Vårt beroende av förtroende

Varje samhälle bygger på beroenden. Så länge vi inte är eremiter utan lever många tillsammans är vi beroende av varandra. För vårt välbefinnande, för vår försörjning, för vår utbildning, utveckling och mognad, etc. För att samhället ska fungera med alla de beroenden som finns människor emellan krävs också att vi har förtroende för varandra – i stort och smått. På Wikipedia finns en policy som handlar om samarbete och som på svenska uttyds "Förutsätt att andra har goda avsikter" ("Assume good faith"). 

Det är i sin enkelhet en livsvisdom som alltid borde appliceras på umgänget människor emellan. Härom dagen publicerade två linköpingsforskare, Per Gyberg och Hanna Sjögren en debattartikel i Corren där de i skoldebatten pekar på det sorgliga faktum att ”reformerna sätter tvångströjor på en hel profession” och att ”lärarna [måste] återfå förtroendet för att utveckla undervisning och examinationsformer”. Samhällets, politikernas och föräldrarnas brist på förtroende för lärarkåren är ett hot mot hela skolan. Släpp loss lärarna! Befria dem från allt löjligt pappersarbete och låt dem undervisa. Sannolikt kommer det att visa sig att de är väldigt bra på det, bara vi ger dem förtroendet!

---

På samma sätt skulle man kunna se på det politiska etablissemanget. Vi har valt dem. De är förtroendevalda. Men så ge dem då förtroendet! Correns småaktiga jakt på politikers umgängesvanor och sammanträdesformer är bara löjlig. Ge politikerna förtroendet att utföra sitt arbete efter bästa förmåga. Lyckas de inte med det får vi försöka välja nya villiga. Visst ska olagligheter och maktmissbruk påtalas, men att redovisa vad vinet kostar vid en måltid är ren och skär småaktighet. Det föder avundsjuka och insändarsidorna fylls av anonyma "skattebetalare", "vanlig löntagare", etc.

Vi måste våga lita på varandra. Lita på att lärare och politiker kan, vill, och försöker göra ett bra jobb. Förutsätt att andra har goda avsikter annars går det åt skogen med det här samhället.

Linköpings universitet historiskt

Internationella engelska gymnasiet marknadsför sin etablering i det gamla riksbankshuset i Linköping med följande text:

”Our school is located in a beautiful building in the heart of Linköping [...] The cathedral, the university and other historic sites are all within a short walking distance.”

Till saken hör att huvuddelen av Linköpings universitet tillkom på 1970-talet och kan därmed knappast nämnas i samma andetag som Domkyrkan och ”other historic sites”. Dessutom ligger det en dryg halvmil från det nya gymnasiet, så ”a short walking distance” är i sanning ett brittiskt understatement.

För övrigt är det bara att gratulera Engelska skolan till att ha lagt vantarna på den imposanta byggnaden från 1903 i stadens absoluta centrum!

Poliser mot skolkande barn

Hr skolminister Björklund har föreslagit att polisen ska få hämta skolkande barn till skolan. Man undrar vad han tänkt sig sen; poliser i klassrummet som håller dem kvar? Poliser som stoppar i dem nödvändiga kunskaper?

Vore det inte bättre att göra en skola som barnen vill gå till? Där de möter lärare som är välutbildade och har en rimlig arbetsbörda och bra lön? Där de möts med respekt och synliggörs.

Poliser är nog bra – mot brottslingar – inte mot vilsna ungdomar som föräldrar och samhälle svikit.

Om friskolor

Correns Torbjörn Gustavsson spyr galla över ”friskoleeländet” i en artikel häromdagen
Gustavsson är en begåvad journalist med en vass och stundom underhållande penna. Den oberoende borgerliga Corren har under många år haft honom som motpol på ledarsidan där han skriver ur sitt gråssosseperspektiv under rubriken ”Å andra sidan”. Det är bra och rätt tänkt.
Men Gustavsson blir tyvärr lite manisk emellanåt. Han fastnar lätt i sina egna elakheter och vet inte riktigt åt vilket håll han ska svinga släggan. Friskolorna har länge varit en käpphäst.
Jag inser, liksom Gustavsson, att friskolorna bidrar till en segregering i samhället. De engagerade föräldrarna ser till att deras barn får chans att gå i en skola som motsvarar föräldrarnas och barnens krav på hur en skola ska vara. Och de föräldrar som inte orkar eller kan får hålla till godo med den kommunala skolan. Som förstås i många fall är alldeles utmärkt, men i många fall inte är det.
Om socialdemokraterna under alla sina år i regeringsställning hade sett till att skolan motsvarat samhällets, barnen och föräldrarnas krav på hur en skola ska vara hade det aldrig blivit några friskolor. Så enkelt är det. Om man tycker illa om friskolorna bör man alltså satsa på den kommunala skolan och återupprätta dess status.