Vårt beroende av förtroende

Varje samhälle bygger på beroenden. Så länge vi inte är eremiter utan lever många tillsammans är vi beroende av varandra. För vårt välbefinnande, för vår försörjning, för vår utbildning, utveckling och mognad, etc. För att samhället ska fungera med alla de beroenden som finns människor emellan krävs också att vi har förtroende för varandra – i stort och smått. På Wikipedia finns en policy som handlar om samarbete och som på svenska uttyds "Förutsätt att andra har goda avsikter" ("Assume good faith"). 

Det är i sin enkelhet en livsvisdom som alltid borde appliceras på umgänget människor emellan. Härom dagen publicerade två linköpingsforskare, Per Gyberg och Hanna Sjögren en debattartikel i Corren där de i skoldebatten pekar på det sorgliga faktum att ”reformerna sätter tvångströjor på en hel profession” och att ”lärarna [måste] återfå förtroendet för att utveckla undervisning och examinationsformer”. Samhällets, politikernas och föräldrarnas brist på förtroende för lärarkåren är ett hot mot hela skolan. Släpp loss lärarna! Befria dem från allt löjligt pappersarbete och låt dem undervisa. Sannolikt kommer det att visa sig att de är väldigt bra på det, bara vi ger dem förtroendet!

---

På samma sätt skulle man kunna se på det politiska etablissemanget. Vi har valt dem. De är förtroendevalda. Men så ge dem då förtroendet! Correns småaktiga jakt på politikers umgängesvanor och sammanträdesformer är bara löjlig. Ge politikerna förtroendet att utföra sitt arbete efter bästa förmåga. Lyckas de inte med det får vi försöka välja nya villiga. Visst ska olagligheter och maktmissbruk påtalas, men att redovisa vad vinet kostar vid en måltid är ren och skär småaktighet. Det föder avundsjuka och insändarsidorna fylls av anonyma "skattebetalare", "vanlig löntagare", etc.

Vi måste våga lita på varandra. Lita på att lärare och politiker kan, vill, och försöker göra ett bra jobb. Förutsätt att andra har goda avsikter annars går det åt skogen med det här samhället.

Och sen pratar vi om vad som är viktigt i livet.

Det är ett problem att personer med ekonomiskt makt, i det här fallet de som låter sig representeras av Svenskt näringsliv (I den här frågan tror jag faktiskt att många företagare baxnat vid läsningen av rapporten och inte alls ställer sig bakom formuleringarna.) faktiskt tror att de sitter inne med sanningen, eller lösningen på det som de upplever som problem.

Att de faktiskt kan ha fel, tror jag inte riktigt att de kan förstå. Om man hela tiden tror att tekniken och industrin är det enda som bygger ett samhälle – ja då är det samhället riktigt illa ute.

Va? är det inte? Nej, det är människorna som bygger samhället. Och vi människor är, turligt nog, olika. Vi har olika behov och olika förmågor. Men några saker har vi dock gemensamt, och det viktigaste är behovet av kultur. Med kultur menar jag då begreppet i dess vidaste bemärkelse, just det som gör oss till människor. Humana varelser. Humanister. Vi är nämligen beroende av varandra – annars är det inget samhälle. Den som ställer värden mot varandra, i stället för att jämka samman dem, är inte samhällsbyggare utan samhällsomstörtare.

Svenskt näringsliv talar i sin rapport maliciöst om ungdomar som inte vill arbeta, om studenter som inte är särskilt intresserade av att studera, att de saknar livsplan, att några tar utbildningsplatser för mer motiverade etc. Hade detta varit en partipolitisk rapport och inte handlat om utbildning, hade det inte rått någon tvekan om att den kom från Sverigedemokraterna. De nedlåtande formuleringarna och vi-och-de-tänkandet saknar motstycke.

Men problemet är alltså att detta är en rapport från Sveriges ekonomiska makthavare. De som tror att alla livets värden går att mäta i tid och pengar. Det gör mig bekymrad och bedrövad och jag undrar hur de har fått sin snedvridna människosyn.

Vi har behov av kultur. Den är nödvändig för vår överlevnad. Kultur är gemenskap. Kultur är stimulans av tanken och tänkandet. Kultur är också känslomässig beröring och stimulans – och inte minst samtal om dessa ting. Kultur är gemenskap.

Ett livskraftigt samhälle måste ha råd med kultur.

Jag bävar för konsekvenserna av den klyfta Svenskt näringsliv nu har sprängt mellan vi och de. Den är minst lika farligt reaktionär som de mörkaste politiska högerkrafter.

Jag skulle vilja ge dem (vilka de nu är) en kurs.

En kurs där vi läser Fröding, Lagerkvist, Heidenstam, Strindberg, Lindgren (ja både Torgny och Astrid), Elsie Johansson, Kristina Lugn och Kerstin Ekman; där vi lyssnar på musik av Hugo Alfvén, Paula af Malmborg, Karin Rehnqvist, Ingvar Lidholm, Sven-Erik Bäck och Sven-David Sandström och ser några pjäser av Lars Norén, Strindberg, Stina Oscarson, Kristina Lugn och Sara Stridsberg.

Och sen pratar vi om vad som är viktigt i livet.

SN: Sänk studiestödet för humaniora

De senaste årtiondenas idé om att bara utbilda delar av människan har nu slagit igenom med full kraft. Nu ska man inte ens kunna välja vilken del man vill utbilda.

Utbilda helst bara ingenjörer - och bara i matte och teknik. De behöver inte kunna läsa eller tänka. Lite svengelska ska man kanske kunna så att man kan framträda vid mötena på Ericsson eller Saab.

Men man behöver inte veta hur människor fungerar, hur världshistorien har sett ut, hur man kan påverka och använda sitt känsloliv. Några ekonomer behövs kanske också som kan styra Marknaden. Men de behöver inte heller några historiska kunskaper, de verkar ju bara i nuet.

Världen springer ifrån oss. Den självklara tiden för eftertanke och reflektion finns inte längre. I den snabba twitter-världen hinner få läsa böcker, gå på teatern eller lyssna på musik. Lyssna. Lyssna, inte höra. Dunket från grannens anläggning hör vi, men när lyssnar vi?

Vad vi nu behöver är just att utbilda hela människor, att utbilda bildade människor.

Stäng in Svenskt näringslivs gubbar och gummor med några rejäla Mahlersymfonier; börja med 2:an, samt några goda böcker och släpp ut dem igen när de återtagit mänsklig skepnad.

Dagens rapport visar bara att vi har för få humanister.

Kompetensutveckling

Idag har jag ägnat mig åt kompetensutveckling. Två timmars enskild undervisning i dirigering kändes ofantligt lyxigt.

De senaste decennierna har jag dirigerat i stort sett dagligen och också undervisat massor av timmar i dirigering, men aldrig tänkt på att jag kanske själv skulle kunna få påfyllning.

Som sagt lyxigt – och vansinnigt roligt! Fortsättning följer.

Dagens modeord: KRÄNKT!

Studenter vid lärarhögskolan i Stockholm utnyttjar ”lagen om likabehandling av studenter” för att anmäla de lärare som påtalar deras bristande studieresultat eller underkänner dem. Studenterna känner sig kränkta! Det är en osannolikt absurd situation som i flera artiklar refereras i DN. Läs dem!

Läkartidningen skriver om psykiatern Åsa Kadowaki som bildat nätverket Läkare med gränser. Hon menar i en artikel i Corren att vi blivit så kränkningsöverkänsliga att det resulterat i ett kritikförbud. Vi har blivit bortskämda av det goda samhället och klarar inte längre av motgångar.