Om nybyggnation i Linköpings känsliga miljöer

Jag vill att Linköping ska vara en attraktiv stad att bo i, både för oss som redan gör det, och för dem som flyttar hit. För dessa ska vi erbjuda en stad som på många sätt är attraktiv att bo i och det är en oerhört komplex uppgift. Här ryms frågor som skolor och barnomsorg, kommunikationer, bostäder, arbetsmarknad, etc. Som universitetsstad måste Linköping vara attraktivt för unga människor och vi vill också att de ska stanna kvar och fortsätta att arbeta och trivas här. Därför krävs också ett stort, men framför allt brett kulturliv.

För att kunna utveckla staden måste vi först reflektera över vad Linköping är för stad.

Alla städer är olika och har olika förutsättningar. Linköping är en medeltida stad, med allt vad det innebär. Den har vuxit långsamt och lite oregelbundet genom århundradena. Branden år 1700 satte tydliga spår på många sätt. Först i slutet av 1800-talet och efter sekelskiftet kom den stora expansionen och staden växte när Vasastaden, läroverket (Katedralskolan), Folkungaskolan,  etc. tillkom, samt de byggnader som vi i dag kanske ser som ”riktiga” stadsbyggnader, till skillnad från småhusen på Hunnebergsgatan och Ågatan m.m. Bland annat var det också en del imposanta byggnader vid Stora torget och längs S:t Larsgatan. Den flitige Axel Brunskog gjorde stora avtryck med sina många vackra bostadshus.

Vad är attraktivt?

Linköping växer, ska växa och bör växa. Men jag är övertygad om att just den nuvarande karaktären på stadskärnan utgör en av stadens absolut största attraktioner. Vi måste hitta ett sätt att utvidga staden utan att samtidigt begå våld på den attraktionen. Gör vi inte det kan det få motsatt effekt och staden kommer i stället att uppfattas som förfulad och ”sönderbyggd” och dess attraktion på inflyttande och turister försvinner. Det är en besvärlig balansgång.

Linköpings absoluta medelpunkt är Domkyrkan och slottet. Det är den äldsta och mest känsliga bebyggelsen och den är av riksintresse. Till denna miljö hör Konsistoriehuset, Biskopsgården, Sysslomansgården, Gymnastikhuset, Krogen Amerika och Stenhusgården. Dessutom förstås Domkyrkoparken, med församlingshemmet och Stadshuset, Gamla domprostgården, samt Slottsträdgården, borggården, slottsparken, det s.k. Annexet och Storgatans gamla sträckning. Den här miljön måste på alla sätt skyddas från nybebyggelse som på olika sätt kan förfula området, göra det instängt, eller öka fordonstrafiken i området.

Parkeringshus utgör ingen attraktion, annat än för den som behöver parkera bilen. För de allra flesta förfular de stadsbilden. Den bästa lösningen är förstås att gräva ner parkeringsplatserna. Lägg underjordiska p-hus på p-platsen framför Katedralskolan, under Folkungaskolans gård och under den enorma gräsytan framför landstadshuset. Dessutom bör de befintliga p-husen vid Kungsgatan och Hamngatan grävas ner så att tomterna istället kan bebyggas med bostäder.

Alla förändringar har väckt debatt. 

Ända sedan staden på allvar började moderniseras på 1600-talet och efter branden 1700 har förändringar väckt förståelig oro och protest. Människor är förändringsobenägna så länge de är dåligt informerade eller inte fått medverka i besluten. Och det får faktiskt politikerna förstå och ta till sig.

Minns John O Nilssons palatsbygge på 1890-talet, rivningen av Pihlens backe, bygget av Folkets hus i Museiparken, etc.

Storgatan mot väster. Pilens backe till vänster, borggården till höger.

Jag tror att ordet ”förtätning” skrämmer många människor, i synnerhet när grönområden hotas. I tidigare debatter hävdades att Engelska skolans (seminariets) gräsplan och Sandrinoparken inte utnyttjades, vilket vi som bor i närheten vet var ett felaktigt, för att inte säga lögnaktigt, påstående. Nu reser sig där gigantiska huskroppar som exempel på ett mycket misslyckat förtätande.

Förtätningen 

Bygg gärna på de befintliga husen i staden med en våning. Inred vindarna. Bygg nytt runt stadskärnan. Bygg parkeringar under jord. Fortsätt den nuvarande expansionen vid Slöjdgatan på andra sidan Industrigatan, i Steninge, Kallerstad och Tannefors.

Skönhetsråd

Linköping är i stort behov av ett ”skönhetsråd”. Jag tror att acceptansen för nybyggnader skulle öka väsentligt om man visste att kunniga konst- och kulturintresserade personer fått delta i beslutsprocesserna. 

Då hade vi kanske sluppit groteska byggnader som Tornet, det nya Handelsbankshuset och den nya fasaden på Åhlénshuset. 

Det har byggts många vackra hus, inte minst Botryggs hus på Bantorget och Engelbrektsgatan, det nya huset på Birgittagatan (Som dock ”råkade” hamna för nära grannhuset!), kvarteret vid von Dufva, m.fl. Av den lite äldre sentida bebyggelsen är ju Aspen, delar av Hunnebergsgatan och nedre delen av Kungsgatan mycket lyckade.

Politikernas agerande

Jag kan förstå att man som beslutsfattande politiker blir besviken när ens beslut kritiseras, men jag kan inte förstå att man verkar oförberedd och omedgörlig när det sker. När Statens fastighetsverk kritiserar ett beslut skriver Elias Aguirre, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden i en insändare ”vi kommer att ta strid”. Aguirre skriver vidare ”Detaljplanen antogs av en enig samhällsbyggnadsnämnd”. So what? Ett beslut går väl att ändra?

Jag tycker nog att en politiker bör vara mer ödmjuk än så inför sitt uppdrag, ett uppdrag som är att förvalta medborgarnas åsikter och skattepengar. Dessutom bör man vara lyhörd och beredd att ompröva sina egna åsikter och sina beslut. När det kommer synpunkter från en statlig myndighet bör det tas på allvar och man bör förstås lyssna noga och inte instinktivt bemöta det med konfrontation (”ta strid”).

Mari Hultgren, ledamot av samhällsbyggnadsnämnden, skriver på Facebook ”Det finns en växande grupp Linköpingsbor som inte nödvändigtvis är infödda, ungdomar, studenter, inflyttade som alla undrar varför det inte sker någon utveckling på bostadsfronten eller varför i all världen vi måste hålla kvar Linköpings stadsutveckling på samma utvecklingsnivå som tidigt 1900-tal.” och det vore förstås intressant att veta vilket underlag hon har för ett sådant påstående.  

Sammanfattningsvis tror jag att många inser att staden växer och att vi måste hantera det och det är förstås politikernas uppgift. Man bedriver ett ambitiöst utvecklingsarbete, men borde kanske fundera mer över dialogen med medborgarna. Den skrift som man gett ut, ”Utvecklingsplan för Linköpings innerstad”, är snygg och mångordig, men alldeles för abstrakt för att det ska gå att ta till sig innehållet. Jag har faktiskt svårt att tro att den är skriven för allmänheten och svårt att se att den skulle uppmuntra till ”ett gemensamt ansvar” som det står i förordet.

Kanske måste man också högre grad studera historien. 

F.d. Sandrinoparken. (Aug. 2015)

Bengt Göransson (81) åter till heders!

Correns förslag idag till en koalitionsregering  är sannerligen en intressant tanke. Jag tror att svenska väljare i grunden är rejält trötta på den blockpolitik vi haft sedan urminnes tider. Det vore välgörande att låta väljarna verkligen rösta ideologiskt och inte taktiskt och det vore säkert oerhört nyttigt för socialdemokrater och moderater att regera ihop. Betänk att man då representerar två tredjedelar av Sveriges befolkning!

Correns osignerade artikel innehåller många bra förslag, men som vanligt, då det gäller kulturen räcker varken kunskapen eller fantasin till. Jonas Hassen Khemiri är förvisso en lysande författare och en god debattör. Men det räcker knappast. Och uppdraget är inte heller att höja kulturens status eller att stimulera unga till läsning. 

Kulturministern ska inte vara en utövande konstnär utan en visionär person med bred erfarenhet av olika slags kultur(er) och folkbildning. Man kan inte ha en representant för det ena eller andra skrået som minister, det är dömt att misslyckas. Kultur handlar inte heller om status och pengar eller läskunnighet. Kultur handlar om insikten att det är kulturen som ger oss de tankar som gör oss till människor. Människor som förmår att fatta kloka beslut och förmår att förändra välden till allas bästa. 

Den enda kulturminister genom åren som jag kan komma på som förstått detta är Bengt Göransson.

Och sen pratar vi om vad som är viktigt i livet.

Det är ett problem att personer med ekonomiskt makt, i det här fallet de som låter sig representeras av Svenskt näringsliv (I den här frågan tror jag faktiskt att många företagare baxnat vid läsningen av rapporten och inte alls ställer sig bakom formuleringarna.) faktiskt tror att de sitter inne med sanningen, eller lösningen på det som de upplever som problem.

Att de faktiskt kan ha fel, tror jag inte riktigt att de kan förstå. Om man hela tiden tror att tekniken och industrin är det enda som bygger ett samhälle – ja då är det samhället riktigt illa ute.

Va? är det inte? Nej, det är människorna som bygger samhället. Och vi människor är, turligt nog, olika. Vi har olika behov och olika förmågor. Men några saker har vi dock gemensamt, och det viktigaste är behovet av kultur. Med kultur menar jag då begreppet i dess vidaste bemärkelse, just det som gör oss till människor. Humana varelser. Humanister. Vi är nämligen beroende av varandra – annars är det inget samhälle. Den som ställer värden mot varandra, i stället för att jämka samman dem, är inte samhällsbyggare utan samhällsomstörtare.

Svenskt näringsliv talar i sin rapport maliciöst om ungdomar som inte vill arbeta, om studenter som inte är särskilt intresserade av att studera, att de saknar livsplan, att några tar utbildningsplatser för mer motiverade etc. Hade detta varit en partipolitisk rapport och inte handlat om utbildning, hade det inte rått någon tvekan om att den kom från Sverigedemokraterna. De nedlåtande formuleringarna och vi-och-de-tänkandet saknar motstycke.

Men problemet är alltså att detta är en rapport från Sveriges ekonomiska makthavare. De som tror att alla livets värden går att mäta i tid och pengar. Det gör mig bekymrad och bedrövad och jag undrar hur de har fått sin snedvridna människosyn.

Vi har behov av kultur. Den är nödvändig för vår överlevnad. Kultur är gemenskap. Kultur är stimulans av tanken och tänkandet. Kultur är också känslomässig beröring och stimulans – och inte minst samtal om dessa ting. Kultur är gemenskap.

Ett livskraftigt samhälle måste ha råd med kultur.

Jag bävar för konsekvenserna av den klyfta Svenskt näringsliv nu har sprängt mellan vi och de. Den är minst lika farligt reaktionär som de mörkaste politiska högerkrafter.

Jag skulle vilja ge dem (vilka de nu är) en kurs.

En kurs där vi läser Fröding, Lagerkvist, Heidenstam, Strindberg, Lindgren (ja både Torgny och Astrid), Elsie Johansson, Kristina Lugn och Kerstin Ekman; där vi lyssnar på musik av Hugo Alfvén, Paula af Malmborg, Karin Rehnqvist, Ingvar Lidholm, Sven-Erik Bäck och Sven-David Sandström och ser några pjäser av Lars Norén, Strindberg, Stina Oscarson, Kristina Lugn och Sara Stridsberg.

Och sen pratar vi om vad som är viktigt i livet.

Brottsförebyggande kultur

Idag har Corren ett reportage om Michael Lundh. Lundh är en god människa. Genomgod. Dessutom säger han: ”Kulturen är ett av de främsta brottsförebyggande redskapen vi har, med bibliotek, teater och musik…”

Våra kultursalonger befolkas av personer som de flesta aldrig varit i närheten av brottslighet. De flesta är kvinnor och majoriteten är över 50 år. (Jag vägrar att använda det töntiga uttrycket 50+!)

Kulturinsatserna måste göras bland unga pojkar och män. Befria dem från ishockeyslagsmål och spela teater med dem eller sjung i kör.

Satsa pengar på kultur i skolan! Satsa pengar på kultur för pojkar!

Konstnären som terapeut

Riksdagsledamoten Yvonne Andersson har upptäckt att kultur är bra för människan. (Corren idag). Det är bra. Jag önskar att alla politiker gjorde det. Hennes artikel betonar de medicinska fördelarna och kulturens användbarhet i terapeutisk verksamhet. Det är också bra.

Det finns dock en påtaglig risk med detta.

Risken är att politikerna blir så förtjusta i tanken på kulturens helande förmåga att konsten reduceras just till ett medel för att få människor att må bra.

Konstens uppgift är nämligen något helt annat.

Skandalerna i våras kring NUG och Anna Odell fick de mest absurda konsekvenser. Till ytterligheterna hör Mats Degerlinds utbrott på Newsmill: ”Att konstens uppgift är att provocera är den obegåvade konstnärens dåliga alibi” var rubriken. Det må vara sant, men det kräver också av betraktaren att kunna bedöma vem som är begåvad och vem som är obegåvad. Ty det är också den begåvade konstnärens uppgift att provocera.

Alla de stora tonsättarna har provocerat. Från Gesualdo, Monteverdi, Bach, Mozart, Beethoven, Wagner, Schönberg, Stravinskij, Penderecki…

Michael Wiehe skrev för över 30 år sedan: ”En konstnär är en person som ägnar sig åt att analysera verkligheten och som i sina produkter visar upp resultaten av denna, ständigt pågående analys.” Det kan vara smärtsamt – inte minst för makthavarna.

Konstdebatten i våras är anmärkningsvärd. Konsten har en förmåga att röra upp känslor på ett sätt som saknar motstycke. Av all samhällsfinansierad verksamhet är det ingen annan som är så ifrågasatt. Den usla skolpolitiken, den beklämmande åldringsvården och den gravt misslyckade asyl- och invandringspolitiken är områden som får fortsätta att misslyckas år efter år utan nämnvärd upprördhet.

För att slippa provokationer kan man försöka reducera kulturen till ett terapeutiskt verktyg.

Så länge det finns konstnärer kommer det inte att lyckas.

Bevara Elsa Brändströms skola!

Ovanstående rubrik är hämtad ur Corren i tisdags.

Elsa Brändströms skola är ett kulturminne mitt i Linköping. Den förtjänar ett bättre öde än en oviss framtid i privat ägo.

Jag skulle vilja att några framsynta, kulturintresserade politiker tog sig en rejäl funderare på om detta inte skulle vara ett utmärkt Musikens hus. Linköpings musikliv saknar ändamålsenliga, prismässigt överkomliga, lokaler. Körer och orkestrar behöver repetitions- och konsertlokaler.

Så vill jag se nästa rubrik i tidningen. Jag vill att politikerna i kultur- och fritidsnämnden gör sig hörda och samlar representanter för Kulturskolan, körerna, orkestrarna etc. och förutsättningslöst diskuterar ett alternativ till försäljning.

Skolans läge, närheten till konserthuset, teatern, Nationernas hus och dansgymnasiet skulle kunna göra byggnaden till ett kulturcentrum i staden. Här finns en lagom stor aula användbar för både musik, dans och teater. Här finns salar av sådan storlek att flera ensembler, körer och orkestrar kan repetera samtidigt. Här skulle delar av Kulturskolan och de centrala gymnasierna kunna bedriva musikverksamhet på dagtid. På kvällarna kunde huset utnyttjas för konserter och repetitioner för olika typer av ensembler och föreningar. Till skolan hör en tomt som skulle kunna användas för utomhuskonserter.

I skolan finns en underbar atmosfär och en kreativ miljö. Där finns salar i olika storlek, kontor, kafé och personalrum.

Låt Axel Kumliens och Axel Brunskogs vackra skapelse bevara sin invändiga 1800-talskaraktär och skapa en kulturell mötesplats för människor som kan bidra till att göra Linköping ytterligare attraktivt att bo och verka i!

En försäljning av ett av Linköpings mest intressanta kulturhus vore ett misstag omöjligt att reparera.

Piratpartiet igen

Sophia anklagar mig för att inte veta vad jag talar om. Det kanske är korrekt, men jag har verkligen försökt att på Piratpartiets webbplats sätta mig in i vad partiet står för och det är sannerligen inte lätt. Sidorna vimlar av citat från allehanda personer och man har inte en aning om huruvida det är partiets officiella ståndpunkt eller insända tyckanden från enskilda sympatisörer.

Om det inte är förmätet tror jag kanske också att jag vet mer om upphovsrätt än de flesta av de tusentals personer som röstade på Piratpartiet...

Om Piratpartiets tankar kring upphovsrätt kan man läsa här: http://www.piratpartiet.se/politik/upphovsratt/

En återkommande formulering är denna:

”Upphovsrätten skapades för att gynna samhället genom att uppmuntra till skapande, utveckling och spridning av kultur. För att uppnå dessa mål krävs en balans mellan dels samhällets krav på tillgänglighet och spridning, och dels samhällets önskan om att det ska finnas incitament för nyskapande och vidareutveckling av kultur.”

Om det är partiets egen tolkning av upphovsrätten eller ett citat vet jag inte – och får inget svar på webbplatsen.

På Stims webbplats står följande:

”Den upphovsrättsliga lagstiftningen är utformad så att rättighetshavarna, till exempel författare, kompositörer, musiker, fonogramframställare i olika väsentliga avseenden har ensamrätt till sina verk och prestationer. Tanken är att deras ekonomiska och ideella intressen på så sätt skall kunna tillvaratas.”

Denna formulering säger inget om ”uppmuntra till skapande” eller ”gynna samhället” utan är en strikt tolkning av upphovsrätten som ett skydd för upphovsmännen. Jag delar Stims uppfattning om att upphovsrätten handlar om att skydda min ensamrätt till mina verk.

Detta är min utgångspunkt i upphovsrättsfrågan.

Piratpartiet har riktat in sig på ny teknik och egentligen bara förklarat sina ställningstaganden då det gäller fildelning, fri sampling och underhållningsbranschen. När det gäller skyddstiden 70 år talar man om kapital och investerare.

Om kopiering skriver man följande:

”Att dela med sig av kopior, eller på annat sätt sprida eller använda annans verk, skall aldrig vara förbjudet så länge det sker på ideell basis utan vinstmotiv.”

Jag tolkar det som att vilken kör som helst kan kopiera de noter jag gett ut och framföra musiken på konsert så länge syftet inte är kommersiellt. Eftersom inga körkonserter går ihop sig antar jag att de inte är kommersiella. Därmed har man direkt satt stopp för all notutgivning av körmusik.

Jag behöver inte höra fler brandtal om Piratpartiets förträfflighet. Det finns säker en mängd goda människor och goda avsikter i partiet, men om någon skulle kunna utveckla partiets tankar om upphovsrätten för ”vanliga” musiker som inte jobbar i underhållningsbranschen, som skriver sin musik för liveframträdanden i den icke-kommersiella delen av kulturlivet, som ger ut sin musik på noter på förlag som hela tiden för en ojämn kamp mot olaglig kopiering, då lyssnar jag gärna. Vill man kan man också inbegripa fotografer, poeter, målande och skulpterande konstnärer.

Vi som aldrig har varit i närheten av kapital, investerare, underhållningsbransch eller skivbolag; vi vill gärna ha svar på vilka effekterna blir för oss av Piratpartiets holmgång med upphovsrätten.

Piratpartiets webbplats är ett sammelsurium av lösryckta tankar och idéer. Det kanske är naturligt för ett nytt parti, men jag vidhåller min ståndpunkt: Partinamnet är i hög grad oseriöst eftersom pirater (det som i min barndom hette sjörövare) är brottslingar och jag är mycket tveksam till huruvida man någonsin kommer att lyckas bli något annat än ett missnöjesparti.

Bokhandlaren som slutade läsa

Någon gång i mina tidiga tonår började jag jobba extra i Lindströms bokhandel i Lund. Bokhandlaren hette Kjell Kristiansson och var förutom bokhandlare också kårchef i Scoutkåren Finn som jag tillhörde. Eftersom min far var bibliotekarie – då på UB i Lund – var böcker en naturlig och självklar del av min uppväxt. I min värsta bokslukarålder försökte jag gå igenom hyllorna i Lunds stadsbibliotek systematiskt, i bokstavsordning. Jag minns inte om jag någonsin kom längre än till A. (Självklart gjorde jag vissa inhopp i andra hyllor också.) Hemma fanns också ett antal samlingsutgåvor som jag plöjde; allt av Selma Lagerlöf, Runeberg, Rydberg, Moberg, m.fl.

Åsa Christoffersson skriver i Corren idag om den sjangserande bokhandeln i allmänhet och Akademibokhandeln i synnerhet. Den mångkunnige och smått legendariske bokhandlaren Svante Bergsbo är uppsagd och Akademibokhandeln annonserar nu efter en ny butikschef bland annat med orden: ”du har ett brinnande intresse för sälj, både genom det direkta kundmötet och genom butiksexponering.”

– Ett brinnande intresse för sälj. Jo, tjena., skriver Christoffersson.

Jo, tjena! Det är bara att hålla med. Vad vi ser är det definitiva slutet för bokhandeln. Frågan är bara om det är bokhandeln i allmänhet eller Akademibokhandeln i synnerhet.

Bokhandlare Kjell visste exakt vilka böcker han hade i sin affär och var de stod. Han visste vad hans kunder ville ha och han kunde rekommendera böcker till dem som inte visste vad de ville ha. Precis som Bergsbo.

Problemet idag är förstås att vi som vet vad vi vill ha hellre köper vår bok över nätet till ett avsevärt lägre pris än vad bokhandeln kan erbjuda. Och vet vi inte vad vi vill ha tar vi reda på det på annat sätt än att fråga Bergsbo – och köper även då boken över nätet. Mina besök hos bokhandlaren blir allt mer sällsynta. Och den dag bokhandlaren inte är bokhandlare utan butikschef och bara bra på ”sälj”, ja tjena, då kommer de förstås att helt upphöra.

Tempora mutantur – och jag känner att jag inte kan göra någonting åt det. Men jag kommer att sakna bokhandeln.

Som tur är finns det ju antikvariat…

"Dålig komik är alltid bättre än ett bra krig."

Den bedrövliga ”ryska” pausunderhållningen i Melodifestivalen har rört upp känslor både här och där. Det är bra. Jag tycker inte att något är heligt. Allt kan man skämta om. Jag har inget emot att man driver med Ryssland, eller skojar för den delen. Men humor, parodi, ironi och pastisch är svårt. Det måste göras bra. Den här sketchen, eller vad man ska kalla det, var ett riktigt bottennapp och saknade både konstnärlig höjd och humoristiskt djup. Lennie Norman gör en bra analys här.

Konsten är till för människan

Tonsättaren Leo Nilsson replikerar i den här artikeln på Per Sundgrens artikel Kulturen är till för medborgarna.

Ja, vem fan ska kulturen vara bra för? Jag ställer mig frågan varje dag: Vad är det som driver mig? Vore det inte enklare att ägna sig åt att äta semlor eller spela plockepinn?

Heja Leo!

Rikskonserter blir Riskkonserter!

Kulturutredningen föreslår att radikalt skrota Rikskonserter. Därmed berövas både det professionella musiklivet och amatörmusiklivet - inte minst körlivet - en fast punkt i tillvaron. Den erfarenhet som finns i huset på Nybrokajen 11 är ovärderlig för svenskt musikliv.

Visa ditt stöd för Rikskonserter genom att skriva på uppropet på http://www.rikskonserter.se/!

Tack Berglins!

Jag har skrivit om det förr. Arga personer som gör mig glad.

Jan och Maria Berglin har uppenbarligen samma böjelse. Både Broman och Stolpe var rakryggade personer som stod för sina åsikter också då de var obekväma. Det är ont om sådana människor i dagens pudelsamhälle.

Dessutom gillar jag förstås Berglins upprördhet över symbiosen mellan Public Service och kvällspressen för att inte tala om hur väl de formulerar mina egna känslor: Den generande känslan av skam då jag ser usla underhållningsprogram i tv.

Fredagen den trettonde – kulturskymning eller gryning?

Visste ni att det finns en term, triskaidekafobi, som innebär att man lider av en fobi för talet tretton? Tonsättaren Arnold Schönberg var sådan. Det finns även en term för rädsla för fredagen den trettonde: paraskevidekatriafobi. När man lärt sig att säga det utan att staka sig är man troligen också kurerad. Om man nu någonsin lidit av det. Själv njuter jag av fredagar, oavsett datum.

Denna otursdag kan vi läsa alla klokkommentarer om kulturutredningen. Till att börja med måste jag säga att det på många sätt är en stor händelse. I 35 år har vi dragits med en kulturpolitik som haft sina rötter och ideal i ett samhälle som i det mesta är ett helt annat samhälle än dagens. Ser man på kulturdistribution och kulturvanor så inser man snabbt att det finns få likheter mellan dagens samhälle och det 1974. Med kulturutredningen har också kommit skuggutredningen och den viktiga rapporten KulturSverige 2009 från Swecult om tillståndet i kultursverige.

Nu inställer sig några frågor. Kan tusentals sidor skriven text förändra villkoren för kulturen på ett avgörande sätt? Finns det kompetens hos regionala och lokala politiker att ta till sig materialet? Finns det kompetens hos de regionala medierna att göra detta?

Vi ska förstås inte gå händelserna i förväg. Kulturutredningen är ett betänkande. Nu ska det remissas. Sen ska det till hösten bli en proposition. Men remissandet är viktigt. Vi som är kulturarbetare vet att det måste till stora förändringar. Tyvärr är vi dock politiskt svaga och långtifrån eniga. Här kan man snacka om särintressen! Från fattiga konsthantverkare till storstadsinstitutioner som museer och teatrar. Från garageband till symfoniorkestrar. Behoven är väsensskilda. Och lojaliteten obefintlig. Inte ens folkrörelserna är enade så folkliga de är. Inom konstmusiken tittar man snett på varandra mellan instrumentalmusik och vokalmusik (orkestrar vs. körer) och mellan genrer. Mellan institutioner och föreningar.

Jag välkomnar verkligen kulturutredningen, men jag misströstar då det gäller politikernas förmåga att realisera dess tankar. Jag har mött tre kulturministrar och deltagit i debatter om mitt särintresse – körlivet. Och ingenting har hänt. Jo, ska jag vara ärlig har det faktiskt hänt lite. En dörr har öppnats till Kulturrådet. Vi har fått tillträde. Nu försvinner sannolikt Kulturrådet. Återstår att se om det finns en dörr till den nya myndigheten.

Kulturmorgon

Corren byter kulturchef
Helena Lundberg går och Åsa Christoffersson kommer.
(Om du inte vet hur de ser ut så syns de här ovanför. Åsa längst till vänster, Helena tvåa från höger. Bild: Mikael Svensson.)

För oss kulturarbetare är det förstås viktigt vem som ansvarar för kulturen på den lokala tidningen. En god, allsidig och insiktsfull kulturbevakning främjar kulturlivet. Men journalistik är mer än bevakning. Journalistik är också analys. När det gäller kulturjournalistik handlar det om analys av kulturens egna förutsättningar och analys av kulturens villkor – i det här fallet framför allt i lokalsamhället, i regionen.

Kulturbevakningen är i hög grad beroende av journalisternas egen kompetens, men framför allt av tillgången på kompetenta frilansare och har därför alltid känts lite slumpmässig. Litteraturen är av tradition välbevakad av kunniga och stilistiskt intressanta skribenter. Film och teater är ett förhållandevis välbevakat område och länsteaterns ekonomiska bekymmer har redovisats både på kultur- och nyhetsplats, om än alldeles för sent. Konst och arkitektur syns – och väcker stundom till och med debatt. När det gäller den seriösa konstmusiken skulle jag önska lite mer jävlaranamma. Dels då det gäller innehållet i förhandsartiklar och recensioner. Som det nu är stryks allting medhårs och ingen vågar eller kan analysera – eller säga ifrån om något är dåligt eller kunde göras bättre eller annorlunda. Dels verkar det inte finnas någon annan policy för bevakningen än frågan om det finns någon frilansare ledig som kan och vill skriva. Musikens villkor är ju att en konsert oftast ges bara en eller möjligen två gånger. Konstutställningar varar lång tid, en bok kan läsas när och var som helst, teaterföreställningar ges i flera månader. Men musiken klingar här och nu. Och då måste tidningen vara på plats.

Dessutom skulle jag önska att tidningen kunde sätta ett förstoringsglas på politiker och tjänstemän i kommunen och regionförbundet Östsam och tydligt redovisa visioner och planer, politiska skllnader och ekonomiska förutsättningar för olika institutioner. En klädsam spegling av Correns egen kultursyn skulle heller inte skada. Kanske presenterar till och med kulturredaktören tidningens nya kulturpolitiska program? Det vore grejer det – av aldrig tidigare skådat slag!

Ofta får jag intrycket av, i Corren, att journalistiken handlar om att inte tappa läsare. Inom kulturområdet innebär det bland annat att man följer mainstreamkulturen – med kraftig bevakning av det jag skulle vilja kalla pseudohändelser. Kanske borde man oftare se utanför tv-rutan vad som händer och överlåta åt kvällspressen att gräva ner sig i Idol, Körslag, schlagerfestivaler, Let’s dance och dokusåpor.

Till sist – som vanligt: Jag anser inte att Karthago bör förstöras, men däremot att sporten kan släppa ifrån sig ett par (3-4…) sidor, inklusive personella resurser och att vi får en rejäl kulturbilaga åtminstone en gång i veckan.

Tisdag är ledig.

(Tack Helena för välskrivna texter och intressanta samtal! Lycka till Åsa!)

Om kulturjournalistik

Min lokaltidning – Corren – har sedan ett tag tillbaka för vana att citera lokala bloggare och idag var det min blogg som citerades. (Endast i papperstidningen!) Och det var just det inlägg här nedan som kritiserar tidningen för bristande kulturbevakning. Det är bra. Det visar att det är högt i tak. Jag försöker numera låta bli att polemisera direkt med tidningen eftersom jag redan tror mig veta svaren: ”Vi har inte plats med allt.” ”Vi hade ingen recensent att skicka.” Dessa tänkbara svar är förstås korrekta, men ur läsarens ögon handlar det ju om prioriteringar och god planering.

En liknande debatt har dykt upp här på Correns forum. Där får personen som tycker till inget som helst gehör hos kulturredaktören. Den klagande noterar dock redaktörens lojalitet mot tidningen.

Lojalitet är ju ett honnörsord och något vi nästan alltid betraktar som mycket positivt: obrottslig lojalitet! Men just då det gäller journalister kan man förvänta sig ett annat synsätt. Jag vet inte vilken kultur som råder på Corren, men jag har träffat en mängd medarbetare från chefredaktör till marknadsförare och jag har inte fått bilden av en sträng hierarki där det gäller att rätta in sig i ledet. Den obrottsliga lojaliteten hör inte hemma på en tidning. En journalist måste få opponera mot tidningsledningen och dess policy.

Journalistens uppdrag är inte att stryka medhårs utan att dissekera och analysera samhället. Både utåt och inåt. I synnerhet på kultursidorna.

Ett annat svar som man då och då får sig till livs är att vi kulturarbetare bara vill synas och läsa om oss själva. Det är också korrekt. Men orsaken till det är att det är vårt – och kulturens – livsvillkor. Syns vi inte - dvs. kommer det ingen publik - har vi inget berättigande. Så enkelt är det. (Ungefär som med en tidning. Finns det inga läsare så...)

Nu kom det ju publik – och en stor sådan. Men nästa gång?

Carmina Burana

Ett års förberedelser.
Universitetets samlade musikliv.
Därtill en av landets mest framstående sångare, tillika uppväxt i länet.
Samarbete med den högre musikutbildningen i länet.
Gosskörer från tre församlingar i staden.
250 personer på scenen.
Fullsatt i konsertsalen. 1200 personer.
Stående ovationer. Fyra inropningar.

Och Corren är inte där. Inte ett ord före – inte en rad efteråt.

Hade det varit LHC eller LFC hade sportchefen fått avgå och redaktionen mordhotats. Men nu gäller det ju kultur.

Och det är ju mycket begärt att tidningen ska veta vad som är elitserie och gärdsgårdsserie i kulturlivet.

Men publiken visste – och det är ju huvudsaken.

Kulturnämnden – igen!

Jag kommer att hamna i onåd hos Linköpings kultur- och fritidsnämnd.

En kommunal tjänsteman gav mig en gång rådet att inte ”pressa in en politiker i hörnet”, utan att alltid se till att det finns en väg ut med hedern och ansiktet i behåll. Det är svårt det där. Här har vi en massa människor som ägnar en stor del av sin fritid åt att delta i det politiska arbetet. De är förstås utmärkta personer värda all uppskattning för det arbete de lägger ner och för sitt engagemang. Därför känns det alltid lite kymigt att komma med kritik. De gör förstås vad de tycker är bäst. Å andra sidan kan jag inte låta bli att tycka att de politiker som vi medborgare utsett till våra representanter har som första uppgift att lyssna på sina väljare – också mellan valen. Jag tycker också att det i ett upplyst demokratiskt samhälle är självklart att den medborgare som ställer en fråga till politikerna får svar – i rimlig tid.

Jag skrev om den dialog som initierades av den förre ordföranden i kultur- och fritidsnämnden här. Jag blev förstås glad, ja till och med upprymd, över att en ledande politiker ville lyssna på mig och mina kolleger. Sen gick det ett år och jag skrev om det igen här. ”Sophia” kommenterade det inlägget så här:

"Men det är inte så konstigt när man tänker på att svensk demokrati inte handlar om relationen politiker-medborgare, utan relationen politiker och parti.
Du är som medborgare enbart intressant i egenskapen väljare en gång vart fjärde år..."

Jag brukar försöka tro alla människor om gott och vill gärna att hon har fel. Men nu har det varit tyst i ytterligare ett år och jag har skrivit och påmint igen…

Kultur- och fritidsnämnden är förstås en viktig aktör i kommunens kulturliv. Den har att fördela de resurser i form av de skatteintäkter som vi linköpingsbor betalar. Jag har fått anslag till min verksamhet flera gånger, senast i höstas när jag gjorde Bachs h-mollmässa, och också fått kommunens kulturstipendium, så jag borde kanske inte klaga.

Men oförmågan till dialog är påfrestande och framför allt respektlös. Om man nu inte kan/orkar/vill/har tid/ att ta sig an den fråga som man själv väckt tycker jag att man kan säga det. Fatta beslutet: ”Skrivelsen lämnas utan åtgärd.” och meddela mig det!

Toner för miljoner vad då?

För så där en tio år sedan planerades och genomfördes projektet ”Toner för miljoner”. Flera intressenter var inkopplade och projektet hade olika delar. Den ena delen var en stor tevesänd gala i Globen i samarbete med TV4. En annan var en nationell körtävling med regionala deltävlingar. För pengarna stod Sparbanken som satsade stort.

För att förankra projektet i det svenska körlivet engagerades ett antal regionala ombud med kunskaper om körlivet. Jag var ett av dessa. Det var en ganska stor grupp. Om jag minns rätt var det ett ombud från varje län. Vi arvoderades för vår insats och planeringen ägde rum vid flera internat i sedvanlig näringslivsanda på Sparbankens kursgård i Skepparholmen. Rätt mycket resurser lades alltså på detta.

Vad jag minns tydligast var den totala oförståelse från TV4:s sida som mötte oss när vi diskuterade innehållet i galan i Globen/teve. Vi som var väl insatta i körlivets behov och förutsättningar var egentligen bara ett slags gisslan. Våra synpunkter och idéer hade inget värde. När vi försökte hävda kvalitet och konstnärskap möttes vi snarast av förakt eftersom vi inte hade en aning om hur man producerade teveunderhållning eller ”vad folk vill se i teve”. När vi presenterade pedagogiska idéer som skulle få långsiktiga effekter på körers verksamhet och körlivets framtid lades dessa idéer till handlingarna och tegs ihjäl.

För galan engagerades kändisar och halvkändisar (”kända från teve”) som inte hade en aning om vad körsång var. Då, liksom nu i Körslaget, var kändisinslaget det viktigaste och körsången ett slags folklig kuliss utan eget värde utan bara en förevändning för att producera ytterligare ett kommersiellt mainstreamprogram.

TV4 är nog inget för oss kulturarbetare…

Om kulturpolitik. Svar till den onda liberalen Sophia.

Jag tycker inte du är ondskefull och jag håller med dig om att frågan är komplicerad.

När jag talar om kultur, menar jag den kultur som i staten hanteras av kulturministern och i kommunen av kultur- och fritidsnämnden, dvs ungefär det snäva området konst, musik, teater, film och litteratur. Ungefär!

Att det är vårt gemensamma ansvar beror till stor del på tradition och den positiva inverkan kulturutbudet har på samhället och dess medborgare. Samhället har byggt upp ett stort antal institutioner som på olika sätt har att förvalta ett kulturarv. Detta arv blir förstås med tiden bara större och större och därmed krävs också större resurser – inte mindre. Det är möjligt att det kan finnas andra ekonomiska lösningar, men då måste de presenteras innan man börjar rasera verksamheten – inte efter.

Självklart finns inga belägg för att offentligt finansierad kultur håller högre kvalitet, men i relation till utbudet anser jag – högst subjektivt – att det är så.

Det är självklart så att den som utnyttjar kulturen också ska betala för det, men det är tyvärr så att om de besökande skulle betala hela kostnaden så skulle publikunderlaget minska så katastrofalt att det inte längre gick att producera något.

Alla offentliga kulturevenemang stöds antingen av någon form av statlig eller regional institution eller av ideella insatser.

Ett exempel: Jag producerade nyligen en konsert med Bachs mässa i h-moll. Entrépriset var 100 kr. Antalet betalande åhörare var 350. Om alla kostnader skulle bekostas av åhörarna skulle biljettpriset ligga på över 1 000 kr, dvs produktionskostnaden var ca 400 000. På grund av offentliga medel från staten, kyrkan och kommunen och en avsevärd mängd ideella insatser (bl.a. av professionella musiker) gick konserten att producera för ungefär 1/10 av priset. Om biljettpriset varit 1 000 kr skulle det inte komma någon publik alls och därmed skulle verket inte kunna framföras.

Frågan är alltså inte om det offentliga ska betala eller hur stor del, utan om vi anser att vi har skyldighet att förvalta ett kulturarv och vilken inverkan det har på människorna och samhället om vi inte gör det.

Kulturpolitik

Apropå kulturintresserade kommunpolitiker. Både Östgötamusiken och Östgötateatern får minskade anslag. Nyliberalismens idéer om marknaden slår skoningslöst mot kulturen. Att kulturen ska bära sina egna kostnader är och förblir en befängd tanke!

Kulturen är vårt gemensamma ansvar – inte marknadens!