22 mars 2009

Sjungande män!

Äntligen är det någon som tar bladet från munnen och påpekar vilka usla förebilder många ishockeyspelare är. Ishockey är en sport där slagsmål frodas (och uppmuntras?) och alltid ursäktas med att det inte är så lätt när adrenalinet rinner till… Johan Sievers (En av mina journalistidoler!) skriver om detta i lördagens Corren. Klokt som vanligt.

I de manliga kollektiven frodas ofta osunda ideal och det är viktigt att vi på alla sätt motarbetar dessa.

Eftersom jag själv sedan länge är kraftigt inblandad i och beroende av ett manligt kollektiv har jag många gånger reflekterat över om det vi gör är bra och om vi fostrar goda män.

Manskörer är omgärdade av fördomar. Dels de mer eller mindre rent musikaliska, dvs. de som handlar om att manskörer sjunger illa, att de sjunger mossig otidsenlig nationalistisk musik eller att de bara sjunger vårsånger och supvisor. Den andra fördomen handlar om att manskörssångare är dryga och malliga och att de sluter sig i ordensliknande organisationer och dunkar varandra i ryggen, stänger ut andra och är allmänt opåverkade av verkligheten utanför.

Den manskör jag leder bedriver denna termin en ”manskörsskola”. Det innebär att vi på olika sätt vänder oss till killar i gymnasiet för att locka dem att sjunga, och att fortsätta sjunga i kör. De killar som gillar att sjunga är alltid en försvinnande minoritet i de skolkörer som finns. I en manskör kan de få stärkt musikaliskt självförtroende av att befinna sig i majoritet. Manskören samarbetar regelbundet med en damkör, vilket gör att risken för osunda manlighetsmiljöer ändå är ganska liten. Den grabbiga andan finns förvisso ibland, men den tar aldrig överhanden och jag är fast övertygad om att det faktum att killarna sjunger tillsammans överväger de eventuella nackdelar som finns med det rent manliga kollektivet.

Jag citerar gärna igen en av mina favoritkolleger Bosse Johansson: ”Grabbar som sjunger tillsammans startar inte krig.” Så enkelt är det.

Men om vi ska få fler killar att sjunga måste det till att vi vuxna män är förebilder. Små pojkar måste möta män som sjunger. Hemma, på dagis och i skolan. Det är på tok för få manliga lärare och körledare för barn och det är på tok för få pappor som sjunger med sina pojkar.

Så istället för att gå och titta på slagsmål i Cloetta Center är papporna välkomna att ta med sina söner och besöka Lihkörens konserter och repetitioner.

6 kommentarer:

sLars sa...

Det är ju så att musik och musiker överhuvudtaget är stillsamma personer, älskvärda personer och det startas inga krig om man sjunger tillsammans. Det tror inte jag heller.

Överhuvudtaget bidrar kulturella sysslor till freden. Det tror jag, det låter som överord. Men jag tror faktiskt det. Själv har jag en lång tradition av medverkan i olika musiksammanhang, det har danat mig på ett särskilt sätt.

Speciellt tror jag generationsgränser lär folk saker och ting. I musik-sammanhang är de ofta förekommande.

Wyrd_sister sa...

I heart musiker.

De slår hockeyspelare vilken dag i veckan som helst och två gånger på söndagar. Visst, jag är gammal kampsportare men jag kampade alltid under devisen att "jag slår bara de jag tycker om" som i att utanför dojons skyddande tak lyfter jag i princip aldrig ett finger. Det är bara tryggt att brottas med dem man känner, dessutom slår jag hellre ett slag för kulturen.

Margareta Raab sa...

Kan du inte lägga ut adressen till artikeln? Som gosskördirigent OCH sportfåne måste jag bara få läsa den, men mina skumma ögon klarar inte den minimala textstorleken och jag hittar inte artikeln på Corren. Efter det ska jag komma med en oerhört intelligent kommentar...

Hans Lundgren sa...

Margareta: Corren har inte lagt ut artikeln för allmänheten av någon anledning så jag kan inte länka till den. Man måste vara prenumerant och logga in.

Margareta Raab sa...

Ska be svärfar i Vreta Kloster att fixa det....M

Margareta Raab sa...

Jo, jag håller med och måste tyvärr säga att ishockeyn inte är den enda sport där dåligt betende är OK. Fast det gäller i lika hög grad de kvinnliga utövarna. Dessutom tycker jag nog att även om musiker inte så ofta startar krig, så finns inom kåren mycket trist såsom egoism, divalater, fördömande osv. Och nog är idrotten förbrödrande i lika stor utsträckning som kulturen.
En av de största utskällningar jag fått kom fö från en pingistränare, då jag för många år sedan slog raketen i bordet efter en förlust. Efter skället följde en lektion i gott idrottsmannaskap.