Detta föranleder mig att berätta följande sanna historia.
För tjugo år sedan gjorde jag med min kör Lihkören en turné till Jordanien. Det var en fantastisk turné och en helt osannolik upplevelse, men det här ska inte handla om turnén utan om Hussein.
Hussein var vår man i Amman. En utåtriktad, modern muslim med många västerländska kontakter. Han blev vår vän.
Något år efter den här turnén hörde Hussein av sig – han var på väg till Sverige och ville komma och hälsa på. Vi förberedde mottagandet och bjöd in honom att bo hos oss och ställde till fest med några av de sångare han mött under turnén. Det var mycket lyckat. Vi hade långa samtal om kulturskillnader och annat. I den lilla dokumentportfölj han medfört från Stockholm rymdes förutom tandborste och rakgrejer både bönematta och en fantastisk traditionell fotsid nomadklädnad med guldbrokad att bära vid middagen. I övrigt var han klädd i skinnjacka och jeans. När han skulle gå och lägga sig fick vi ta fram karta och kompass för att kunna peka ut vilken skorsten på grannhuset som siktade på Mekka så att kvällsbönen riktades åt rätt håll.
Dagen efter ville han shoppa. Han skulle handla underkläder åt sin fru. Körens dåvarande ordförande och jag bestämde att Twilfit vid Trädgårdstorget var rätt ställe så vi styrde stegen dit. Han hejdade sig omedelbart i entrén.
– Jag ser bara kvinnliga expediter, sa han.
– Här finns naturligtvis bara kvinnliga expediter svarade vi. Det här är en affär för damunderkläder.
– Jag måste handla av en man, svarade han.
– Om du ska handla av en man får du köpa herrkalsonger åt henne, sa vi. Det får bli på Norén & Englund.
Nu var kulturkrocken total. Han kunde absolut inte handla av en kvinnlig expedit och vi uppfattade det mest som att det handlade om att han tyckte det var genant. Inte nog med att han var i ett land där alla kvinnor visade mer av sina kroppar än han var van vid. Han skulle också behöva tala med dem om kvinnliga underkläder. Möta deras blickar. Han insåg dock att han här hade sin enda chans att lösa presentfrågan till hustrun och vi lyckades enas om en lösning.
– Talar de engelska, sa han.
– Nja, kanske inte så bra, ljög vi. Vi går med dig och du väljer ut vad du vill ha och ställer alla frågor till oss, så talar vi med expediten.
Vi gick in. Den kvinnliga expediten förstod omedelbart vem som var kund, men vi lyckades hejda henne från att börja tala med Hussein och förklarade situationen för henne och bad henne hålla sig på avstånd. Hon fattade snabbt och försvann bakom disken för att pyssla med annat och vi kunde ostört röra oss bland damunderkläderna. Som tur var var vi de enda kunderna i butiken.
Det visade sig att Hussein var en kännare. Det var de minimalaste trekanterna han var ute efter och det som jag med min begrändade erfarenhet av branschen skulle beteckna som ”raffset”. Några frågor om tvättråd, storlekar och annat behövde aldrig ställas. Vi överlämnade det han valt ut tillsammans med hans American Express-kort och köpet kunde avslutas utan att han behövt möta den svenska kvinnans blick eller tala till henne.
Vad hans hustru tyckte om gåvan från Sverige fick vi förstås aldrig veta.
