3 maj 2008

15 år!

Idag fyller yngsta sonen femton. De andra tre sönerna, 28, 30 och 33, ser jag bara sporadiskt, men när jag gör det är det härligt!

Femton är stort – då börjar vuxenlivet på allvar med alla krav, men också större frihet. Med tanke på hur väl de övriga klarat sig är jag inte ett dugg orolig. Men jag är tacksam att det är killar. Vet inte om jag hade klarat av en tonårsdotter i huset. Samtidigt har jag i hela mitt liv längtat efter en dotter – fast kanske mest en 3-7-åring, eller en 19-åring…

6 kommentarer:

sLars sa...

En femtonårig dotter är inte hemma, så man saknar henne jämt kan jag avslöja.

Tiden för samtal är under olika transporter till killar, tjejkompisar och andra tillfällen när hon väljer att inte vara hemma.

De tillfällena är dock viktiga och man ska vara aktsam om dessa. Dessutom sker de med blicken åt samma håll, man sitter inte i konfrontationsställning.

Sophia sa...

19 år... tro mig, det är som far inte just en 19-årig dotter du vill ha. För det är i många avseenden då livet är som roligast.
Man är oftast förhållandevis fri från föräldrars överinseende eftersom eget boende brukar följa efter gymnasiet men har ännu få ansvar att ta hänsyn till. Dessutom är man snyggast i hela världen - och vet det.

Oh happy days...

Wyrd_sister sa...

Jag kommer aldrig glömma dagen då min mamma med bestämdhet förklarade att "Flickor är lite bättre". Inte för att det gjorde livet enklare eller löste problemet, snarare tvärtom ity hon ansåg att flickor är mer ansvarstagande.

Jag vet inte de abdonska kvinnorna är annorlunda på något sätt...

Hans Lundgren sa...

Kvinnor är bättre än män - det har jag alltid hävdat. Men jag är fortfarande rädd för fjortisarna, om uttrycket ursäktas. Tror inte jag skulle klara av en kvinnlig tonåring. Men det vet man ju aldrig. Hur som helst, det skulle varit kul med en dotter, eller en syster...

Wyrd_sister sa...

Jag har en jättebra du kan få låna. En syster alltså, inga döttrar här ännu även om jag vet vad hon skulle hetat om hun funnits.

Grattis till sonen i efterskott också!

Fröken Lund sa...

Jag tror alldeles säkert att du hade klarat av en dotter i tonåren. Min lillasyster är just nu i tonåren och jag känner själv - i egenskap av storasyster - en viss oro, dock. Det är mycket som händer och av någon anledning så tror hon att hon kan och vet allt. Min far fick aldrig uppleva mina tonårsår på samma sätt eftersom mina föräldrar inte bodde ihop och jag bodde med min mor. Därför är han mycket osäker på hur han ska hantera allt just nu. Tonåren är verkligen värst. Den nya självsäkerheten och mognaden i kombination med att man faktiskt inte kan så mycket som man tror, är det som emellanåt gör tonåringarna så svåra att handskas med.