att frigöra krafter!
Och så mycket jag lärt mig. Och så bra alla mår.

3 kommentarer:

Maria sa...

Buenos Aires låter underbart. Ha det så!

/Maria

sLars sa...

Det måste vara roligt som tusan. Drar mig till minnes en elev som skulle dirigera Våroffer. På slutet gör ju oboisten, eller klarinettisten eller kanske hela "lilla" träsektionen en massa noter. Fort. Och alldeles innan alla andra säger "Tut", eller "Stråk". Eller vad de nu gör på sista tonen. I alla fall.

Eleven gjorde en massa rörelser för att liksom imitera de snabba noterna. En berömd italiensk dirigent sade "dessa människor är proffs, prova att bara slå in fjärdedelen en gång ska du se".

Så gjordes.

Jag minns fortfarande blicken när hon provade.

Så det handlar om kommunikation.

Lindansaren sa...

Man skull ta mig tusan ha varit där!