7 augusti 2007

Om skyldigheten att försörja sig själv

Östgöta Correspondenten skriver om ett par i Kinda kommun som vägrar att försörja sig själva och som nu också förvägras socialbidrag.

En av samhällets uppgifter är att se till att medborgarna överlever. En annan är att se till att samhället överlever. Då och då kan dessa uppgifter hamna i konflikt. Som i fallet med det ”arbetsvägrande” paret i Kinda. Om inga medborgare arbetar dör samhället. Är det därmed så att alla måste arbeta, eller tvingas till arbete?

Samhället tar hand om de svaga. Vi tar gemensamt hand om barnen och deras utbildning. Vi tar hand om dem som är sjuka. Vi tar hand om dem som är kriminella och har begått brott. Vi tar också hand om dem som är gamla och av det skälet är oförmögna till arbete. Vi tar hand om vår miljö, djur och växter och om det som kan kallas vårt kulturarv. Efter bästa förmåga försöker vi också ta hand om vår framtid – om släktets överlevnad. Inte med så gott resultat förefaller det, men ändå. Vi försöker.

Finns det då någon gräns för samhällets plikter? Var upphör samhällets ansvar? Vilken acceptans ska vi ha mot dem som ställer sig utanför det normativa? Ända sedan John Locke och andra filosofer under 1600-talet diskuterade samhällets struktur, folkets rätt att självt skapa lagar och människans naturrätt, har dessa frågor debatterats.

Det är lätt att säga: ”Den som medvetet ställer sig utanför systemet har försuttit sin chans och kan därmed inte heller förvänta sig vare sig sympati eller stöd.” Men samhällets tolerans måste vara större än så. Toleransen måste i princip vara obegränsad. Den dag det leder till anarki och förfall måste systemet omvärderas, men det torde vara långt dit. Vi måste ha tilltro till den enskilda människans vilja att klara sig själv och vilja att bidra till det gemensamma samhället, men också ha fördragsamhet med och förståelse för dem som är står utanför.

I ett krasst ekonomiskt perspektiv är det sannolikt billigare att ge det olyckliga (?) paret i Kinda socialbidrag att leva på än att institutionalisera dem eller med våld tvinga in dem i arbetsmarknadspolitikens så kallade åtgärder. Låt oss därför ge dem mat för dagen och lämna dem i fred. Om det är det de önskar.

5 kommentarer:

linlasj sa...

Jag tycker detta är svårt. Mycket svårt. Själv skulle jag, som du säkert gissar, gärna strunta i att arbeta om jag så ville; varför inte just idag förresten? Arbetar bara lite idag, så jag är priviligierad i det att jag kan välja om och när, inom rimliga gränser, ska arbeta.

Ock ibland går jag snällt men motvilligt till mitt arbete - kanske inte idag men det är en annan historia - varje vardag. Man liksom bidrar, man drar sitt strå till stacken.

Är man halt, lytt eller sjuk är det en sak. Men är man inte det anser en del av mig att man ska bidra, med det just du kan.

Min favorit-tänkare, eller snarare en av dem, säger "Arbete är kärlek gjorts synligt". Kahlil Gibrans utvecklar sedan dessa ord, och orden får mig att tänka på att just mitt arbete inte är särskilt (fysiskt) synligt och gör mig då och då lite missmodig. Han skriver också "vem av er vill vara ett vassrör, stum och tyst, när de andra sjunger tillsammans".

Ja, vem vill vara det?

Jag undrar stillsamt hur mycket man ska så att säga tro på Correns "skriverier" trots att den inte är lösnummerivrig på samma sätt som kvällstidningarna. Det kan finnas, som du antyder, en livshistoria här som inte kommer fram. Paret kanske inte alls är "bara lata" eller slashasar. Det kan finnas bakomliggande orsaker till att just de inte vill bidra, de vill vara ett tyst vassrör och lyssna på de andras sång.

De vill bara betitta alla andras arbete (kärlek som synliggjorts) och finner liksom en ro i det. Och se där! Kanske hittar vi här just deras uppgift, att som en motpol till vår Luther på axeln inspirera, eller motivera att Jag Har faktiskt Valt att Arbeta.

Och då går man lite stoltare och mindre missmodig till arbetet. Faktiskt.

Hans Lundgren sa...

Att inte vilja bidra och att inte vilja arbeta är två olika saker som dock hänger ihop. Visst skulle jag kunna tänka mig att inte arbeta (Vad nu det är när man är kulturarbetare? Jag skulle ju göra nåt!) Däremot kan jag inte tänka mig att inte bidra. Jag vill bidra till mina och dina barns uppväxt. Jag vill bidra till det som gör att "andra sjunger tillsammans" om nu uttrycket tillåts i mitt fall.
Jag skulle inte heller kunna tänka mig att sänka min levnadsstandard. Det skulle nog inte du heller?

Anonym sa...

Jag förstår inte det här. Å ena sidan ondgör man sig över paret i Kinda för att i nästa sekund önska att man själv slapp arbeta.
Slars går "snällt" och motvilligt till jobbet varje dag? varför? Om du inte trivs. Byt jobb! Hans menar att bidra kan man göra på många olika sätt.Att ha ett lönejobb där man tillverkar miljöförstörnade proudukter är väl mindre bidragande än att t.ex få en människa att le varje dag, eller???

linlasj sa...

Njaa, anonym, jag går inte alltid motvilligt. Det står "ibland går jag snällt men motvilligt" till jobbet. Ibland. Så är det nog för alla, man tänker att man gjorde mer nytta hemma eller vill vila för att man arbetat mycket.

Tänker inte byta jobb. Stortrivs med mitt jobb, kan välja när (på dygnet) jag ska arbeta.

Och jag håller med dig, det är bättre att få folk att le än att tillverka moderjordförstörande produkter. Det står faktiskt om det i Gibrans "Profeten" också.

Levnadsstandardssänkningen är intressant, det vill nog ingen. Sänka den. Och ändå är det faktiskt det som måste till om "alla" ska vara med. Ett tankeexpriment är att tänka sig att alla, eller bara att halva befolkningen i Kina ska dricka en eller två pilsner en fredagkväll. Någon lär ha räknat ut att vetet skulle ta slut efter rätt så kort tid.

Om nu pilsner är levnadsstandard. Men det är ju en annan fråga.

Lönejobbet där man bidrar till att tillverka miljöförstörande produkter är ju ett (klassikt) dilemma. Den lönearbetande måste ju få mat på bordet, och i någon mån kanske en viss prostitution ska till. Jag sade en gång för trettio år sedan "hellre städar jag här på universitetet än tillverkar vapen".

Jag har ändrat mig. Vet inte varpå det kan bero, det kan ha med barnens tillkomst att göra. Att man har ett ansvar för någon mer än sig själv.

Tycker fortfarande att kindaparets dilemman är lurigt. Men de har de facto bidragit till att det talas om annat än vädret på uteserveringen. Det fick jag ett bevis på igår.

Och tänk...däri kanske ligger deras bidrag: Vi talar med varandra på ett annat sätt, det diskuteras, det dryftas i mitt tycke hemska åsikter att ge dem ett nackskott...

Vi redovisar diametrala åsikter och blir lite mer...osvenska. Ett svenskt sällskap söker alltid konsensus, irriterande tycker jag. Det är liksom "fel" att tycka olika. Men i detta fall, med kindaparet tillåts man ha diametrala åsikter.

Det kan bara vara bra att vi verkligen börjar prata med varandra om väsentligheter.

Stode man där med pistolen i handen tror jag inte man sköt trots att man tyckte det var lösningen på uteserveringen.

Jag skulle inte ens gå till kindaparet med en pistol. Jag funderar dock över om jag ska gå med blommor till dem.

Och faktum kvarstår, ALLA kan inte göra som de gör. Det fungerar liksom inte. Inte ens om vi inbegriper hela världen.

linlasj sa...

Hittade detta på nätet:

"Dessa två skogstomtar är i själva verket ovanligt harmlösa. Summan de inkasserar är förhållandevis låg och dom ställer sannolikt inte till något större djävulskap för någon annan. Något man inte kan säga om många andra parasitgrupper, exempelvis förtidspensionerade bikers, knarkhandlande afrikaner, horder av arbetsskygga araber, syrianska småföretagare som inte betalar skatt plus naturligtvis alla helyllesvenskar som inkasserar ansenliga belopp genom att ständigt vara hemma med sjukt barn eller är långtidssjukskrivna pga någon påhittad wiplash-skada.
"

Där ser man. Inlägget kanske är på gränsen till -istiskt på många sätt. Men i alla fall.