Vårt behov av sorg är omätligt. På samma gång som vi tveklöst skulle erkänna att vi inte vill drabbas av lidande och sorg, kastar vi oss in i ett ställföreträdande sorgearbete så fort tillfälle ges. Jag vet att detta är en känslig fråga. Men även känsliga ämnen får, och förtjänar att diskuteras.
I Corren idag publicerades en stor artikel om djurförsök. Råttor får hälsenorna avskurna för att hjälpa forskare att komma på en bra metod för att hjälpa människor med avslitna hälsenor. Vi lider förstås med råttorna och förfasar oss över hur de behandlas. Eller?
Jag minns ännu när vi för flera år sedan fick följa den lilla flodhästungen Nelsons kamp för livet i Kolmårdens djurpark. Braskande bilder och rubriker i flera veckor. En hel nation i sorg.
Det är ett känt faktum att vita (söta) råttor i bur får oss att känna oss hjärtnupna i avsevärt högre grad än en äcklig brunråtta i soprummet. Medan en plockad broiler i kyldisken inte berör oss alls. Ett ulligt lamm är värt mer sympati än en skitig, fnasig gris.
Den stackars Englas fruktansvärda öde berör oss så oändligt mycket mer än de tusentals svältande barn som varje dag dör i länder hundratals mil bort. Nu har Englas familj bett att tv ska direktsända begravningen. De vill att jag ska dela deras sorg. Och självklart ställer jag upp.
Den tänkande människan Ladislaus Horatius skrev för länge sedan i sin artikel Tragedin pågår oavbrutet (Tsunami): ”Kollektiva sorgemanifestationer gör mig illa till mods. Hur kan tiotusentals människor känna likadant, på en och samma gång? Utanför teatersalongen?” Då var det Tsunamin. Nu skriver han på FaceBook: ”En död är normal och förväntad, för att inte säga banal, en annan extraordinär och bra löpsedelstoff.”
Hur ska vi förhålla oss till lidande och död. Ska vi ryckas med i de kollektiva känslorna för det banala (råttorna) eller ska vi låtsas som om vi saknar empati? Hur ska vi lyckas känna medmänsklighet med barnen i Darfur när vi inte ens klarar av grannens odrägliga ungar?
Jag vet inte – förstås. Jag blir bara bedrövad. ”Håll statustänkandet borta från döden” skriver Ladislaus. Javisst – det är väl självklart. Men känslor är ju just känslor därför att vi inte styr över dem. Den som behärskar sina känslor kallar vi känslokall. Och det är fult det.
Känslorna kommer över oss i olika hög grad utan att vi kan styra det, Ingen vettig människa kan säga till Englas föräldrar: ”Er sorg berör mig inte.” Det är osannolikt och förhoppningsvis osant. Men ändå.
Det finns en större sorg. Den över människans och mänsklighetens otillräcklighet.
2 kommentarer:
Nu känner du ju mig, så att jag skulle anklagas för känslokallhet håller jag som ytterligt avlägsen...
Jag skulle naturligtvis, vid ett möte med Englas föräldrar, säga att sorgen berör mig. Den gjorde det under en kort period efter händelserna i Stjärnsund.
Men om vi antar att jag inte möter dem så har jag faktiskt insett att det finns annan sorg att "ta till sig". Den avlägsna sorgen är på något vis så vi ska sörja nuförtiden, annars kommer ju sorgen så (farligt) nära.
Jag har faktiskt inte sänt vidare ett enda Engla-ljus. Tidigare, bara för någon månad sedan, hade jag gjort det. Jag kommer heller inte att titta på begravningen. Går då hellre till kyrkan och minns min egen mormor. Och ber henne möjligen ta hand lite om Engla, så sörjer och fungerar jag.
Jag tände ett ljus, eller till och med två för pojkarna som så olyckligt lekte i en sopcontainer och blev bokstavligt talat mosade till döds. Det tyckte jag var fruktansvärt, som händelse betraktat. Så jag tände två ljus till dem.
När dubbelmorden i Linköping hände berördes man mer, trots att jag inte kände någon av dem. Men det skedde runt knuten och man fick sig en funderare.
Det råder ju samtidigt en inflation i krisgruppers skapande vid diverse krissituationer som uppstår. Varifrån kommer det plötsliga behovet? Vem har hittat på det? Är det en slags inflation i orden vi ser resultatet av?
Är vi räddare för döden än tidigare? Ja i allmänhet, det tror jag.
Är vi mer empatiska än tidigare? Fan tro't. Det förhåller sig snarare tvärtom misstänker jag.
Samtidigt har jag insett att närhet inte längre betyder fysisk närhet. Har då och då hittat dottern - visserligen full av tonårshormoner - gråtandes vid datorn och msn. Någon "vän" som hon inte sett i verkliga livet är ledsen, eller har betett sig dumt. Då kommer plötsligt avlägsenheten in i rummet.
Lätt är det inte. En notis om 300 döda i en katastrof i Indien berör mig fortfarande mer än en persons (mer eller mindre naturliga) död. Trots att den förra renderar 3 rader i en notis, och den senare sida upp och och sida ner i kvällstidningen.
Hans:
"Men känslor är ju just känslor därför att vi inte styr över dem. Den som behärskar sina känslor kallar vi känslokall. Och det är fult det."
Kontroll och kyla är inte samma sak. Och även det som inte kan styras kan *betraktas*. Att inte fundera över sina känslor, varifrån de kommer, vad som är gnistan, vad man tycker om dem - är att inte använda sin repertoar som människa, som Homo sapiens.
En musikalisk parallell: "Miss Saigon" anser jag vara en riktigt dålig musikal, en "kioskmusikal" som siktar på hjärtat med dumdumkulor. Den vill framkalla just gråt hos publiken. Jag känner själv impulsen men bromsar den; det skulle vara manipulerade tårar.
Filmen om Cyrano (med Depardieu) däremot är stor konst for mig. När den långnäste långsamt och trotsigt dör i slutet på filmen kan jag inte annat än lipa. Där finns resonans, sympati,äkthet - gråten är "egentlig" och betyder något.
Jag säger inte att vi ska kontrollera oss (även om det är kongruent med en "sapient" människa). Att däremot inte ens betrakta vad som händer i vårt hjärta är att vara ett löv i vinden. Och massmedia alstrar mycket vind...
Det är inte bara gråt i luften, jag känner också pustar av lynchning. (Läs Englagrupperna på Facebook.)
Skicka en kommentar