20 februari 2008

Ostrikets första dam

För många år sedan var jag på ett internationellt symposium i Rotterdam. På hemvägen shoppade jag pliktskyldigt lite på måfå på flygplatsen i Amsterdam. Ost förstås.

Några dagar efter hemkomsten tittade några vänner förbi och vi öppnade en flaska vin på balkongen.

– Ska vi inte smaka på den där osten du hade med dig, föreslog hustrun.
Osten packades upp och styckades och fördelades. Plötsligt blev det dödstyst. Kompakt.

– Det var jävlarihavet den godaste ost jag ätit, stönade någon.
Vi stirrade på varandra i saligt samförstånd.

Jag grävde i slaskhinken efter förpackningen som härbärgerat osten och lyckades återställa delar av den i läsbart skick. Dagen efter skickade jag e-post till firman som tillverkat osten och frågade var i Sverige den gick att köpa. Inom kort kom svaret: Ingenstans.


Detta svar gjorde mig förtvivlad och jag mejlade tillbaka och frågade om de bedrev osthandel per postorder. Självklart, var det rappa svaret. Sagt och gjort. Under ett års tid förde vi över pengar till ett holländskt bankkonto och fick i utbyte regelbundna leveranser. Dock insåg vi snart att det inte skulle hålla i längden. Det hål som uppstått i hushållsbudgeten var gigantiskt! Vida större än en normalstor holländsk ost.


Norins osthandel i Linköping drevs vid denna tid av de förträffliga bröderna Norin – två gentlemän, med stort yrkeskunnande som med blyertspenna summerade det inhandlade på omslagspappret. Och inte accepterade kontokort. (Med detta kan jag tänkas antyda att de inte var påfallande entusiastiskt inställda till förändringar.)


Detta till trots påbörjade vi vår kampanj.


– Vi har råkat äta den jävlarihavet godaste ost som finns. Ni skulle inte kunna tänka er att ta in den? Det är en lagrad Gouda. (Vi som är snobbar uttalar det förstås på samma sätt som staden den kommer från: ”xauda” eller ”schauda”, med ach-laut.)


– Men blir den inte dyr? Är det inte mycket kanter? Går det inte bort mycket? var de öschötska svaren.
Vi gav oss inte. Vi hetsade våra vänner att gå in och fråga efter den. I ostkön en dag mötte jag biskop Martin (Lind). Det visade sig att han också börjat tjata på bröderna Norin. Nu spred sig ryktet snabbt. Den fanns att köpa på Bengtssons ost i Lund! Till och med plastförpackad i Ängelholm! Och hos Jackson i Hötorgshallen! Tjänsteresorna till Stockholm förlängdes med en timme för att jag skulle hinna ner i hallen. Postorderbeställningarna till Holland upphörde.

Plötsligt en dag pensionerade sig bröderna Norin och barnen Lena och Mats tog över butiken. Och så en dag, då vårsolen tittade fram, kunde man i fönstret till den lilla butiken se en stor röd ost brösta sig i ensamt majestät. På osten stod de magiska orden ”Prima Donna”. ”Nyhet” stod det också. Det stod inte att det var jävlarihavet den godaste osten, men det stod att det var en goudaost.


Så kom ostrikets första dam till Linköping. Och Norins tar sedan länge kontokort.

3 kommentarer:

sLars sa...

Det var jävlarihavet inte en sekund för sent denna historia kom bloggen till del. Det är en underbar historia.

Wyrd_sister sa...

Jag vill tacka livet och färfattaren för att jag också lärde mig uppskatta denna mastodont bland ostar. Vi har den ju numera även också i Connecticut, godare än någonsin och utan några större åthävor.

Boozon sa...

I sanning en god ost som jag nu avnjutit med mina föräldrar efter Break Evens första riktiga framträdande på fyra år.