”Men jag är helt övertygad om att om vare sig PP eller de bolagsjättar som styr diskussion likväl som lagstiftare skall få bestämma, så krävs en fördjupad debatt. En om kultur och driften att skapa, inte om pengar i första hand. Och där skulle du och sannolikt en del av dina kommentatorer kunna spela en stor roll. Om ni ville.”Det är uppfordrande och klokt. ”Om ni ville!”
Sanningen är att jag inte vill. Jag är komplett ointresserad av debatten och i det närmaste likgiltig inför politik. Det innebär inte att jag inte har åsikter – de framför jag ju här titt som tätt. Därför beundrar jag Sophia som med ett brinnande patos vänder ut och in på varje väsentlig fråga och tar en politisk ståndpunkt. Men jag är inte sån. Jag torgför mina åsikter, gärna i en raljant ton, därför att det roar mig. Punkt.
Kalla mig gärna oansvarig eller lat – det är säkert sant. Men om någon lyssnar talar jag gärna.
I dagens SvD går debatten vidare och jag måste säga att jag blev lätt överrumplad. En Eva Hemmungs Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap, säger kloka och omtumlande saker:
–En kultur där vi hela tiden måste fråga om lov innan vi gör något skapar en rädsla för allt kulturellt användande, säger hon.Jag är beredd att ompröva min ståndpunkt att allt mitt är mitt, för vad är jag annat än en epigon eller ”är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal” för att citera den senaste bibelöversättningen.
Det intressanta är egentligen inte lagen i sig, menar hon, utan att dagens debatt leder till en uppfattning om att vi gör fel varje gång vi på något sätt använder oss av kulturellt material. Det kan leda till självcensur hos konstutövare.