Pavarotti och jag

Östgöta Kammarkör var i Wales och tävlade. I samma tävling hade Pavarotti medverkat med sin fars kör 40 år tidigare. Nu var det jubileum och festivalglansen skulle förgyllas med den italienske tenorens återkomst.

Den lilla walesiska staden Llangollen var belägrad av journalister, poliser, vakter och förstås en nyfiken allmänhet. Gatorna var avspärrade, trafikem ett kaos. Pavarotti skulle inte sjunga utan bara lyssna på tävlingen. Allt var försenat! Alla blomutsmyckningar hade tagits bort från scenen på grund av hjältetenorens allergi. Vakterna och funktionärerna i den gigantiska tävlingen glömde sina uppgifter och sprang i stället yra omkring med sina kameror för att få en bild av den berömde gästen.

Vi skulle sjunga som sista kör och fick veta att han skulle anlända precis före vårt framträdande vilket alltså fördröjdes avsevärt. Slutligen kom han i helikopter och lotsades in och tävlingen fortsatte. När vi sjungit vårt program och gått ut lämnade också Pavarotti salongen via sceningången. En ung läkarstudent i kören ropade på honom med oförställd svensk entusiasm:

– Luciano, Luciano! What did you think of our choir?

De små engelska damerna i närheten höll på att svimma av det respektlösa tilltalet – och tilltaget.

– Very good, svarade den store, och så var det med det. Pavarotti har hört och uppskattat Östgöta Kammarkör.

Hur det gick i tävlingen? Vi var väldigt nära att kamma hem hela tävlingen, men fick se oss besegrade av en filipinsk musikhögskoleensemble.