Provence I

En vecka på ett Mas i Provence.
För att börja med slutet: Sista kvällen överfölls jag av araber. Alltså inga kroksabelförsedda ridande beduiner utan osynliga insekter som de fördomsfulla fransmännen kallar ”arabique”. Jag såg dem aldrig och kände aldrig sticken, men vaknade på morgonen med vaderna fulla av otäcka röda blaffor. De var till en början som myggbett, men blev så småningom till blåsor som sedan öppnade sig. Båda underbenen svullnade upp till lårtjocklek… Som tur var hittade jag med det samma vid hemkomsten till Sverige en hudläkare som kunde hjälpa mig med salva och penicillin. Ordningen någorlunda återställd.

Bergman och jag II

Skrev för länge sedan om Trollflöjten och min relation till Bergman
Igår kom förstås minnena tillbaka. De intelligenta ögonen, vindtygsjackan och det oändliga tålamodet som ändå syftade till perfektionism. En massa sångare, proffs och amatörer, som aldrig tagit en teaterlektion åstadkom tillsammans en produktion som blev ganska bra, för att inte säga mycket bra. Jag tror att tålamodet den gången mycket bottnade i Bergmans respekt för musiken. Det var ändå inte riktigt hans gata och hans möte med den milde Eric Ericson, som dirigerade, satte nog sin prägel på hela samarbetet.

Tidig morgon

Har börjat sova dåligt igen. Vaknar tidigt, innan tidningen kommit. Sommarmorgnar är inte att förakta, tvärtom. Till och med i stan har de sin charm. ”Fågelsången” är dock mest kajors skränande, men stillheten finns där, fläckvis mellan kajorna. Och ljuset. Det matta, gråskimrande ljuset.
Ensamheten är stimulerande. Mina möten med mig själv medan huset sover är givande. Då kan jag skriva och komponera. Ljudlöst (för omgivningen) komponerande vid datorn. Och läsa. Just nu Stagnelius. Tänk att Stagnelius blivit poppis igen – min ungdoms idol. ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.” Norén vet var han ska hämta inspiration. Min egen Stagneliusfavorit var ”Till förruttnelsen”.

Om grammatik

Många yngre människor har svårt med pronomen. Jag läste nyss en text där skribenten använde dess i stället för deras, eller om det var tvärtom. Mina barn har svårt att klara av när det ska vara sin eller hans/hennes. Wikipedia har en liten artikel ”Svensk grammatik” med bl.a. denna fina exempelsats:

"När Jan såg Olle komma, rödblommig och med ett lyckligt leende på sina läppar, lyckades hans hund skrämma upp fyra duvor i hans närhet."

Om homofobi

Det är för mig fullkomligt obegripligt hur en välutbildad och därtill kristen riksdagsledamot kan ägna en stor del av sitt förtroendeuppdrag åt att sortera, trakassera och förfölja människor på grund av deras sexuella läggning. Yvonne Andersson har nu i åratal, i artikel efter artikel i Östgöta Correspondenten talat om för oss att hon inte tycker att homosexuella ska ha samma rättigheter som andra. Hon har propagerat för kärnfamiljen och använt sig själv och sin egen familj som idealbild, den perfekta mamman och hustrun – den perfekta familjen.

Genom sina obskyra ställningstaganden hamnar tyvärr Yvonne Andersson i rejält dåligt sällskap med rasister och främlingsfientliga som tycker om att sortera människor i vi och de – vi som är normala och har rätt – och de som är onormala och har fel. Dessutom hamnar hon i ytterligare dåligt sällskap (tillsammans med sin syster Chatrine Pålsson, även hon homofob och riksdagsledamot för Kristdemokraterna) med den lindrigt begåvade pingstpastorn Maria Hallman som med sin bok ”Homosexualitet är synd” sänkt den intellektuella till en nivå som förstås mer skadar henne själv och det samfund hon representerar.

Glädjande nog har det kommit mothugg såväl från debattörer med utländsk bakgrund som från representanter för RFSL och dessutom från en grupp moderata riksdagsledamöter. Nu saknas bara att vi andra som inte är politiskt aktiva och som inte tillhör någon utsatt minoritetsgrupp också, utan förbehåll, står upp för alla människors lika värde.

Det är sannolikt att det finns majoritet i Riksdagen för en könsneutral äktenskapslag. Låt oss hoppas att den snart går igenom så att det därmed är slut på det offentliga samhällets trakasserande av homosexuella. Jag skulle tro att världen blev mycket bättre om fru Andersson därefter ägnade sin intellektuella kapacitet åt något viktigare. Särskilt glädjande vore det förstås om de kristna samfunden, i synnerhet Pingstkyrkan, både i ord och handling visade att de förstått det kristna kärleksbudskapet.

Uttal

Ska det vara så förbaskat svårt?

Chianti - k-i-an-ti
Tagliatelle - tall-ja-täl-le
Schweiz - sch-väj-ts

Linnæa borealis

"Carl von Linné älskade linnean och hade den i sina sigill och i hjälmen på sitt adliga sköldemärke." (Sv. Wikipedia)

Han älskar den blomman – Carl von Linné –
den pryder hans vapens krön.
Den blir hans bedårande blommoatjé –
så skär, så skir, så skön.

Sommaren kommer

Jag har en sån där traditionell (ut)bildning. Så jag vet vem Atterbom är och Snoilsky och så. Det är väl inga kunskaper på djupet precis, men ändå. Men när det gäller Atterbom har jag haft skäl att fördjupa mig lite av olika orsaker.

Jag vet inte om det är skadeglädje precis – det är nog fel ord, men det känns ändå bra när man upptäcker att de där stora, kända, också hade brister.

Vi hade konsert i lördags med kammarkören och sjöng bl.a. ett stycke av Peterson-Berger, han med Frösön. Han har tonsatt en dikt av Atterbom som heter ”Sommaren kommer”. Där står det bl.a.:

All kreatur i mark och i bur
fröjdas nu, vart efter sin natur.

Och den slutar:

Tröttnar än då de fötter så små
sitta de neder vid floderna blå.

Konditor Ofvandahl kan glädjas åt en jämlike.

Musiken? Den är förtjusande och döljer väl textens brister.

Stolt pappa!

LeGrand, bandet som två av mina söner spelar i, har nu kommit med sitt andra album. Det är förstås kanonbra!
”Sidewalks & Stations”. Köp den. Lyssna på den!

När mopederna tystnar

Jag bor mitt i stan. Det är förstås självvalt. Här är nära till allt. Bilen såld. Bilpool med etanolbilar, cykel- och gångavstånd. En minut till tåget. Trettio sekunder till bussen. Tre och fyrtio i tak. Djupa fönsternischer och snygga paneler. Vacker parkett och stuck. Det finns inga skäl att klaga.
Men så här på nattkröken undrar man i alla fall. Varför kör de omkring på sina mopeder, motorcyklar och i sina bilar mitt i natten? Och varför drar de på så in i bänken just utanför mitt fönster? Varför flanerar de inte i den ljumma försommarnatten eller sitter still och pratar eller bara mediterar?
Som sagt: – Jag klagar inte, men undrar.

Warnung!

Det ska väl tilläggas, för säkerhets skull, att jag inte har något att göra med produktionen av själva filmen nedan. Den som gjort den har "bara lånat" musiken från en cd jag gjort med kören.
Musiken till "Warnung vor dem Wasser" (som egentligen heter "Trinklied") är skriven av den tyskfödde finländaren Fredrik Pacius (1809-1901), som också skrivit musiken till Finlands nationalsång "Vårt land".

Warnung vor dem Wasser!

Jag antar att kändisfaktorn ökar utav helsike! Nu är man representerad på You Tube!


(Det är jag som dirigerar alltså!)

Ugglancitat III

Ett annat favoritcitat är under uppslagsordet Äppelrätter. Om ni skulle sakna "hemnöjen". För ni har väl kakelugn och eldgaffel?

[...] Den allra enklaste anrättningen är att steka äpplena framför brasan, fästa i trådar från en öfver kakelugnsluckorna lagd eldgaffel; puttrande, pyrande, knallande fägna de i synnerhet barnen och kunna räknas till vinterns hemnöjen. [...]

Ugglancitat II

"Järnvägsurspårning kallas det olycksfall, då ett järnvägsfordons hjul ej längre rulla på skenorna, utan, sedan hjulflänsarnas förmåga att leda fordonet på och utefter spåret upphört, befinna sig bredvid skenorna. Urspårning inträffar oftast på bangård vid växling och där mestadels genom oriktig eller otidig omläggning af växlar. På öppen linje kan urspårning ej gärna ifrågakomma, så länge materielen är hel och spårvidden den rätta, om icke hastigheten uppdrif ves öfver den största tillåtna. H. L."

Liten lek – rätt svar

Här kommer de rätta svaren i förra veckans lek!

Konfirmation

Domkyrkan Kristi himmelfärds dag kl.11. Konfirmation. Kyrkan är fylld till brädden. Förväntansfulla mammor, pappor, syskon, far- och morföräldrar och kompisar. Vi är där i god tid för att få en plats där man kan se något. Det pratas och gås omkring. Barnvagnar rystes. Tvååringar springer och tjoar. Prick kl.11 ställer sig en präst i mittgången i kyrkan och ber oss att maka ihop oss i bänkarna så att fler ska få sittplats. Sen ställer sig två flickor bredvid altaret och spelar fiol. De spelar mycket bra. Men eftersom det inte var för deras skull de hundratals människorna kommit dit tar de ingen notis. Pratandet och promenerandet fortsätter medan musiken klingar svagt i kyrkan. Så är det klockringning och mässan börjar. Men fortfarande är det inte många som bryr sig. Pratet har visserligen en något lägre ljudnivå, men det pågår hela tiden. Också under psalmsången. Domkyrkans ungdomskör sjunger, sjunger bra, men vi som vill lyssna får anstränga oss för att höra. Konfirmanderna får resa sig och gå fram. Då ökar aktiviteten i folkmängden igen. Folk ilar fram och tillbaka för att fotografera. Konfirmandlärarna berättar för oss vad konfirmanderna fått med sig från undervisningen. De visar upp en sångbok med en ko på, kanske är det en ko(rs)symbol. Sen öppnar de en liten väska och beskriver innehållet. På väskan är det en bil. Kanske en symbol för bi(be)l, tänker jag.
Sen blir det nattvardsgång. Nu kan alla som vill resa sig och sträcka på sig och prata lite med dem som sitter längre bort. Några släntrar fram och får en oblat och/eller en klunk vin.
För mig är allt detta obegripligt. När jag går i kyrkan, vilket numera sker mycket sporadiskt, går jag för att delta. För att lyssna och uppleva. Jag kände mig rätt ensam

Ugglancitat I

Nordisk familjebok, andra upplagan, den så kallade Uggleupplagan är en ständig källa till underhållning. Den encyklopediska idén var uppenbarligen att i ord beskriva allting. Här citeras början av uppslagsordet Fingrar.

"Fingrar, anat., de i regel fem (på hvardera handen),
sinsemellan fria, i ett plan fästa, trinda bildningar,
i hvilka de dittills enkla öfre lemmarna hos människan
delas vid perifära ändan. Motsvarande delar å nedre
lemmarna kallas tår. Fingrarna leda mot ett lika
antal, mellanhanden (hand-kåfvan) tillhörande, af
gemensam hud täckta ben. [...]"

Liten lek

På turnéer dyker det alltid upp små busslekar.
Här är en.
Vilka fåglar döljer sig bakom dessa namn?
Rätt svar kommer om några dar.

Tävla i musik

(Nej, jag tänker inte kommentera Eurovision Song Contest...)
Jag var fyra dagar i Cornwall på en festival för manskörer - The Third British INTERNATIONAL MALE VOICE CHORAL FESTIVAL. Cornwall ligger i Storbitannien eller U.K. om man så vill. Säg för Guds skull inte England, det är nästan lika oartigt att säga till en Cornwallbo att han bor i England som att göra det till en Walesare eller Skotte.

Vi ställde upp i en internationell tävling för manskörer och tog hem tre priser: 1:a pris i klassen för körer med färre sångare än 40, vi utsågs till festivalens bästa kör och undertecknad belönades med Conductor’s Award – festivalens bästa dirigent.

Kan man då tävla i musik. Under många år var jag oerhört skeptisk, men efter att ha ställt upp i ett flertal körtävlingar har jag blivit övertygad; visst kan man det. Jämför det med konståkning. Det sitter ett antal kvalificerade domare och bedömer kvalitén på det man gör. De bedömer programmets svårighetsgrad, konkreta saker som klang och intonation och mer subjektiva delar som publikkontakt och konstnärlig nivå. Sen lägger de samman sina poäng och får ett medelvärde.

Styrkan i tävlingar är att de sporrar sångarna till att lära sig musiken bättre, sjunga bättre, öva mera, hålla sig i form och en massa annat. Tävlingen gör helt enkelt att vi får en bättre kör oavsett hur tävlingen avlöper. Dessutom tycker sångarna – och numera också jag – att det är kul!

Tävlingen ägde rum redan första dagen på förmiddagen. Vi anlände till Cornwall sent på natten till lördagen, steg upp tidigt och svidade på oss frackarna och ägnade ett par tidiga timmar åt att komma i form, röstligt och mentalt. Sen bar det av till tävlingslokalen Hall for Cornwall och några timmar senare var det klart, tävling, prisutdelning och allt.

Med stärkt självförtroende gjorde vi sedan ett antal framträdanden runt om i Cornwall, bl.a. i den fantastiska Minack Theatre och i det spektakulära Eden project.

Fylla år

Gösta Frick skrev för länge sedan i "Pillerier" den 2:a maj: "Vetenskapen stillastående på grund av illamående". Nu för tiden verkar det inte bara vara akademiker som super skallen av sig i Valborgshelgen. Lite vackert väder och stan är nedlusad av berusade ungdomar. Fylla heter tillståndet på nusvenska, också i tidningsspråket.
Yngste sonen fyller idag. 14 år. Jag tror han kommer att klara sig bra i livet. Ännu långt till första berusningen.