Om nybyggnation i Linköpings känsliga miljöer

Jag vill att Linköping ska vara en attraktiv stad att bo i, både för oss som redan gör det, och för dem som flyttar hit. För dessa ska vi erbjuda en stad som på många sätt är attraktiv att bo i och det är en oerhört komplex uppgift. Här ryms frågor som skolor och barnomsorg, kommunikationer, bostäder, arbetsmarknad, etc. Som universitetsstad måste Linköping vara attraktivt för unga människor och vi vill också att de ska stanna kvar och fortsätta att arbeta och trivas här. Därför krävs också ett stort, men framför allt brett kulturliv.

För att kunna utveckla staden måste vi först reflektera över vad Linköping är för stad.

Alla städer är olika och har olika förutsättningar. Linköping är en medeltida stad, med allt vad det innebär. Den har vuxit långsamt och lite oregelbundet genom århundradena. Branden år 1700 satte tydliga spår på många sätt. Först i slutet av 1800-talet och efter sekelskiftet kom den stora expansionen och staden växte när Vasastaden, läroverket (Katedralskolan), Folkungaskolan,  etc. tillkom, samt de byggnader som vi i dag kanske ser som ”riktiga” stadsbyggnader, till skillnad från småhusen på Hunnebergsgatan och Ågatan m.m. Bland annat var det också en del imposanta byggnader vid Stora torget och längs S:t Larsgatan. Den flitige Axel Brunskog gjorde stora avtryck med sina många vackra bostadshus.

Vad är attraktivt?

Linköping växer, ska växa och bör växa. Men jag är övertygad om att just den nuvarande karaktären på stadskärnan utgör en av stadens absolut största attraktioner. Vi måste hitta ett sätt att utvidga staden utan att samtidigt begå våld på den attraktionen. Gör vi inte det kan det få motsatt effekt och staden kommer i stället att uppfattas som förfulad och ”sönderbyggd” och dess attraktion på inflyttande och turister försvinner. Det är en besvärlig balansgång.

Linköpings absoluta medelpunkt är Domkyrkan och slottet. Det är den äldsta och mest känsliga bebyggelsen och den är av riksintresse. Till denna miljö hör Konsistoriehuset, Biskopsgården, Sysslomansgården, Gymnastikhuset, Krogen Amerika och Stenhusgården. Dessutom förstås Domkyrkoparken, med församlingshemmet och Stadshuset, Gamla domprostgården, samt Slottsträdgården, borggården, slottsparken, det s.k. Annexet och Storgatans gamla sträckning. Den här miljön måste på alla sätt skyddas från nybebyggelse som på olika sätt kan förfula området, göra det instängt, eller öka fordonstrafiken i området.

Parkeringshus utgör ingen attraktion, annat än för den som behöver parkera bilen. För de allra flesta förfular de stadsbilden. Den bästa lösningen är förstås att gräva ner parkeringsplatserna. Lägg underjordiska p-hus på p-platsen framför Katedralskolan, under Folkungaskolans gård och under den enorma gräsytan framför landstadshuset. Dessutom bör de befintliga p-husen vid Kungsgatan och Hamngatan grävas ner så att tomterna istället kan bebyggas med bostäder.

Alla förändringar har väckt debatt. 

Ända sedan staden på allvar började moderniseras på 1600-talet och efter branden 1700 har förändringar väckt förståelig oro och protest. Människor är förändringsobenägna så länge de är dåligt informerade eller inte fått medverka i besluten. Och det får faktiskt politikerna förstå och ta till sig.

Minns John O Nilssons palatsbygge på 1890-talet, rivningen av Pihlens backe, bygget av Folkets hus i Museiparken, etc.

Storgatan mot väster. Pilens backe till vänster, borggården till höger.

Jag tror att ordet ”förtätning” skrämmer många människor, i synnerhet när grönområden hotas. I tidigare debatter hävdades att Engelska skolans (seminariets) gräsplan och Sandrinoparken inte utnyttjades, vilket vi som bor i närheten vet var ett felaktigt, för att inte säga lögnaktigt, påstående. Nu reser sig där gigantiska huskroppar som exempel på ett mycket misslyckat förtätande.

Förtätningen 

Bygg gärna på de befintliga husen i staden med en våning. Inred vindarna. Bygg nytt runt stadskärnan. Bygg parkeringar under jord. Fortsätt den nuvarande expansionen vid Slöjdgatan på andra sidan Industrigatan, i Steninge, Kallerstad och Tannefors.

Skönhetsråd

Linköping är i stort behov av ett ”skönhetsråd”. Jag tror att acceptansen för nybyggnader skulle öka väsentligt om man visste att kunniga konst- och kulturintresserade personer fått delta i beslutsprocesserna. 

Då hade vi kanske sluppit groteska byggnader som Tornet, det nya Handelsbankshuset och den nya fasaden på Åhlénshuset. 

Det har byggts många vackra hus, inte minst Botryggs hus på Bantorget och Engelbrektsgatan, det nya huset på Birgittagatan (Som dock ”råkade” hamna för nära grannhuset!), kvarteret vid von Dufva, m.fl. Av den lite äldre sentida bebyggelsen är ju Aspen, delar av Hunnebergsgatan och nedre delen av Kungsgatan mycket lyckade.

Politikernas agerande

Jag kan förstå att man som beslutsfattande politiker blir besviken när ens beslut kritiseras, men jag kan inte förstå att man verkar oförberedd och omedgörlig när det sker. När Statens fastighetsverk kritiserar ett beslut skriver Elias Aguirre, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden i en insändare ”vi kommer att ta strid”. Aguirre skriver vidare ”Detaljplanen antogs av en enig samhällsbyggnadsnämnd”. So what? Ett beslut går väl att ändra?

Jag tycker nog att en politiker bör vara mer ödmjuk än så inför sitt uppdrag, ett uppdrag som är att förvalta medborgarnas åsikter och skattepengar. Dessutom bör man vara lyhörd och beredd att ompröva sina egna åsikter och sina beslut. När det kommer synpunkter från en statlig myndighet bör det tas på allvar och man bör förstås lyssna noga och inte instinktivt bemöta det med konfrontation (”ta strid”).

Mari Hultgren, ledamot av samhällsbyggnadsnämnden, skriver på Facebook ”Det finns en växande grupp Linköpingsbor som inte nödvändigtvis är infödda, ungdomar, studenter, inflyttade som alla undrar varför det inte sker någon utveckling på bostadsfronten eller varför i all världen vi måste hålla kvar Linköpings stadsutveckling på samma utvecklingsnivå som tidigt 1900-tal.” och det vore förstås intressant att veta vilket underlag hon har för ett sådant påstående.  

Sammanfattningsvis tror jag att många inser att staden växer och att vi måste hantera det och det är förstås politikernas uppgift. Man bedriver ett ambitiöst utvecklingsarbete, men borde kanske fundera mer över dialogen med medborgarna. Den skrift som man gett ut, ”Utvecklingsplan för Linköpings innerstad”, är snygg och mångordig, men alldeles för abstrakt för att det ska gå att ta till sig innehållet. Jag har faktiskt svårt att tro att den är skriven för allmänheten och svårt att se att den skulle uppmuntra till ”ett gemensamt ansvar” som det står i förordet.

Kanske måste man också högre grad studera historien. 

F.d. Sandrinoparken. (Aug. 2015)