Med mina genusglasögon

Corren, Corren!

Idag har man en stor, välskriven och intressant artikel om Anna Wahlgren. Till huvudartikeln är fogade några mindre. Tre kvinnliga journalister har skrivit. Sex kvinnor intervjuas. (Jo en manlig läkare intervjuas angående medicinering av barn.) I en byline står: ”Hur gjorde mormor, farmor…”.

Lite senare i tidningen kommer en artikel om spikmattor. Skriven av en kvinna. Tre kvinnor intervjuas.

Vad har det tagit åt er? Vad sysslar ni med. Den första artikeln handlar om barn och barnuppfostran, den andra om hälsa. Är allt detta förbehållet kvinnor?

Om det är så att ni tycker att barnafrågor bara angår kvinnor, att männens erfarenheter är oviktiga och ointressanta, så säg det rent ut.

Jag tycker att vi har kommit ganska långt i vår syn på föräldraskap. Jag blir glad när jag ser farsor med barnvagnar på stan (Lite mindre glad då jag ser frånskilda helgfarsor styra stegen mot McDonalds.). Statistiken över pappaledigheter är väl inte alltid så uppmuntrande, men inställningen bland unga föräldrar är klart bättre idag än förr.

När min andra son föddes 1978 var jag hemma i ett halvår med en nyfödd och en fyraåring. Platsen var Motala och bostadsområdet modernt med många barnfamiljer. På gården härskade mödrakollektivet. Att som ensam man, med två barn, gå ut och sätta sig i sandlådan var som att kränka kvinnornas privilegier. Här hade aldrig förut någon man varit. Detta var kvinnornas territorium och jag var definitivt inte välkommen. Jag var ett störande moment, en främmande fågel, en inkräktare. Samtalen tystnade. Menande blickar utväxlades. Jag blev, kort sagt, utfryst.

Det har nu gått 30 år och jag får en tidning som beter sig på samma sätt. En ursäkt och ett tillrättaläggande vore på sin plats.