13 februari 2009

Fredagen den trettonde – kulturskymning eller gryning?

Visste ni att det finns en term, triskaidekafobi, som innebär att man lider av en fobi för talet tretton? Tonsättaren Arnold Schönberg var sådan. Det finns även en term för rädsla för fredagen den trettonde: paraskevidekatriafobi. När man lärt sig att säga det utan att staka sig är man troligen också kurerad. Om man nu någonsin lidit av det. Själv njuter jag av fredagar, oavsett datum.

Denna otursdag kan vi läsa alla klokkommentarer om kulturutredningen. Till att börja med måste jag säga att det på många sätt är en stor händelse. I 35 år har vi dragits med en kulturpolitik som haft sina rötter och ideal i ett samhälle som i det mesta är ett helt annat samhälle än dagens. Ser man på kulturdistribution och kulturvanor så inser man snabbt att det finns få likheter mellan dagens samhälle och det 1974. Med kulturutredningen har också kommit skuggutredningen och den viktiga rapporten KulturSverige 2009 från Swecult om tillståndet i kultursverige.

Nu inställer sig några frågor. Kan tusentals sidor skriven text förändra villkoren för kulturen på ett avgörande sätt? Finns det kompetens hos regionala och lokala politiker att ta till sig materialet? Finns det kompetens hos de regionala medierna att göra detta?

Vi ska förstås inte gå händelserna i förväg. Kulturutredningen är ett betänkande. Nu ska det remissas. Sen ska det till hösten bli en proposition. Men remissandet är viktigt. Vi som är kulturarbetare vet att det måste till stora förändringar. Tyvärr är vi dock politiskt svaga och långtifrån eniga. Här kan man snacka om särintressen! Från fattiga konsthantverkare till storstadsinstitutioner som museer och teatrar. Från garageband till symfoniorkestrar. Behoven är väsensskilda. Och lojaliteten obefintlig. Inte ens folkrörelserna är enade så folkliga de är. Inom konstmusiken tittar man snett på varandra mellan instrumentalmusik och vokalmusik (orkestrar vs. körer) och mellan genrer. Mellan institutioner och föreningar.

Jag välkomnar verkligen kulturutredningen, men jag misströstar då det gäller politikernas förmåga att realisera dess tankar. Jag har mött tre kulturministrar och deltagit i debatter om mitt särintresse – körlivet. Och ingenting har hänt. Jo, ska jag vara ärlig har det faktiskt hänt lite. En dörr har öppnats till Kulturrådet. Vi har fått tillträde. Nu försvinner sannolikt Kulturrådet. Återstår att se om det finns en dörr till den nya myndigheten.

1 kommentar:

sLars sa...

Är det verkligen så illa som du skriver i orkester och kör-kretsar? Det låter lite tråkigt tycker jag.