17 januari 2007

Bach II

I morgon börjar vi repetera Bachs H-mollmässa. Det är ett drömprojekt som jag väntat över tio år på att få genomföra. Med åren har längtan vuxit, men också respekten; vem är väl jag att ge mig i kast med ett av musikhistoriens mäktigaste och märkligaste verk? Vad har väl jag att ge publiken och de medverkande? Finns det över huvud taget något att tillföra?

Detta är interpretens ständiga dilemma. Att vara exekutör av ett 250 år gammalt musikverk är att vara en länk mellan en annan värld och vår. Mellan en annan kultur, en annan estetik, ett annat språk och andra idéer än våra dagars. Det ställer rätt höga krav både på ödmjukhet och beslutsamhet. Låt vara att jag genom inspelningar har tillgång till drösvis med andras tolkningar och hyllmeter med litteratur om Bach och hans musik. Det hjälper förstås en hel del.

Men det viktigaste återstår. Levande musik existerar bara i det ögonblick någon hör den, upplever den. Och då måste den beröra. Det ges ingen andra chans.

1 kommentar:

sLars sa...

Levande musik är levande till och med idag. Den variant av h-mollmässan som en gång gavs För Första Gången kan vi inte ana. Eller jo...ana kan vi kanske.

Men att upplevelsen är Då och Där är ju sant. En del har ett slags upplevelseminne, som gör det möjligt att återkalla upplevelsen av det som var levande.

Ståpäls, som Guuunde säger.

Eller knottror längs ryggraden.

Eller värme. I hjärtat. Som när jag tänker på första gången jag hörde det-där-stycket för solo-alt och manskör. Och VALTHORN! Vilken grej!