Vårtal, Valborgsmässoafton 2014

 Jag letade i min dator efter ett dokument – och hittade ett annat. Datorn är ju inte direkt någon överskådlig plats, men till skillnad mot en garderob eller en kartong med papper har den en ganska potent sökmotor. Jag sökte på ”vårtal” för att se om det fanns en lista över vårtalare genom åren. Det gjorde det inte. Det fanns bara ett dokument son hette vårtal och det var manus till det enda vårtal jag hållit i mitt liv såvitt jag kan minnas.

Det var det minnesrika året 2014 då jag gick i pension och därmed också framträdde för sista gången med Linköpings studentsångare vid mösspåtagningen på borggården till Linköpings slott.

När jag läste det nu, efter åtta år, tyckte jag det var rätt okey och kanske värt att publicera här.

Jag har inte redigerat något, utan publicerar manuset så som det såg ut då jag stod där i vårsolens glans. Men jag kan inte lova att jag i stunden följde manus ordagrant.

 

 

Vårtal, Valborgsmässoafton 2014

 

Man har bett mig att hålla vårtal eftersom detta är min sista mösspåtagning som director musices vid Linköpings universitet.

 

Det blir inget vanligt vårtal.

 

Vår är ett ord som liksom sången, föder känslor.

 

När våren visar upp sina första tussilago och koltrastarna försiktigt börjar öva sina sånger. Då kommer de orangea kuverten och en hel nation darrar av skräck. Vi äldre förbannar oss för att vi återigen belånat huset och funderar över vilka billiga viner som kan tänkas passa till blodpudding en fredagkväll.

 

När vårsolen tinat de sista drivorna i norrsluttningarna – då kommer också deklarationsblanketterna och vi bläddrar nervöst fram till sista sidan och letar hoppfullt efter raden där det står ”Belopp som du ska få tillbaka” – och hittar den inte. I stället står det ”Belopp som du ska betala” – Exklusive ränta! Och vi förbannar oss återigen att vi drog till med en rejäl jämkning av preliminärskatten för den där sista inteckningen av skorstenen på huset.

 

Vår är ett ord som föder obehagskänslor.

 

Pension är också ett ord som föder känslor. 

 

Själv har jag under flera år tröttat ut min omgivning genom att tala om pension – min egen pension. Den måste ju planeras.

 

Jag hörde en gång skådespelaren Kenne Fant säga att det fina med att bli gammal var att man slapp planera eller oroa sig för framtiden, man fick leva i nuet och njuta av livet. Och då plötsligt insåg jag vad min pensionering skulle komma att innebära.

 

Jag har i hela mitt yrkesliv planerat för framtiden. I 35 år har jag vetat vad jag ska göra på tisdagkvällarna. I 25 år har jag vetat vad jag ska göra på torsdagkvällarna. Under sju år var även måndagkvällarna intecknade. I hela mitt liv har ett stort antal helger varit uppbokade, ofta flera år i förväg. 

 

Nu behöver jag inte planera. Jag kan jag snart göra vad som faller mig in. Vilken dag i veckan som helst. Och jag kan välja att när som helst skjuta upp det jag eventuellt, bara av gammal vana, ändå råkat planera. Jag behöver plötsligt inte längre planera. I alla fall inte för några andra. Så länge jag ser till att det står mat på bordet då hustrun kommer hem kan jag göra precis vad jag vill. Den skräck som det orangea kuvertet förr medförde för ordet pension – har förbytts till en skön, men lätt osund, letargi.

 

Är det kanske det som är livets vår? 

 

Har ni tänkt på för övrigt att ordet pension kommer av latinets pensio som betyder vägning. Kanske borde jag gå till pensionsmyndigheten och väga in mig för att se om det inte kan ge ett bättre resultat än det blodpuddingsbelopp man nu erbjuder.

 

Vår är ett ord som föder känslor.

 

Några av oss får en känsla av att vi just denna dag den sista april måste ta fram en studentmössa att sätta på huvudet under några timmar. En vårtalare för flera år sedan, Ulf Henriksson, som står någonstans här i hopen, jämförde studentmössan med studielånen och pekade på att vi som har studentmössor i bomull som med åren antar en brun nyans, vi tillhör en generation som fick förmånen att betala tillbaka våra studielån, medan yngre personer som har mössor i konstfiber som inte påverkas av decenniers förvaring, tillhör en generation som aldrig kommer att bli skuldfria. 

 

Den mössa som jag bär har dessutom klarat av att betala av två studieskulder. Den är nämligen min mors. Hon tog studenten 1933 i Eskilstuna. Själv tog jag aldrig studenten utan smög ut genom en bakdörr på Norra Latins Vuxengymnasium efter att ha kompletterat de usla betyg jag erhållit efter två år i varje klass på den ärevördiga Lunds privata elementarskola – gemenligen Spyken kallad. Men det blev väl människa av mig ändå.

 

Men mössan är en fin symbol. På den tiden då man alltid bar huvudbonad bytte man på Valborgsmässoafton eller Första maj från vinterns murriga svarta eller mörkblå mössa till den vita mössan som skulle användas under sommarhalvåret. Den vita mössan symboliserar således väldigt påtagligt vårens ankomst och den ”vackra vita vår” som Oscar Levertin beskriver. Den symboliserar också studentens uppvaknande ur vinterdvalan och resttentornas anhopning. Men mest av allt symboliserar ”den vår som ler på flickans blomstrande kind, den vår som mot mig ler på den kind så röd av nordiska vind” som en okänd pekoralist beskriver det i en gammal manskörssång. Våren är de blomstrande kindernas tid, ungdomens och kärlekens tid.

 

Det här är mitt första vårtal och min sista mösspåtagning som director musices vid Linköpings universitet. Linköpings universitet har kommit att bli mitt Alma mater och Linköping har kommit att bli min hemstad. Förhoppningsvis har jag bidragit något till universitetets och stadens kultur och jag är fast övertygad om att den verksamhet jag varit med om att skapa också kommer att överleva oss alla. Musiken tar nämligen ingen död på. Den vissnar inte utan blommar ständigt. 

 

Jag är också väldigt glad över att ha fått verka vid ett ungt och dynamiskt universitet. Mina föräldrar hade sin studenttid i Uppsala och jag är själv uppväxt i Lund så jag känner de miljöerna ganska väl och jag är faktiskt tacksam över att ha fått vistas vid en akademi mitt emellan. 

 

Jag ska avsluta med att – just apropå detta citera en av mina favoritpoeter nämligen Alf Henrikson. Så kommer här Alf Henriksons vers, som heter: 

 

”Efter läsning av inlägg i en akademisk träta”

 

Detta säger jag dig i en klarhetens stund:

Min gosse, bliv aldrig professor i Lund.

 

Min gosse, beakta de ord som jag fäller:

Bliv aldrig professor i Uppsala heller.

 

Jag träffade fyra, jag mötte fem.

Det stod icke ett skimmer av glädje kring dem.

 

Kring kunskapens träd är det dystert att vandra

i en krets av personer som hatar varandra.

 

Jag besvär dig min gosse, av denna grund:

Bliv aldrig professor i Lund.

 

Det är hela din lycka och jämvikt det gäller.

Bliv aldrig professor i Uppsala heller.

 

 

Jag har tillåtit mig att lägga till två strofer:

 

Men om du nu prompt professor vill bli
så uppsök en plats där tanken är fri.

 

En plats, min gosse, där du får vara glad.

Bliv gärna professor i Linköpings stad.