6 februari 2008

Om kulturpolitik. Svar till den onda liberalen Sophia.

Jag tycker inte du är ondskefull och jag håller med dig om att frågan är komplicerad.

När jag talar om kultur, menar jag den kultur som i staten hanteras av kulturministern och i kommunen av kultur- och fritidsnämnden, dvs ungefär det snäva området konst, musik, teater, film och litteratur. Ungefär!

Att det är vårt gemensamma ansvar beror till stor del på tradition och den positiva inverkan kulturutbudet har på samhället och dess medborgare. Samhället har byggt upp ett stort antal institutioner som på olika sätt har att förvalta ett kulturarv. Detta arv blir förstås med tiden bara större och större och därmed krävs också större resurser – inte mindre. Det är möjligt att det kan finnas andra ekonomiska lösningar, men då måste de presenteras innan man börjar rasera verksamheten – inte efter.

Självklart finns inga belägg för att offentligt finansierad kultur håller högre kvalitet, men i relation till utbudet anser jag – högst subjektivt – att det är så.

Det är självklart så att den som utnyttjar kulturen också ska betala för det, men det är tyvärr så att om de besökande skulle betala hela kostnaden så skulle publikunderlaget minska så katastrofalt att det inte längre gick att producera något.

Alla offentliga kulturevenemang stöds antingen av någon form av statlig eller regional institution eller av ideella insatser.

Ett exempel: Jag producerade nyligen en konsert med Bachs mässa i h-moll. Entrépriset var 100 kr. Antalet betalande åhörare var 350. Om alla kostnader skulle bekostas av åhörarna skulle biljettpriset ligga på över 1 000 kr, dvs produktionskostnaden var ca 400 000. På grund av offentliga medel från staten, kyrkan och kommunen och en avsevärd mängd ideella insatser (bl.a. av professionella musiker) gick konserten att producera för ungefär 1/10 av priset. Om biljettpriset varit 1 000 kr skulle det inte komma någon publik alls och därmed skulle verket inte kunna framföras.

Frågan är alltså inte om det offentliga ska betala eller hur stor del, utan om vi anser att vi har skyldighet att förvalta ett kulturarv och vilken inverkan det har på människorna och samhället om vi inte gör det.

7 kommentarer:

linlasj sa...

Jag betalar hellre pengar till någon till synes perifer konst/musik/teater-grupp som inte alls intresserar just mig än till att finansiera bevakning då slagsmålsintresserade ynglingar besöker fotbollsmatcher. Det är en sak som är förbaskat säker.

linlasj sa...

Ser vi till vad marknaden åstadkommit när det gäller el-priset och priset för nummerupplysning så tror jag biljettpriset snarare skulle vara 1250 kronor än 1000 kronor.
DET är vad den så kallade marknaden skulle åstadkomma.

Anonym sa...

Hasse:
Nej jag vet att du inte tycker att jag är ondskefull, men inställningen till (ny)liberaler och marknadesekonomer är lite som den gentemot homosexuella och invandrare vid vissa svenska köksbord. De är ett satans otyg - men självklart inte de invandrare/homosexuella som jag känner personligen... Den kängan var dock inte riktad mot dig utan mot en stor del av befolkningen.

Din avgränsning av kultur är vid en fösta anblick rimlig, men utöver att jag undrar varför en tavla målad i olja är mer värd än en konstnärlig digitalbild på internet (vilket inte brukar falla inom ramen för din definition) så tycker jag att det svåra är själva utövarna och uppsättningarna. Självklart skulle man vilja begränsa det till de tallangfulla och intressanta - men vem avgör det? Vad är det som gör att Östgötateatern (oakttat det vackra huset i Norrköping och det rätt trevliga huset i Linköping) erbjuder bättre dramatik än den lilla Katarsis? Visst Östgötateatern har välutbildade skådespelare som genom regelbunda uppsättningar och gästspel håller en god kvalitet - men skulle inte även Katarsis kunna erbjuda det om de fick ÖTs budget?

Jag förstår ditt resonemang om tradition och på det pragmatiska planet håller jag delvis med dig. Det vore dumt att med kortsiktiga förändringar rasera det generationer byggt upp.

Jag håller inte med dig om att kulturarvet växer och därmed vårt ansvar att bekosta det. Vem skall bekosta det? Varför? Människor får inte mer pengar att avstå för att fler människor vill arbeta med kultur eller att antalet fastigheter ökar. Det är andra människor som får arbeta hårdare och avstå en större del av sina inkomster och därmed sitt fria val över sin fritid (antingen genom att mindre tid finns till fritid eller för att pengarna inte går till det man själv uppskattar att ta del av). Med vilken rätt tas de pengarna ( i realiteten de människors levnadstimmar) i anspråk?
Det ansvar vi redan åtagit oss behöver lösas på ett eller annat sätt, men det är inte synonymt med att öka åtagandet och heller inte att det i längden är rätt att tvinga människor att avsätta sin tid för finansiering.

Ser man historiskt på kultur så har det varit en viss typ av kultur som hållits under armarna oavsett om mecenaten var Gustav III eller den svenska välfärdsstaten. Folkkulturen har till exempel (med undantag för de senaste årtiondena) sällan värderats högt, men likväl har den överlevt genom århundraden. Annan kultur har givtvis fallit i glömska, men det är heller inget som vi uppfattar som ett svek från våra förfäder. Vilken kultur hade funnits idag om det funnits en kultur- och fritidsnämnd på 1500-talet som avgjorde? Hade det varit bättre eller sämre kultur? (Har själv suttit i kultur- och fritidsnämnd och jag är nog av åsikten att det inte är rätt människor att styra kulturen).

Jag håller med om att kulturen är värdefull i vårt samhälle av två skäl främst. Människor mår bra av kultur - det är hälsosamt för själen oavsett om man konsumerar eller producerar. Men kultur är och har alltid också varit en form av motpol mot övermakt. Det är genom kultur som mycket motstånd gentemot kungar såväl som stater överlevt och frodats. I de afrikanska slavarnas sång, genom verbal och bildlig satir. En del av den klassiska musik som vi njuter av idag, skrevs t.ex. som politiska inlägg i mer eller mindre tydlig form på sin tid.
Men är man villig att bita den hand som föder en? Skapar inte det en snällare form av kultur - enbart? Eller i alla fall en kultur som är in linje med rådande politik? *Trallar: Jag sjunger om lärkor och sippor och sånt, för nu skall vi vara, nu skall vi vara snälla...*

Så då är frågan är offentligt finansierad kultur bättre än annan kultur? Det kan så tyckas om man ser sitt närområde och tillåter sig viss subjektivitet. Men ser man på länder som tillåter och uppmuntrar en större andel frivilligt finansierande (och håll i hatten för det är det stora landet "over there" som åsyftas) så har det lett till ett betydligt bredare kulturutbud (och int ytligare som man skulle kunna tro). Det tycks också vara så att de något udda uppsättningar som finansieras, som ibland flippar och ibland floppar, allt som oftast finansieras privat av någon tjomme eller organisation med kapital - inte staten. Den udda och progressiva kulturen förs alltså fram av privata alternativ, medan staten i större utsträckning håller sig till det klassiska och kulturbevarandet. (Och även av det som staten delar ut utgörs mycket av privata stiftelsemedel om jag inte missminner mig).

Så jag menar inte att alla uppsättningar behöver gå runt på sina biljettintäkter - viss typ av kultur kommer aldrig att göra det för att till exempel personaltätheten är för hög. Men den automatiska lösningen är inte skattepengar, utan det finns en annan form av privatfinansiering. För det krävs dels en del regeländringar inte minst av skattesystemet och dels ett utvecklande av medvetandet om kulturens värde i Sverige. Tänk om det var lika mycket värt för Saab att sponsra Bachs mässa i h-moll (som förövrigt var sagolik) som det idag vore för dem att sponsra LHC-juniorhockey... Det är sannolikt inte färre människor med egen inkomst som lyssnar till Bach än som spelar eller tittar på juniorhockey.

Avslutningsvis att arbeta med kultur skall vara en möjlighet, aldrig en rättighet. Det är inte alla förunnat att försörja sig på det som förnöjer dem mest. För den som hittat en efterfrågan som överenstämmer med ens kompetens och engagemang så är det ju bara att gratulera, men det är inte mer rimligt att bli försörjd av andras skattepengar (konfiskerade livstimmar) än vad det är för mig som bloggare eller för godtycklig fotbollsspelare att göra det.

Att det jag gör inte efterfrågas behöver ju inte betyda att omvärlden saknar omdöme - jag kan helt enkelt också sakna talang, eller vara väldigt ensam om min definition av talang och kvalitet. Men den insikten tycks många konstnärer och författare sakna. Det ju ingen som blir berömd under sin livstid sägs det - hur många konstnärer hade inte bönder, torpare och handelsmän behövt hålla under armarna för att dåtidens alla konstnärer skulle kunnat leva på sin konst i relation till den kvalitet som vi idag tillmäter da Vinci och Moliere?

Lars: Ja det är ju dilemmat med offentligt kulturstöd - vi får alla betala för en andel skräp. Fotboll i all ära, men jag är inte mer intresserad av att bekosta deas hobby än vad fotbollsfantasterna är av att bekosta mitt bloggande.

Vad gäller elen. Blanda inte ihop konkurrens och det oligopol som felaktigt kallas konkurrens. Avregleringen av elmarknaden har skötts illa och är idag en salig blandning av politiska beslut och marknadsekonomisk inspiration. Eftersom staten/kommunerna själv ägde en del på området så var man ju inte enbart intresserade av att skapa ett system som är bra för konsumenten.

Oj, det blev långt.

Hans Lundgren sa...

Jag skrev faktiskt ”nyliberalismen”, inte nyliberaler – jag skiljer på personer och åsikter.

När det gäller kulturbegreppet tror jag att vi får leva med att det är svåravgränsat. Därför skrev jag en fet brasklapp: ”Ungefär.” Självklart kan en digital bild på Internet ha samma konstnärliga värde som en oljemålning och absolut definieras som kultur. Jag tror också att digitala bilder hamnar inom kulturministerns revir.

”Med vilken rätt tas de pengarna (i realiteten de människors levnadstimmar) i anspråk?”

Jag tycker inte om retoriken. (Kanske är det därför som jag i grunden är ointresserad av (parti)politik.) Vi har ett demokratiskt system för att driva företaget Sverige. Vi har ett skattessystem som bl.a. ska bekosta gemensamma utgifter. Hur det demokratiska systemet ser ut, hur skattesystemet ser ut och hur skattepengarna används (vilka de gemensamma utgifterna ska vara) kan och ska förstås ifrågasättas och diskuteras. Men rätten att beskatta kan inte ifrågasättas med känsloargument som att man tar av medborgarnas arbete eller fritid.

Sen må åsikterna gå isär om hur de gemensamma resurserna ska användas. Jag tycker att kulturen är styvmoderligt behandlad gentemot t.ex. idrotten. Andra tycker att forskning om modala hjälpverb i tyskan är bortkastade skattepengar. Andra tycker att bensinskatten ska sänkas så att de har råd att köra bil så mycket de vill.

Vi har alla olika åsikter om vad som är viktigt för ett samhälle och genom ett demokratiskt system ska dessa olika åsikter vägas mot varandra och den lagstiftande församlingen har att fatta beslut. Det är mycket begärt och kanske inte ens önskvärt att varje enskild individ ska ha en åsikt om hur de gemensamma resurserna i detalj fördelas. Varje enskilds åsikt blir ofta både känslosam och något egoistisk (Både min och din.). När de nyliberala idéerna flyttar över ett större ansvar på individen kan det i förstone verka sympatiskt, men jag tror att det på sikt bäddar för ett osympatiskt individualistiskt samhälle där känslan för gemenskap och gemensamma värden försvinner.

S. sa...

Hans Lundgren

”Men rätten att beskatta kan inte ifrågasättas med känsloargument som att man tar av medborgarnas arbete eller fritid.”

Ett av de stora problemen för mig som nyliberal är att diskutera kulturella frågor som de här, alltså de som inbegriper statens roll i kulturen, för att jag har en så diametralt motsatt världsbild. Därför blir argument som det ovan, för mig, snarare en öppning till en debatt för är det inte en rätt spännande fråga att debattera? Att ifrågasätta är väl dessutom en av kulturens främsta roller i en demokrati?

När de nyliberala idéerna flyttar över ett större ansvar på individen kan det i förstone verka sympatiskt, men jag tror att det på sikt bäddar för ett osympatiskt individualistiskt samhälle där känslan för gemenskap och gemensamma värden försvinner.

När det gäller citatet ovan så tror jag att du förminskar människor och sätter de offentliga krafterna på en alldeles för stor piedestal. Gemenskap och gemensamma värden är alldeles för komplexa frågor för att kunna prata om dom som enbart toppstyrda fenomen. Nyliberala Hayeks idé om den spontana ordningen, alltså att vi inte behöver statlig kontroll för att skapa ordning inom diverse områden som marknaden och våran kultur tror jag mer på. Att förminska kulturella fundament som gemenskap och dess värden till att moderna mecenater är grund för en stor del utav våran identitet är för mig att idiotförklara dom som ledde våran kultur fram till vad den är idag. Alltså att negligera gemenskapens utveckling. Att negligera hundratals år utav prövningar, utveckling och framsteg som ledde fram till dagens kultur med dess innebyggande gemenskap.

Det vi pratar om när vi pratar om gemenskap och gemensamma världen är frågor som mejslats fram genom en mycket lång period. Genom denna utveckling så har en mängd olika makthavare försökt styra gemenskapen och dess värden men ändå så har vi kommit fram till en kultur som står på egna ben. När politiker desperat försöker styra folkets åsikter som till exempel genom statsfeminism så lyckas inte det. För att vi pratar om fundamentala frågor utav samhället i stort.

Pratar vi om mer specificerade kulturyttringar som konst, musik, film och teater så tror jag att en spontan ordning inte bara är mer rättvist ideologiskt, men också att den skapar på lång sikt en mer vital och mer fri kultur. Speciellt i dagens värld där Internet, fattigdomsförminskning och utbildning har skapat en situation där genom convergence culture, long-tail effekter och en allt bredare global medelklass kan konsumera och producera kultur över gränserna.

Slars

Vid första anblicken så håller jag med dig för kultur är förbannat mycket mer intressant än sport, men skillnaden är ju att statens primära uppgift är att skydda medborgarna. Så att prata om kulturstöd vs. kriminalbekämpning är väl att ta i?

S. sa...

Glömde citattecken på:

"När de nyliberala idéerna flyttar över ett större ansvar på individen kan det i förstone verka sympatiskt, men jag tror att det på sikt bäddar för ett osympatiskt individualistiskt samhälle där känslan för gemenskap och gemensamma värden försvinner."

Hans Lundgren sa...

S:
Att ifrågasätta är verkligen, som du skriver, ”en av kulturens främsta roller”. Vad jag skrev var att beskattningsrätten inte ska ifrågasättas med känsloargument! Jag har självklart inget emot att man ifrågasätter politik – tvärtom – annars skulle jag ju inte skriva här.

Debatten börjar – som så många bloggdebatter – att förirra sig ut i periferien. Den började med att jag hävdade att det kulturarv som vi har att förvalta (enligt min åsikt: bör förvalta) blir, av naturliga skäl, med tiden större och större. Då tar politikerna fram osthyveln och skär lite rakt över. Detta medför att inga kulturinstitutioner på sikt har råd att göra det de är satta att göra. Deras uppdrag växer och resurserna minskar. Det är ett problem.

”Den spontana ordningen” är jag mycket skeptisk till. Den marknadsstyrda kultur vi ser idag i reklamtevekanaler och andra medier är enligt min uppfattning ointressant och meningslös och lever inte upp ens till de lägst ställda kraven på konstnärlig kvalitet. (T.ex. Melodifestivalen…)

Självklart kommer det alltid att finnas konstnärer som går före och spränger gränser, oavsett vilken konstart det gäller. Det ligger i konstens natur. Det är jag inte ett dugg orolig för. Men, som sagt, det som debatten startade med handlade om kulturarvet, just här representerat av institutionerna i Östergötland. De kommer inte att överleva genom den spontana ordningen eller genom tiodubblade entréavgifter.

De kanske inte ska överleva – men då är det ärligare politik att säga det - och det var det jag syftade på då jag skrev om ”ett samhälle där känslan för gemenskap och gemensamma värden försvinner.”