17 september 2006

Om att svika sina ideal

Det är vad jag gör. Sviker mina ideal. Ingen valrörelse har gett mig sådan ångest som denna. Jag har alltid ansett mig stå till vänster och de senaste gångerna har jag lagt mina röster på Miljöpartiet. Jag har stort förtroende för politiker som Maria Wetterstrand och Gustaf Fridolin. Kanske hade jag också kunnat lägga min röst på FI. Jag tycker det behövs en kraft som ser lite bortanför horisonten och som vågar ha en idé om ett hållbart och solidariskt samhälle.
Ändå har det senaste decenniets politik handlat om allt annat. Den har präglats av Göran Perssons personliga makt. GP har tyvärr förbrukat hela sitt förtroende för länge sedan och jag är övertygad om att det behövs en annan statsminister. Någon som besitter egenskaper som ödmjukhet, förmåga att lyssna och förmåga att erkänna sina fel. Jag vet inte om Reinfeldt besitter dessa egenskaper i högre grad, men han har visat att han kan samarbeta och jag tror att det är en förutsättning för att man ska kunna vara en bra statsminister.
Därför kommer jag idag att rösta på alliansen. Inte för att jag sympatiserar med dess politik utan för att jag tror att det kommer att bli ett öppnare politiskt klimat. Du får gärna anklaga mig för att vara naiv och svaret får vi inte i morgon utan om kanske sådär fyra år.
Har jag fel så skyll gärna på mig.

3 kommentarer:

Sophia B sa...

Jag kan inte tänka mig att du sviker dina ideal. Du röstar för demokrati-vård.
Det är mycket som har fått ta ideologins och politikens plats inom socialdemokratin, som jag inte kan tänka mig att du står för.

Det är svårt att kombinera demokrati med en enpartistat som Sverige kommit att bli, med sina minoritetsregler för regeringsbildning.
Utan behovet att bevaka maktinnehavet, ges inte bara tid utan även kraft att åter bygga på sina ideer, tror jag, vilket åter kan göra vänstern till ett hederligt alternativ. (Och så hinner de få iväg Persson till Torp).

Hans Lundgren sa...

Nej socialdemokraterna har jag nog aldrig röstat på - vad jag kan minnas. Jag har aldrig förstått mig på kopplingen mellan facken och partiet eller maktfullkomligheten hos någondera.
Vad jag mest saknat är nog en regeringsmakt med verklig empati och lyssnande öron. Lyssnande, inte bara på partikamraterna och väljarna utan på alla människor, oberoende av åsikter.

Sophia B sa...

Nej det var gentligen inte meningen att utpeka just sossarna. Men stödde man ett annat vänsteralternativ, så stödde man ju i realiteten även (s) maktinnehav.

"Vad jag mest saknat är nog en regeringsmakt med verklig empati och lyssnande öron. Lyssnande, inte bara på partikamraterna och väljarna utan på alla människor, oberoende av åsikter."
Don't we all. Men sådana människor är ovanliga. Mycket ovanliga. Framförallt inom politiken.
Det vore intressant att vid tillfälle höra vad det är du funnit av detta i de politiska alternativ du nämnde i inlägget.