22 mars 2023

Vårtal, Valborgsmässoafton 2014

 Jag letade i min dator efter ett dokument – och hittade ett annat. Datorn är ju inte direkt någon överskådlig plats, men till skillnad mot en garderob eller en kartong med papper har den en ganska potent sökmotor. Jag sökte på ”vårtal” för att se om det fanns en lista över vårtalare genom åren. Det gjorde det inte. Det fanns bara ett dokument son hette vårtal och det var manus till det enda vårtal jag hållit i mitt liv såvitt jag kan minnas.

Det var det minnesrika året 2014 då jag gick i pension och därmed också framträdde för sista gången med Linköpings studentsångare vid mösspåtagningen på borggården till Linköpings slott.

När jag läste det nu, efter åtta år, tyckte jag det var rätt okey och kanske värt att publicera här.

Jag har inte redigerat något, utan publicerar manuset så som det såg ut då jag stod där i vårsolens glans. Men jag kan inte lova att jag i stunden följde manus ordagrant.

 

 

Vårtal, Valborgsmässoafton 2014

 

Man har bett mig att hålla vårtal eftersom detta är min sista mösspåtagning som director musices vid Linköpings universitet.

 

Det blir inget vanligt vårtal.

 

Vår är ett ord som liksom sången, föder känslor.

 

När våren visar upp sina första tussilago och koltrastarna försiktigt börjar öva sina sånger. Då kommer de orangea kuverten och en hel nation darrar av skräck. Vi äldre förbannar oss för att vi återigen belånat huset och funderar över vilka billiga viner som kan tänkas passa till blodpudding en fredagkväll.

 

När vårsolen tinat de sista drivorna i norrsluttningarna – då kommer också deklarationsblanketterna och vi bläddrar nervöst fram till sista sidan och letar hoppfullt efter raden där det står ”Belopp som du ska få tillbaka” – och hittar den inte. I stället står det ”Belopp som du ska betala” – Exklusive ränta! Och vi förbannar oss återigen att vi drog till med en rejäl jämkning av preliminärskatten för den där sista inteckningen av skorstenen på huset.

 

Vår är ett ord som föder obehagskänslor.

 

Pension är också ett ord som föder känslor. 

 

Själv har jag under flera år tröttat ut min omgivning genom att tala om pension – min egen pension. Den måste ju planeras.

 

Jag hörde en gång skådespelaren Kenne Fant säga att det fina med att bli gammal var att man slapp planera eller oroa sig för framtiden, man fick leva i nuet och njuta av livet. Och då plötsligt insåg jag vad min pensionering skulle komma att innebära.

 

Jag har i hela mitt yrkesliv planerat för framtiden. I 35 år har jag vetat vad jag ska göra på tisdagkvällarna. I 25 år har jag vetat vad jag ska göra på torsdagkvällarna. Under sju år var även måndagkvällarna intecknade. I hela mitt liv har ett stort antal helger varit uppbokade, ofta flera år i förväg. 

 

Nu behöver jag inte planera. Jag kan jag snart göra vad som faller mig in. Vilken dag i veckan som helst. Och jag kan välja att när som helst skjuta upp det jag eventuellt, bara av gammal vana, ändå råkat planera. Jag behöver plötsligt inte längre planera. I alla fall inte för några andra. Så länge jag ser till att det står mat på bordet då hustrun kommer hem kan jag göra precis vad jag vill. Den skräck som det orangea kuvertet förr medförde för ordet pension – har förbytts till en skön, men lätt osund, letargi.

 

Är det kanske det som är livets vår? 

 

Har ni tänkt på för övrigt att ordet pension kommer av latinets pensio som betyder vägning. Kanske borde jag gå till pensionsmyndigheten och väga in mig för att se om det inte kan ge ett bättre resultat än det blodpuddingsbelopp man nu erbjuder.

 

Vår är ett ord som föder känslor.

 

Några av oss får en känsla av att vi just denna dag den sista april måste ta fram en studentmössa att sätta på huvudet under några timmar. En vårtalare för flera år sedan, Ulf Henriksson, som står någonstans här i hopen, jämförde studentmössan med studielånen och pekade på att vi som har studentmössor i bomull som med åren antar en brun nyans, vi tillhör en generation som fick förmånen att betala tillbaka våra studielån, medan yngre personer som har mössor i konstfiber som inte påverkas av decenniers förvaring, tillhör en generation som aldrig kommer att bli skuldfria. 

 

Den mössa som jag bär har dessutom klarat av att betala av två studieskulder. Den är nämligen min mors. Hon tog studenten 1933 i Eskilstuna. Själv tog jag aldrig studenten utan smög ut genom en bakdörr på Norra Latins Vuxengymnasium efter att ha kompletterat de usla betyg jag erhållit efter två år i varje klass på den ärevördiga Lunds privata elementarskola – gemenligen Spyken kallad. Men det blev väl människa av mig ändå.

 

Men mössan är en fin symbol. På den tiden då man alltid bar huvudbonad bytte man på Valborgsmässoafton eller Första maj från vinterns murriga svarta eller mörkblå mössa till den vita mössan som skulle användas under sommarhalvåret. Den vita mössan symboliserar således väldigt påtagligt vårens ankomst och den ”vackra vita vår” som Oscar Levertin beskriver. Den symboliserar också studentens uppvaknande ur vinterdvalan och resttentornas anhopning. Men mest av allt symboliserar ”den vår som ler på flickans blomstrande kind, den vår som mot mig ler på den kind så röd av nordiska vind” som en okänd pekoralist beskriver det i en gammal manskörssång. Våren är de blomstrande kindernas tid, ungdomens och kärlekens tid.

 

Det här är mitt första vårtal och min sista mösspåtagning som director musices vid Linköpings universitet. Linköpings universitet har kommit att bli mitt Alma mater och Linköping har kommit att bli min hemstad. Förhoppningsvis har jag bidragit något till universitetets och stadens kultur och jag är fast övertygad om att den verksamhet jag varit med om att skapa också kommer att överleva oss alla. Musiken tar nämligen ingen död på. Den vissnar inte utan blommar ständigt. 

 

Jag är också väldigt glad över att ha fått verka vid ett ungt och dynamiskt universitet. Mina föräldrar hade sin studenttid i Uppsala och jag är själv uppväxt i Lund så jag känner de miljöerna ganska väl och jag är faktiskt tacksam över att ha fått vistas vid en akademi mitt emellan. 

 

Jag ska avsluta med att – just apropå detta citera en av mina favoritpoeter nämligen Alf Henrikson. Så kommer här Alf Henriksons vers, som heter: 

 

”Efter läsning av inlägg i en akademisk träta”

 

Detta säger jag dig i en klarhetens stund:

Min gosse, bliv aldrig professor i Lund.

 

Min gosse, beakta de ord som jag fäller:

Bliv aldrig professor i Uppsala heller.

 

Jag träffade fyra, jag mötte fem.

Det stod icke ett skimmer av glädje kring dem.

 

Kring kunskapens träd är det dystert att vandra

i en krets av personer som hatar varandra.

 

Jag besvär dig min gosse, av denna grund:

Bliv aldrig professor i Lund.

 

Det är hela din lycka och jämvikt det gäller.

Bliv aldrig professor i Uppsala heller.

 

 

Jag har tillåtit mig att lägga till två strofer:

 

Men om du nu prompt professor vill bli
så uppsök en plats där tanken är fri.

 

En plats, min gosse, där du får vara glad.

Bliv gärna professor i Linköpings stad.

 

 

 

 

 

28 januari 2023

Gästbloggare Loppan I

 Gästbloggare nedan är Loppan, en sjuårig labradoodletik som bor hos oss


Det är inte lätt att vara hund. Det är inget fel på Hasse och Cia, men hallå! Man kunde väl få bestämma någonting själv. Häromdagen var vi till exempel hos polisen. Eller vi och vi. Jag fick inte gå med in. Jag hade gärna träffat några stiliga polishundar, men jag fick vackert vänta vid en stolpe utanför. Det kom visserligen förbi några hanhumdar, men de flesta är så små nuförtiden. Hasse kallar dem ”vinterkängor”. Det har han läst i en bok råkar jag beta.

På våra dagliga promenader möter vi ibland ”Knypplarn”. Han kallas så för att hans två hundar i storlek rejäla  vinterkängor hänger i varsitt koppel och ständigt rör sig fram och tillbaka i sidled, vilket gör att koppelhållarens – Knypplarns – armar rör sig fram och tillbaka som om han knypplade. Jag måste erkänna att jag inte förstår så mycket av detta, men Hasse har berättat det för mig. Vinterkängorna heter Roy och Roger eller nåt sånt. Så fort vi möts så stannar Knypplarn och tittar konstigt på oss medan Roy, eller om det är Roger, utbrister i något som ska föreställa ett skall, men det låter mest so om han kräks och fått några krossade rostiga plåtbitar i halsen.

Knypplarn är jättegammal. Till och med äldre än Hasse och vinterkängorna är betydligt äldre än jag. Trots det har jag svårt att visa dem någon som helst respekt. När vi möter dem höjer jag bara huvud och svans och låtsas som om jag inte ser dem. Hasse gör likadant. Utom det där med svansen förstås.

Ibland går jag till Linda och Sofi för att bli trimmad. Jag gillar inte ordet trimma. Jag är väl ingen moped heller. De är faktiskt frisörer, Linda och Sofi. Och tvillingar. Hasse brukar säga till Cia att han inte vet vem av systrarna som är vem. Det förstår jag inte. De har ju helt olika doft.

Den gångväg på vilken en överväldigande majoritet av kvarterets hundar tar sin morgonpromenad går vi på nästan varje dag. Där finns några träd och stolpar där jag brukar stanna och läsa av vilka hanhundr som nyligen passerat. Jag är nog inte så värst intresserad av hanar egentligen. Mina bästa vänner är tikar, Soya och Nike. Dom hälsar på ibland och det är kul. På dagens promenad kom det fram en dam och sa att jag var ”ensåå vacker och fin hund”! Då gick jag fram till henne och reste på mig så att hon skulle komma åt att klappa mig.  Då säger Hasse att jag är översocial. Vaddå översocial? Bara för att man är artig och trevlig. Ibland är han en bedrövlig syrgubbe, Hasse.

Nu undrar ni kanske hur jag kunnat skriva det här. Ja, det var inte så lätt. Först la Hasse tangentbordet (Keyboardet säger jag, men det gillar inte Hasse. Larva dig inte med en massa engelska, säger han.) på golvet, men jag lyckades aldrig trycka ner en tangent i taget. Man brukar säga att jag har osedvanligt vackra tassar, men tydligen duger de ändå inte till tangentbord. När jag skrev blev det så här: acrst y y6 och Hasse sa att det var svårtolkat så det slutade med att jag dikterade och Hasse skrev.

Nu måste jag sluta för Hasse ska laga mat. Hrj då!