29 maj 2008

Om kulturjournalistik

Min lokaltidning – Corren – har sedan ett tag tillbaka för vana att citera lokala bloggare och idag var det min blogg som citerades. (Endast i papperstidningen!) Och det var just det inlägg här nedan som kritiserar tidningen för bristande kulturbevakning. Det är bra. Det visar att det är högt i tak. Jag försöker numera låta bli att polemisera direkt med tidningen eftersom jag redan tror mig veta svaren: ”Vi har inte plats med allt.” ”Vi hade ingen recensent att skicka.” Dessa tänkbara svar är förstås korrekta, men ur läsarens ögon handlar det ju om prioriteringar och god planering.

En liknande debatt har dykt upp här på Correns forum. Där får personen som tycker till inget som helst gehör hos kulturredaktören. Den klagande noterar dock redaktörens lojalitet mot tidningen.

Lojalitet är ju ett honnörsord och något vi nästan alltid betraktar som mycket positivt: obrottslig lojalitet! Men just då det gäller journalister kan man förvänta sig ett annat synsätt. Jag vet inte vilken kultur som råder på Corren, men jag har träffat en mängd medarbetare från chefredaktör till marknadsförare och jag har inte fått bilden av en sträng hierarki där det gäller att rätta in sig i ledet. Den obrottsliga lojaliteten hör inte hemma på en tidning. En journalist måste få opponera mot tidningsledningen och dess policy.

Journalistens uppdrag är inte att stryka medhårs utan att dissekera och analysera samhället. Både utåt och inåt. I synnerhet på kultursidorna.

Ett annat svar som man då och då får sig till livs är att vi kulturarbetare bara vill synas och läsa om oss själva. Det är också korrekt. Men orsaken till det är att det är vårt – och kulturens – livsvillkor. Syns vi inte - dvs. kommer det ingen publik - har vi inget berättigande. Så enkelt är det. (Ungefär som med en tidning. Finns det inga läsare så...)

Nu kom det ju publik – och en stor sådan. Men nästa gång?

1 kommentar:

dexion sa...

Nåja, nu hittar man ju er även om man inte öppnat en Corren på flera år. Att det skall fungera som reklam kräver ju till viss del att tidningen och journalisten har folkets förtroende...(Har de det? Särskilt när de missar eller struntar i en koncert som den du nämner).
Min erfarnehet av Corren är att det var många trevliga människor men en besynnerlig kultur - och så var det många gifta par. De tjänstegrupper du nämner är kanske inte de som är mest utsatta ifråga om att yttra sig och påverka innehållet.