Jag behöver aldrig mer vara ensam.
Sedan flera månader tillbaka har jag ständigt sällskap av en liten sekund. Alltså intervallet liten sekund. Det är de två tonerna e och f (ungefär) som ligger och skaver mot varandra i mitt vänstra öra någonstans högt upp i fyr- eller femstrukna oktaven.
Jag har alltid älskat tystnad.
För mig är tystnad – tystnad. Det kanske låter underligt att påpeka det, men i det verkar idag finnas olika grader av tystnad. En del ungdomar kan mena att det är tyst bara inte någon pratar eller mp3-spelaren är av. De accepterar fläktljudet i huset och bruset från trafiken som en naturlig del av den relativa tystnaden.
Nu skrämmer mig min längtan efter den absoluta tystnaden. Min objudne gäst - den lille sekunden - kommer sannolikt aldrig att lämna mig i fred.
Jag har länge trott att tinnitus skulle vara det värsta som kunde hända mig. Eller en musiker över huvud taget. Kanske är det så, kanske inte. Jag vet inte än. Just nu tänker jag knappast på det när jag jobbar. Problemet nu är det oönskade sällskapet och det faktum att det aldrig är tyst.
När jag går och lägger mig hindrar mig den lilla sekunden från att somna och när jag äntligen somnat (För det gör jag förstås till slut.) väcker den mig med sitt envisa svirrande. Jag får skaffa mig annat sällskap. I min mobiltelefon kan jag höra på P1 nästan när som helst, men jag får nog skaffa mig en mp3-spelare så att jag kan välja bort Annika Lantz och annat trams och störa ut den lille sekunden med Monteverdi eller Bach.
