Om nybyggnation i Linköpings känsliga miljöer

Jag vill att Linköping ska vara en attraktiv stad att bo i, både för oss som redan gör det, och för dem som flyttar hit. För dessa ska vi erbjuda en stad som på många sätt är attraktiv att bo i och det är en oerhört komplex uppgift. Här ryms frågor som skolor och barnomsorg, kommunikationer, bostäder, arbetsmarknad, etc. Som universitetsstad måste Linköping vara attraktivt för unga människor och vi vill också att de ska stanna kvar och fortsätta att arbeta och trivas här. Därför krävs också ett stort, men framför allt brett kulturliv.

För att kunna utveckla staden måste vi först reflektera över vad Linköping är för stad.

Alla städer är olika och har olika förutsättningar. Linköping är en medeltida stad, med allt vad det innebär. Den har vuxit långsamt och lite oregelbundet genom århundradena. Branden år 1700 satte tydliga spår på många sätt. Först i slutet av 1800-talet och efter sekelskiftet kom den stora expansionen och staden växte när Vasastaden, läroverket (Katedralskolan), Folkungaskolan,  etc. tillkom, samt de byggnader som vi i dag kanske ser som ”riktiga” stadsbyggnader, till skillnad från småhusen på Hunnebergsgatan och Ågatan m.m. Bland annat var det också en del imposanta byggnader vid Stora torget och längs S:t Larsgatan. Den flitige Axel Brunskog gjorde stora avtryck med sina många vackra bostadshus.

Vad är attraktivt?

Linköping växer, ska växa och bör växa. Men jag är övertygad om att just den nuvarande karaktären på stadskärnan utgör en av stadens absolut största attraktioner. Vi måste hitta ett sätt att utvidga staden utan att samtidigt begå våld på den attraktionen. Gör vi inte det kan det få motsatt effekt och staden kommer i stället att uppfattas som förfulad och ”sönderbyggd” och dess attraktion på inflyttande och turister försvinner. Det är en besvärlig balansgång.

Linköpings absoluta medelpunkt är Domkyrkan och slottet. Det är den äldsta och mest känsliga bebyggelsen och den är av riksintresse. Till denna miljö hör Konsistoriehuset, Biskopsgården, Sysslomansgården, Gymnastikhuset, Krogen Amerika och Stenhusgården. Dessutom förstås Domkyrkoparken, med församlingshemmet och Stadshuset, Gamla domprostgården, samt Slottsträdgården, borggården, slottsparken, det s.k. Annexet och Storgatans gamla sträckning. Den här miljön måste på alla sätt skyddas från nybebyggelse som på olika sätt kan förfula området, göra det instängt, eller öka fordonstrafiken i området.

Parkeringshus utgör ingen attraktion, annat än för den som behöver parkera bilen. För de allra flesta förfular de stadsbilden. Den bästa lösningen är förstås att gräva ner parkeringsplatserna. Lägg underjordiska p-hus på p-platsen framför Katedralskolan, under Folkungaskolans gård och under den enorma gräsytan framför landstadshuset. Dessutom bör de befintliga p-husen vid Kungsgatan och Hamngatan grävas ner så att tomterna istället kan bebyggas med bostäder.

Alla förändringar har väckt debatt. 

Ända sedan staden på allvar började moderniseras på 1600-talet och efter branden 1700 har förändringar väckt förståelig oro och protest. Människor är förändringsobenägna så länge de är dåligt informerade eller inte fått medverka i besluten. Och det får faktiskt politikerna förstå och ta till sig.

Minns John O Nilssons palatsbygge på 1890-talet, rivningen av Pihlens backe, bygget av Folkets hus i Museiparken, etc.

Storgatan mot väster. Pilens backe till vänster, borggården till höger.

Jag tror att ordet ”förtätning” skrämmer många människor, i synnerhet när grönområden hotas. I tidigare debatter hävdades att Engelska skolans (seminariets) gräsplan och Sandrinoparken inte utnyttjades, vilket vi som bor i närheten vet var ett felaktigt, för att inte säga lögnaktigt, påstående. Nu reser sig där gigantiska huskroppar som exempel på ett mycket misslyckat förtätande.

Förtätningen 

Bygg gärna på de befintliga husen i staden med en våning. Inred vindarna. Bygg nytt runt stadskärnan. Bygg parkeringar under jord. Fortsätt den nuvarande expansionen vid Slöjdgatan på andra sidan Industrigatan, i Steninge, Kallerstad och Tannefors.

Skönhetsråd

Linköping är i stort behov av ett ”skönhetsråd”. Jag tror att acceptansen för nybyggnader skulle öka väsentligt om man visste att kunniga konst- och kulturintresserade personer fått delta i beslutsprocesserna. 

Då hade vi kanske sluppit groteska byggnader som Tornet, det nya Handelsbankshuset och den nya fasaden på Åhlénshuset. 

Det har byggts många vackra hus, inte minst Botryggs hus på Bantorget och Engelbrektsgatan, det nya huset på Birgittagatan (Som dock ”råkade” hamna för nära grannhuset!), kvarteret vid von Dufva, m.fl. Av den lite äldre sentida bebyggelsen är ju Aspen, delar av Hunnebergsgatan och nedre delen av Kungsgatan mycket lyckade.

Politikernas agerande

Jag kan förstå att man som beslutsfattande politiker blir besviken när ens beslut kritiseras, men jag kan inte förstå att man verkar oförberedd och omedgörlig när det sker. När Statens fastighetsverk kritiserar ett beslut skriver Elias Aguirre, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden i en insändare ”vi kommer att ta strid”. Aguirre skriver vidare ”Detaljplanen antogs av en enig samhällsbyggnadsnämnd”. So what? Ett beslut går väl att ändra?

Jag tycker nog att en politiker bör vara mer ödmjuk än så inför sitt uppdrag, ett uppdrag som är att förvalta medborgarnas åsikter och skattepengar. Dessutom bör man vara lyhörd och beredd att ompröva sina egna åsikter och sina beslut. När det kommer synpunkter från en statlig myndighet bör det tas på allvar och man bör förstås lyssna noga och inte instinktivt bemöta det med konfrontation (”ta strid”).

Mari Hultgren, ledamot av samhällsbyggnadsnämnden, skriver på Facebook ”Det finns en växande grupp Linköpingsbor som inte nödvändigtvis är infödda, ungdomar, studenter, inflyttade som alla undrar varför det inte sker någon utveckling på bostadsfronten eller varför i all världen vi måste hålla kvar Linköpings stadsutveckling på samma utvecklingsnivå som tidigt 1900-tal.” och det vore förstås intressant att veta vilket underlag hon har för ett sådant påstående.  

Sammanfattningsvis tror jag att många inser att staden växer och att vi måste hantera det och det är förstås politikernas uppgift. Man bedriver ett ambitiöst utvecklingsarbete, men borde kanske fundera mer över dialogen med medborgarna. Den skrift som man gett ut, ”Utvecklingsplan för Linköpings innerstad”, är snygg och mångordig, men alldeles för abstrakt för att det ska gå att ta till sig innehållet. Jag har faktiskt svårt att tro att den är skriven för allmänheten och svårt att se att den skulle uppmuntra till ”ett gemensamt ansvar” som det står i förordet.

Kanske måste man också högre grad studera historien. 

F.d. Sandrinoparken. (Aug. 2015)

De satans kajorna väckte mig före klockan sex idag igen! De sitter i tusental på hustaken utanför vårt sovrumsfönster. Förstår inte varför de måste tjattra så förbannat. Om de nu absolut vill bo i stan kan de väl anpassa sig till resten av befolkningens dygnsrytm.

Linköping - lärdomsstaden

Känner du till elementära skrivregler? Kan du stava till museum och domkyrka? Your city needs you!

Lördag morgon 07.45

Sander lucioperca

Vi bildar två köer. Varför det är så förstår jag inte först. Det är ganska praktiskt, men det känns väldigt konstigt. Min kö består av mig och en farbror till. I den andra står det ett drygt tiotal män och några kvinnor. Min kö är tyst. I den andra talas det starkt, glatt och hetsigt, i huvudsak på arabiska.

Det är lördag morgon på Stora torget i Linköping och klockan är strax före åtta. Roxenfiskaren har kommit med sin fångst och nu står vi där ivriga för att få del av läckerheterna. Själv köper jag gös och det gör den andra farbrorn också. Jag har förstått att man i den svenska kön köper gös, braxen, gädda och abborre – styckvis. I den andra kön köper man annan fisk och jag vet ännu inte vad det är eller hur man anrättar den, men den köps kilovis, oftast 10 kg i stöten. Fiskaren är noga med att ingen får köpa mer än att det räcker till alla som står i kön.

De två köerna känns inte bra. Andra gången jag var där ställde jag mig i den arabiska kön, men insåg efter ett tag att det nog inte såldes gös i den kön. Jag tröstade mig med att köerna var ordnade efter vad som fanns på andra sidan disken, på fisksidan så att säga, och egentligen inte vilka som stod på min sida.

Den fuktiga sommarmorgonen på torget är en ny upplevelse och kanske blir det en vana. Morgonen alltså – inte sommaren, den verkar redan vara över.

Min medborgerliga plikt

Man kan förstås också se det som en förmån. Jag har vaccinerat mig mot A (H1N1), som det charmiga namnet lyder. Jag har därmed skyddat mig själv och bidragit till att minska smittspridningen. Nu är sonen och jag skyddade – hustrun återstår.

Det var med blandade känslor som jag ställde mig i kön på universitetssjukhuset. US som vi säger här. Man hade inrättat vaccinationscentralen i en av de äldsta, mest nedslitna och minst mysiga av sjukhusets byggnader. Där stod vi i kö, ett genomsnitt av stadens befolkning. Alla åldrar och typer. Som på en buss – tigande, tåliga. Det liknade en film om andra världskriget. Inte så att vi stod i kö till gaskamrarna, men kanske till någon mobilisering eller utdelning av det dagliga brödet. Endast de beväpnade vakterna saknades.

Väggarna var kala med märken efter det som en gång hängt på dem. Inga gardiner. Lite åldriga stolar utefter väggarna. En mängd anslag med samma budskap: ”Tack för att du vaccinerar dig!” Finurligt nog gick kön liksom i en labyrint genom flera rum så man hade ingen aning om hur lång den var utan man såg endast de fem som stod närmast före och efter.

Nu var den inte så lång. Effektiviteten var imponerande och jag stod knappt en halvtimme. Tack landstinget!

Inväntar biverkningarna.

Julkonserter i år igen

Ur Corren idag.

Stå på benen

Mycket svininfluensa nu. Vaccineringarna har inte riktigt kommit igång och jag är lite nervös för min konsert nästa lördag. Varje sångare behövs.

Själv hade jag en släng för en dryg månad sen som av vänner diagnostiserades som baconsnuva – den lindrigare formen. Det var nog ingen svininfluensa, men jag var hårt drabbad, så man jag är.

Nu är det dags igen. Lämnade tisdagens repetition med svåra smärtor i skinkan! Eftersom vi jobbat med julrepertoar var jag förstås övertygad om att det denna gång var svininfluensan. Var skulle den annars starta om inte i skinkorna? Smärtan i sätet drog sig nedåt låren, men jag lyckades hejda den, innan den nådde fotknölarna, med en dubbel dos smärtstillande. Vaknade dagen efter (idag) med feber. Smärtorna består, fast lindrigare.

Jag har alltid så konstiga sjukdomar – om jag över huvud taget är sjuk. Jag tror det beror på åldern. Har inte fått en riktig diagnos sedan 12-årsålderns halsfluss. Det är orättvist.

Har en tuff period framför mig. Får försöka stå på benen och hålla svinen på avstånd.

Bevara Elsa Brändströms skola!

Ovanstående rubrik är hämtad ur Corren i tisdags.

Elsa Brändströms skola är ett kulturminne mitt i Linköping. Den förtjänar ett bättre öde än en oviss framtid i privat ägo.

Jag skulle vilja att några framsynta, kulturintresserade politiker tog sig en rejäl funderare på om detta inte skulle vara ett utmärkt Musikens hus. Linköpings musikliv saknar ändamålsenliga, prismässigt överkomliga, lokaler. Körer och orkestrar behöver repetitions- och konsertlokaler.

Så vill jag se nästa rubrik i tidningen. Jag vill att politikerna i kultur- och fritidsnämnden gör sig hörda och samlar representanter för Kulturskolan, körerna, orkestrarna etc. och förutsättningslöst diskuterar ett alternativ till försäljning.

Skolans läge, närheten till konserthuset, teatern, Nationernas hus och dansgymnasiet skulle kunna göra byggnaden till ett kulturcentrum i staden. Här finns en lagom stor aula användbar för både musik, dans och teater. Här finns salar av sådan storlek att flera ensembler, körer och orkestrar kan repetera samtidigt. Här skulle delar av Kulturskolan och de centrala gymnasierna kunna bedriva musikverksamhet på dagtid. På kvällarna kunde huset utnyttjas för konserter och repetitioner för olika typer av ensembler och föreningar. Till skolan hör en tomt som skulle kunna användas för utomhuskonserter.

I skolan finns en underbar atmosfär och en kreativ miljö. Där finns salar i olika storlek, kontor, kafé och personalrum.

Låt Axel Kumliens och Axel Brunskogs vackra skapelse bevara sin invändiga 1800-talskaraktär och skapa en kulturell mötesplats för människor som kan bidra till att göra Linköping ytterligare attraktivt att bo och verka i!

En försäljning av ett av Linköpings mest intressanta kulturhus vore ett misstag omöjligt att reparera.

Var ligger egentligen Linköping, Eniro?

Sveriges femte största stad. Mjölby?

Valborg i Linköping

Correns bild från Valborgsmässoafton.

Så var årets mösspåtagning avklarad. Denna gång i strålande sol, med ny scen och avtackad landshövding. För 31 året i rad hälsade Lihkören våren på Borggården till Linköpings slott. Det här är en tradition som nu känns mycket etablerad. För första gången hade en av de äldre sångarna sin son med i kören.

Nästa landshövding?

På bilden från Corren syns Per Eckerberg, Göte Svenson och Rolf Wirtén.

Landshövdingen i Östergötland, Björn Eriksson, avgår i höst och nu har spekulationerna om hans efterträdare börjat. Eriksson har varit omåttligt populär. Med en aldrig sinande entusiasm har han farit runt i länet och med sin tordönsstämma talat med och till kreti och pleti. Han är välkänd i vartenda skrymsle av länet.

När jag kom till Östergötland var det Per Eckerberg som var hövding. Han var, trots sin ringa höjd över havet, en respektingivande person. Man duade inte… Han gillade manskör och bjöd hela Lihkören tillsammans med länsråd och andra på lax som han dragit upp själv och hemkryddat brännvin.

Hans efterträdare tillsattes i en tid då alla skulle heta Göte. Ty kommunalrådet hette Göte Andersson och Correns chefredaktör Kjell Göthe. Jag antar att Göte Svenson hade fler meriter än sitt namn, men regeringsperioden framstår som tämligen färglös.

Sen kom hedersmannen Wirtén. Rolf och Gunvor Wirtén var ett strålande värdpar för luncher, middagar och kulturaftnar på slottet. Rolf och Gunvor har blivit Linköping trogna och syns ofta i stadens vimmel. I samband med Wirténs 70-årsdag instiftades Rolf Wirténs kulturpris och jag hade den stora äran att ta emot det första år 2000. På måndag, den 4 maj delas det ut för nionde gången.

Nog måste det väl bli en kvinna? Med tanke på århundraden av patriarkat och mansdominans är det en självklar tanke, men å andra sidan kan man ju fråga sig om plötsligt alla landshövdingar måste vara kvinnor, men självklart ser jag gärna en kvinna på posten. Här hittar ni en lista över de senaste 95 landshövdingarna. Inte många kvinnor…

I dagen tidning nämns några namn.

Lena Ek vore kanon. Hon är djupt förankrad i länet, har lång politisk erfarenhet, både kommunal och nationell. Hon har dessutom en gedigen akademisk bakgrund – och har varit spexare!

Ylva Thörn är visserligen östgöte, men har en ensidigt facklig erfarenhet och saknar både akademiska och politiska meriter.

Dessutom…

Lars Stjernkvist verkar vara en kul kille med stor integritet. Han inger förtroende och skulle nog bli en populär hövding om han kan tona ner sin politiska agenda…

Lars Leijonborg är genuin stockholmare och skulle kanske få problem med att rota sig i den östgötska lerjorden. Han fyller 60 i år och är kanske därmed inte riktigt den föryngring man kunde förvänta sig på posten.

Men varför inte allas älsklingar Margot Wallström eller Marita Ulvskog…

Min egen kandidat? Lena Ek förstås.

Östgötatrafikens tokerier

När man numera går ombord på en stadsbuss i Linköping sitter det några små apparater som ger en följande information på en skärm:
Jag stirrade länge och undrade vad det var för dåre som formulerat texten. Validera. Engelskans validate betyder förvisso 'giltigförklara', men på svenska? Dessutom vill jag väl betala min resa – inte testa kortet.

Och den följande upplysningen: reskassa! Reskassa var något som man förr förde med sig på utlandresor, före kontokortens tid. Inte tar jag med mig en reskassa för att åka till jobbet. Dessutom går det numera inte att betala kontant alls. Så här står det på Östgötatrafikens webbplats:

Obs! Från och med den 1 januari 2009 gäller kontantstopp i tätortstrafiken i Linköping, Norrköping och Motala. Då måste du ha betalat din resa i förväg för att kunna åka med.

Så frågan är: Vad är det Östgötatrafiken vill säga till mig? Är det detta:
En frivillig språkkonsult kanske kunde göra sig en hacka hos Östgötatrafiken.

Konstvärk

I bästa Christo-stil har kulturföreningen Alka förpackat ett antal av Linköpings konstverk. Det är lysande. Konstnärernas (alla kategorier) bedrövliga villkor måste uppmärksammas och alla medel är tillåtna.

Eftersom jag själv är en mainstream-epigon-konstnär beundrar jag dessa gränsöverskridare oerhört.

En eloge till dem!

(Eller ”en egen loge” till dem, som vi brukar säga…)

Kulturnämnden – igen!

Jag kommer att hamna i onåd hos Linköpings kultur- och fritidsnämnd.

En kommunal tjänsteman gav mig en gång rådet att inte ”pressa in en politiker i hörnet”, utan att alltid se till att det finns en väg ut med hedern och ansiktet i behåll. Det är svårt det där. Här har vi en massa människor som ägnar en stor del av sin fritid åt att delta i det politiska arbetet. De är förstås utmärkta personer värda all uppskattning för det arbete de lägger ner och för sitt engagemang. Därför känns det alltid lite kymigt att komma med kritik. De gör förstås vad de tycker är bäst. Å andra sidan kan jag inte låta bli att tycka att de politiker som vi medborgare utsett till våra representanter har som första uppgift att lyssna på sina väljare – också mellan valen. Jag tycker också att det i ett upplyst demokratiskt samhälle är självklart att den medborgare som ställer en fråga till politikerna får svar – i rimlig tid.

Jag skrev om den dialog som initierades av den förre ordföranden i kultur- och fritidsnämnden här. Jag blev förstås glad, ja till och med upprymd, över att en ledande politiker ville lyssna på mig och mina kolleger. Sen gick det ett år och jag skrev om det igen här. ”Sophia” kommenterade det inlägget så här:

"Men det är inte så konstigt när man tänker på att svensk demokrati inte handlar om relationen politiker-medborgare, utan relationen politiker och parti.
Du är som medborgare enbart intressant i egenskapen väljare en gång vart fjärde år..."

Jag brukar försöka tro alla människor om gott och vill gärna att hon har fel. Men nu har det varit tyst i ytterligare ett år och jag har skrivit och påmint igen…

Kultur- och fritidsnämnden är förstås en viktig aktör i kommunens kulturliv. Den har att fördela de resurser i form av de skatteintäkter som vi linköpingsbor betalar. Jag har fått anslag till min verksamhet flera gånger, senast i höstas när jag gjorde Bachs h-mollmässa, och också fått kommunens kulturstipendium, så jag borde kanske inte klaga.

Men oförmågan till dialog är påfrestande och framför allt respektlös. Om man nu inte kan/orkar/vill/har tid/ att ta sig an den fråga som man själv väckt tycker jag att man kan säga det. Fatta beslutet: ”Skrivelsen lämnas utan åtgärd.” och meddela mig det!

Studentsångare

Så drar jag med manskören – studentsångarna – till Stavanger. För sjunde gången i modern tid arrangeras nordisk Studentsångarstämma (NSSS). Denna tradition var jag med och initierade 1987 i Linköping och jag har deltagit i samtliga sedan dess. Sedan 1987 har nordiska, och numera också baltiska, studentkörer träffats vart tredje år. Först i Linköping och sedan i Åbo 1990, Trondheim 1993, Köpenhamn 1996, Tallinn 1999, (2002 skulle det varit i Uppsala, men blev inställt), Villmanstrand 2005 och nu Stavanger 2008.

Studentsångstraditionen är stark i Sverige, Finland och Norge. Svenska Wikipedia listar ett 100-tal akademiska körer i Sverige.

De här tillställningarna är väldigt speciella. Ca 1000 sångare träffas och sjunger för varandra och, den vanligtvis ganska förundrade, allmänheten.

På grund av det stora antalet sångare äger de stora konserterna oftast rum i lokaler som är direkt olämpliga för akustisk musik. I Köpenhamn inleddes en tradition med ett större sammanhållet verk, Carl Orffs Carmina Burana framfördes från läktaren i en sporthall. I Tallinn sjöngs Beethovens nionde symfoni i en sporthall och i Villmanstrand gjordes en fullkomligt obegriplig satsning på en symfoni av Leif Segerstam – också den i en sporthall. Musiken gjorde mest sångarna förbannade – och dirigenten/kompositören blev det förstås också p.g.a. det kompakta motstånd sångarna visade mot den obegripliga och osångbara musiken. I Stavanger är de nu dags för Carmina Burana igen. Det är musik som vi kan, och som vi tycker om, så det ska nog gå bra…

Äcklig affisch

Det är en sällsynt äcklig affisch som kulturföreningen AKC gjort till sitt punkevenemang på Skylten i Linköping. Men det är inte dålig konst. Rent grafiskt är den rätt okey.

Den kommunala tjänstemannen Stina Bond som beslutat att förbjuda affischen säger, enligt Expressen:

– Jag ser det inte som censur, utan som att ta ner en olämplig affisch.

”…ser det inte som censur”! Jo jag tackar jag! Vad är det för olämpligheter som kommer härnäst? Det behövs kanske en liten kurs för de kommunala tjänstemännen i demokrati och yttrandefrihet.

Biskop Martin i Linköping tycker enligt Corren att affischen är osmaklig – men inte mer än så. Klok karl.

Vi är nog många som trott att vi lever i frihetens – och därmed yttrandefrihetens – stamort på jorden. Men hej vad vi blivit bedragna!

Linköpings universitet historiskt

Internationella engelska gymnasiet marknadsför sin etablering i det gamla riksbankshuset i Linköping med följande text:

”Our school is located in a beautiful building in the heart of Linköping [...] The cathedral, the university and other historic sites are all within a short walking distance.”

Till saken hör att huvuddelen av Linköpings universitet tillkom på 1970-talet och kan därmed knappast nämnas i samma andetag som Domkyrkan och ”other historic sites”. Dessutom ligger det en dryg halvmil från det nya gymnasiet, så ”a short walking distance” är i sanning ett brittiskt understatement.

För övrigt är det bara att gratulera Engelska skolan till att ha lagt vantarna på den imposanta byggnaden från 1903 i stadens absoluta centrum!

Se upp för dårarna!

Min kommun – staden Linköping, där jag bor – har fått dårpippi. Pippi på banaliteter. Inte nog med att det från första advent till trettondagen hänger ljusgirlanger och stjärnor över gatorna. Nu har man hängt upp stora lysande röda hjärtan!

Till påsken ställer man sen ut underliga påskris och några kärringar (påsk- alltså, inte riktiga) i rondellerna.

Jag vet inte om det är något slags gatukontor eller vad det kan heta nuförtiden, som får härja fritt. Någon estet har i alla fall inte varit inblandad.

Trams är vad det är! Lägg resurserna på konst istället.