19 mars 2008

Dirigentyrket

Kördirigentyrket är ganska speciellt. Förutom hantverket, det rent gestiska (som man säger i branschen, d.v.s. hur man rör händer och armar) och det musikaliska, ställer det vissa krav i repetitionsarbetet som jag har svårt att hitta jämförelser med i andra yrken.

Man ska locka ur de enskilda sångarna deras bästa prestationer och konstnärskap och samtidigt forma det till en kollektiv prestation som gärna stämmer överens med dirigentens (mina) egna konstnärliga ambitioner.

Det gäller att arbeta snabbt och effektivt – samtidigt som man ska vidmakthålla en öppen och positiv stämning. Det gäller att höra vad som sker och omedelbart kunna korrigera det som inte är bra och hela tiden höja prestationsnivån hos den enskilde koristen. Det innebär att jag måste fatta blixtsnabba beslut och snabbt formulera pedagogiska och korrekta instruktioner så att alla förstår – och kan agera efter instruktionerna. Ibland blir detta väldigt spontant och bildspråket kan då ta över de mer konkreta musikaliska termerna som kanske i de flesta fall vore att föredra.

I manskören (som jag snart lett i trettio år) sitter det ofta någon och antecknar de grodor som då och då hoppar ur min mun. Det jag egentligen förväntar mig är naturligtvis att sångarna antecknar alla instruktioner – de kloka och konstnärliga råd jag förmedlar. Men det stannar inte därvid. Även det andra noteras. Så då och då blir jag påmind om vad jag sagt förra året, för två år sedan eller ännu längre tillbaka. Ofta just om den aktuelle passagen, frasen eller stycket. Något dumt jag sagt om en viss stämma eller sångare eller någon fånig liknelse eller olämpligt ordval.

Då får man stå där med skammen och försöka förklara varför man sagt att andrabasarna ska låta mera latinovulgo…

1 kommentar:

sLars sa...

Latinvulgo är inte något att skämmas för. Så det så.

Att i ord beskriva musiken låter sig inte göras, då skulle vi ju skriva en bok. Och inte hålla på med det här.