23 mars 2007

1-årsjubileum

För ett år sedan skrev jag här på bloggen om ett möte med kulturnämnden. Jag var nog ganska positivt inställd. Initiativet till mötet kom från nämndens ordförande och man verkade uppriktigt intresserad av att lyssna och lära. Vi som var där var professionella yrkesverksamma dirigenter i kommunen och samtalet handlade om villkoren för vårt arbete och våra ensembler. Efter mötet skickade vi ett förslag med konkreta åtgärder som skulle kunna råda bot på en del missförhållanden. Självklart förväntade vi oss någon form av uppföljning eller formell behandling av ärendet, men ingenting har hänt.
Inte ett brev. Inte ett mail. Inte ett telefonsamtal.
Vad är det för spel man spelar?
Varför får vi inte veta vilka spelregler som gäller om vi ska vara med?
Fattar man inte att man bara ökar frustrationen och misstron mot den kommunala demokratin om man bara låtsas vara intresserad?
Nån som fattar?

2 kommentarer:

sLars sa...

Spel för galleri. Endast. Sorgligt.

Se bara på vissa av våra vägar...Kaserngatan exempelvis. Den är som en tvättbräda. Eller snarare ... en tvättbräda är mer plan än Kaserngatan.

De - kommunpolitiker - ser inte. De vill inte se. Godtyckets herravälde, så sade filmaren Roy Andersson i en intervju för länge länge sedan. Det gäller än.

Sophia sa...

Det otroliga är att de faktiskt tror sig vinna på att låtsas - att ni skall bli så hedrade över deras intresse att det skall vara nog.
Tanken på att ni faktiskt kastat bort dyrbar tid, att ni skulle se det så istället, har garanterat inte slagit dem.
Men det är inte så konstigt när man tänker på att svensk demokrati inte handlar om relationen politiker-medborgare, utan relationen politiker och parti.
Du är som medborgare är enbart intressant i egenskapen väljare en gång vart fjärde år...