8 mars 2007

Är det värt priset?

Ideellt engagemang har för mig alltid varit en självklarhet. Det är svårt att förklara varför, men det har nog med lojalitet att göra. Och kamratskap. Gemensamma värderingar. Och mycket annat.
Men det finns en gräns. När engagemanget utanför jobbet och familjen börjar likna ett heltidsarbete. När man märker att det inte finns några gränser – eller möjligen när man inte förmår att se eller sätta gränserna.
Jag har nu kommit till en punkt då kroppen och själen (eller vad det nu är) inte längre vill vara med. När tröttheten blir så påträngande att det inte går att vila. När nätterna blir kortare och kortare och hjärnan går på högvarv även då kroppen sover.
Då är det nog dags att ändra kurs och inse att det kanske är tid att omprioritera.
Jag får på allvar börja fundera över meningen med livet.
Innan det är för sent.

5 kommentarer:

Fröken Lund sa...

Om det är värt priset ska man nog försöka fråga sig med jämna mellanrum. I denna hektiska vardag så finns en uppenbar risk att vi tappar bort själen med all input och alla aktiviteter.

Ta hand om dig. Välmåendet är det viktigaste vi har här i livet.

Maria sa...

Ajajaj. Det där låter stressad själ om något. Sömnen är en bra stressmätare. När den rubbas på det där sättet är det varningsklocka.

Tänk på att "må bra" är det viktigaste i livet. Annars fungerar inget annat.

Oskar Ganestål sa...

Högvarv är väl oundvikligt i vissa situationer vi väljer att sätta oss i. Blir det för ofta och för mycket av den varan kan det vara fara å färde.

Månne handlar det om att lita på att människor i vår omgivning både klarar och växer av att åta sig somligt som vi inte nödvändigtvis måste åta oss själva?

Hans Lundgren sa...

Oskar: Jo så är det förstås. Vi har nog lite till mans en övertro på vår egen oersättlighet...
Men problemet är ju också att vi (i alla fall jag) hämtar så mycket energi och stimulans ur dessa åtaganden. Kanske är jag rädd att mista påfyllningen?
/H

sLars sa...

Påfyllningen ska ske varsamt tror jag. Man kanske får prioritera sina påfyllningar. Vet precis vad du menar.

Maria är på rätt spår, misstänker jag, man ska liksom må bra. Totalt sett. Tutalt som Bill eller möjligen Bull säger. Eller båda...