Körslaget och jag

Som kördirigent förväntas man uttala sig om tv-programmet Körslaget. Antingen är det kolleger eller vänner, eller som nu senast en journalist som frågade:
– Vad tycker du om Körslaget?
Det är på många sätt en försåtlig fråga eftersom jag får för mig att den som frågar redan tror sig veta vad jag tycker och bara vill få det bekräftat. Men det kan förstås vara så att jag inbillar mig det.

Senast var det en journalist som frågade mig, och i tidningsartikelns brödtext stod det bland annat att jag sagt: "så mycket körsång av mitt slag är det inte", och det var helt korrekt. Det olyckliga var att någon layoutnisse på tidningen tyckte att man skulle blåsa upp citatet, men först sedan det förvanskats.

Därför ska jag nu säga vad jag tycker om Körslaget.

1. Man sjunger i kör, dvs. flera personer sjunger tillsammans i stämmor, Det är bra, roligt och nyttigt. +
2. De som sjunger gör det oftast riktigt bra. Det är samsjunget och välrepeterat. +
3. De som står framför kören och inspirerar den är oftast mycket duktiga och professionella artister som har mycket erfarenhet att dela med sig av. +
4. Man sjunger enbart till förinspelat komp, vilket gör att det blir en väldigt enahanda klangbild och sångarnas eventuella förmåga att med rösten påverka klangen, som i körsång a cappella, visas inte. –
5. Man sjunger enbart arrangerad musik och inte någon musik komponerad för kör. Även det gör det hela enahanda. –
6. Det handlar bara om populärmusik. –
7. TV4 gör ett 120 minuter långt program där en handfull körer sjunger två minuter vardera. Resten av tiden ägnas åt reklam och kringaktiviteter och tämligen menlösa intervjuer. Istället kunde man anstränga sig att sätta musiken och begreppet körsång i fokus och i ett allmänkulturellt sammanhang. –

Sammantaget tycker jag att Körslaget som tv-program betraktat är en tämligen usel produkt, men att både sångare och deras ledare gör en mycket god insats efter de givna förutsättningarna.

Den körsång jag sysslar med är av ett helt annat slag. Den är komponerad för "instrumentet" kör och oftast kör a cappella. Den kräver inte av sångarna att de är solister, att de har särskilda scenkläder, att de övar in rörelser till musiken eller att de kan waila, men de ska ha god notläsningsförmåga, god röstutbildning och vackra, anpassningsbara röster. Den körsång jag sysslar med sätter texten och tonsättaren i centrum och dess mål är att med text, musik och musikaliskt uttryck beröra åhöraren, göra musiken rättvisa och nå konstnärlig höjd. Den körsång jag sysslar med kräver av mig att jag har lång utbildning och erfarenhet av sångteknik, interpretation, dirigering, musikaliskt ledarskap och inte minst administration.

Därmed kan jag säga att "så mycket körsång av mitt slag är det inte" i Körslaget.

"Dålig komik är alltid bättre än ett bra krig."

Den bedrövliga ”ryska” pausunderhållningen i Melodifestivalen har rört upp känslor både här och där. Det är bra. Jag tycker inte att något är heligt. Allt kan man skämta om. Jag har inget emot att man driver med Ryssland, eller skojar för den delen. Men humor, parodi, ironi och pastisch är svårt. Det måste göras bra. Den här sketchen, eller vad man ska kalla det, var ett riktigt bottennapp och saknade både konstnärlig höjd och humoristiskt djup. Lennie Norman gör en bra analys här.

Dagen efter

Jag somnade som vanligt. Efter tre låtar orkade min hjärna inte längre registrera fler banaliteter utan stängde av. Vaknade precis så att jag fick höra Malena Ernman. Sen vidtog den evighetslånga omröstningen och när juryerna sagt sitt så ändrade tv-publiken på rubbet. Sympatiskt. Demokratiskt.

Funderar återigen över vad som är fel på den här underhållningen. En del av svaret är, tror jag: Det är för låg kvalitet på musik och artister. Och det är för distanserat.

För att musik på scen ska bli bra måste artisterna ha publikkontakt och det måste finnas en levande orkester. För att en god komiker ska funka, måste hon ha en publik att spela mot – inte bara strålkastare och kameror. Som scenartist behöver man så mycket närhet så att man kan höra och känna publiken. Då kan det kanske bli bra. Om materialet är bra.

Det är inte bara jag som gärna citerar Lars Ekborg idag: ”Det var skönhetstävling i byn. Ingen vann,”

In med Prütz

Det blir lite klubben för inbördes beundran här, men det får ni tåla. Jerry Prütz, mannen med den vassa pennan, fortsätter att propagera för mina insatser i körbranschen. I dagens Corren skriver han:

Det är smickrande. Jag har ännu inte sett något av säsongens avsnitt av Körslaget så jag vet inte riktigt hur illa det är, men jag litar på Jerrys omdöme. Det måste vara förfärligt. Men jag skulle nog inte göra mig riktigt i sammanhanget – såvida man inte vill höra en Bachmotett med Östgöta Kammarkör.

Körslaget och Prütz

Jag har en idol. En gammal elev (för väldigt länge sen) som heter Jerry Prütz. Han är kock, musikjournalist, projektledare, frimurare och tv-krönikör i Corren. Jerry har en sällsynt välformerad penna vars nedpräntade tankar det är en fröjd att följa. Trots våra diametralt olika branscher korsas våra vägar då och då fortfarande. Igår fick jag oväntat medhåll i min syn på kändisträngseln i TV4 i allmänhet och det omöjliga upplägget i Körslaget i synnerhet. Så här skrev Jerry i sin tv-krönika i Corren igår:

”Har ni sett ”Körslaget?” Jag börjar reta mig på att man kan ha kändisar till allt. Sedan när blev Magnus Carlsson och Nanne Grönwall körledare? Att vara dirigent/körledare är inte att stå framför en löst sammansatt grupp och vifta med händerna och göra miner utan det är något som kräver erfarenhet och studier. Den enda som får mitt gillande är Robban Wells som har både handlag och kunnande. Nej, för att få ordning på torpet så bör man plocka in min gamle mentor Hans Lundgren så fick ni nog se att till och med Snygg-Erik kommer att lära sig något.”

Man tackar! Men jag tror Jerry har fel. Min erfarenhet av TV4 är att det ges mycket lite utrymme för den professionalism som jag eventuellt skulle kunna bidra med. Det är bara att acceptera att Körslaget faktiskt inte handlar om det som jag och Jerry menar är körsång – utan om något annat. Vad vet jag tyvärr inte, men det intresserar mig föga.

Psalmtoppen

Arga, elaka personer som formulerar sig väl gör mig glad. Det finns för få Sven Stolpe och Sten Broman nuförtiden. Men Stig Hadenius, professor emeritus i journalistik, är en god efterträdare. Han har anmält ett teveprogram kallat Psalmtoppen i SVT för Granskringsnämnden.

I sin anmälan skriver Hadenius:

"Här vulgariserar en f.d. Bolibompa-programledare bland det finaste vi har av folklig sång", och fortsätter "Programmet är ett hån mot oss som av religiösa eller andra skäl önskat höra dessa psalmer/sånger vi växt upp med." och vidare "De som står bakom psalmtoppen borde avskedas eller få sina löner halverade, arma människor."

Resumé skriver här. Stardust förstår inte det vackra i Hadenius ilska.

Jag har som tur är inte sett Psalmtoppen. Risken är stor att jag skulle bli lika ilsken som Hadenius och jag tror att jag besparar mig det just nu. Jag gläder mig hellre åt hans utbrott.

Tyvärr måste jag väl revidera mina tidigare åsikter om SVT...

Sövande schlagerfinal

Vi hade väl bestämt oss för att inte titta på eländet, men efter att ha läst Correns skojige reporter Erik Wallstens förhandsgenomgång av alla bidrag bestämde vi oss för att ändå följa med och jämföra med hans bedömningar. Efter bidrag nummer fyra tvärsomnade jag. Det var Tysklands bidrag och det var det mest falsksjungna i historien. Det är förvisso sant som många skrivit de senaste dagarna att den här tävlingen numera bara lockar musikbranschens B-lag.
Jag vaknade då det hela var över, gick och lade mig, och sov sedan gott hela natten, nöjd med att inte ha behövt se resten av eländet.

The full Monteverdi

Wow! SVT slår till igen!Fullständigt lysande! Så här ska Monteverdi göras. Naket, rått och känslosamt så svetten och saliven sprutar. Missa inte nästa avsnitt!

SVT vs. resten

Henrik Ekman har jag alltid betraktat som en klok karl – och rolig. Han skriver idag i SvD i ett viktigt ämne: När penningen får styra TV.

Det är synnerligen opportunt idag att kritisera Sveriges Television och dess ställning i mediebruset. De (ny)liberala krafterna gör sitt bästa för att svartmåla den licensfinansierade public service och förespråka en helt avreglerad mediemarknad.

Då behövs det någon som replikerar. Tyvärr visar sig Ekman inte vara rätt person för det. Dels sätter han sig i samma sits som dem han kritiserar och använder som exempel. De som talar i egen sak. Det gör han ju själv också och tillstår det förvisso. Men argumenten tryter och det hela blir ganska virrigt och ostrukturerat. Det är synd – för han har rätt i sak; vi behöver SVT.

Som vanligt då kultur debatteras vågar man inte tala klartext om begreppet kvalitet. Det anses allmänt vara ett subjektivt begrepp som enklast beskrivs som smak – och smaken är ju som baken. Här skulle behövas en Sven Stolpe, Sten Broman eller Stig Strömholm, eller varför inte Lars Norén. Nån kolerisk typ som vågade såga den kommersiella struntteven vid fotknölarna.

Mina egna argument är enkla. Bara i SVT hittar jag program som uppfyller mina lägst ställda krav på kvalitet. (Om vi bortser från film och teveserier.) Så fort reklamkanalerna ska producera något eget blir det förnedringsteve eller trams i största allmänhet. TV4 lyckas inte ens göra ett bra rakt-upp-och-ner-program av ”Lunds Studentsångare hälsar våren” utan får mig genast att generat skruva mig i fåtöljen på grund av programledaren totala okunnighet, inkompetens och flåshurtighet. Detsamma gäller Körchansen och en mängd andra program, som jag försökt titta på.

Hur svårt kan det vara?

April, april!

April kommer av romarnas namn på årets andra månad, "Aprilis". Ordets ursprung är ovisst.

Seden att den 1 april lura någon kallades förr att narra april och kan beläggas sedan 1600-talet i Sverige, men den har sin motsvarighet i många andra europeiska länder. Sannolikt har den sitt ursprung i någon sorts allmän tramsighet eller eufori över vårens ankomst. Tyskarna kan haspla ur sig: "April, April, ich kann dich narren wie ich will". Där skiljer sig bara konjunktionen wie (som betyder ’hur’) från den svenska vart.

På de internationella aprilskämtens tio-i-topplista ligger Sverige på tredje plats med nylonstrumpan framför teverutan. Det kan man läsa om här.

Toner för miljoner vad då?

För så där en tio år sedan planerades och genomfördes projektet ”Toner för miljoner”. Flera intressenter var inkopplade och projektet hade olika delar. Den ena delen var en stor tevesänd gala i Globen i samarbete med TV4. En annan var en nationell körtävling med regionala deltävlingar. För pengarna stod Sparbanken som satsade stort.

För att förankra projektet i det svenska körlivet engagerades ett antal regionala ombud med kunskaper om körlivet. Jag var ett av dessa. Det var en ganska stor grupp. Om jag minns rätt var det ett ombud från varje län. Vi arvoderades för vår insats och planeringen ägde rum vid flera internat i sedvanlig näringslivsanda på Sparbankens kursgård i Skepparholmen. Rätt mycket resurser lades alltså på detta.

Vad jag minns tydligast var den totala oförståelse från TV4:s sida som mötte oss när vi diskuterade innehållet i galan i Globen/teve. Vi som var väl insatta i körlivets behov och förutsättningar var egentligen bara ett slags gisslan. Våra synpunkter och idéer hade inget värde. När vi försökte hävda kvalitet och konstnärskap möttes vi snarast av förakt eftersom vi inte hade en aning om hur man producerade teveunderhållning eller ”vad folk vill se i teve”. När vi presenterade pedagogiska idéer som skulle få långsiktiga effekter på körers verksamhet och körlivets framtid lades dessa idéer till handlingarna och tegs ihjäl.

För galan engagerades kändisar och halvkändisar (”kända från teve”) som inte hade en aning om vad körsång var. Då, liksom nu i Körslaget, var kändisinslaget det viktigaste och körsången ett slags folklig kuliss utan eget värde utan bara en förevändning för att producera ytterligare ett kommersiellt mainstreamprogram.

TV4 är nog inget för oss kulturarbetare…

Körslaget II

Ja, ja.

Sju grupper av människor sjunger sammanlagt 15 minuter. Av detta gör man två timmars teveprogram. Kan det bli segare?

Dalmasen med Göteborgsdialekt sade nåt klokt om sin kör:

– Det viktiga är inte att det pitchar rätt (Jag tror att det betyder ’sjungs rent’.) utan att den känns genuin – och sårbar.

”Sårbar” gillade jag. Det handlar mycket om det. Vågar man inte fläka ut sitt innersta känsloliv blir det aldrig bra.

Nej, det var nog för ointressant för mig och inte handlade det om körsång – så som jag definierar det. Men han, dalmasen, kan nog gå långt och kanske Lotta Engbergs kör.

Körslaget I

I kväll börjar TV4 sin nya serie ”Körslaget”. Under devisen i trailern: ”Glöm allt du vet om körsång” har man visserligen redan ursäktat sig. Det handlar inte om körsång utan om något annat. Vad vet vi inte.

Med mina 45 års erfarenhet av körsång ur alla aspekter är det mycket begärt att jag plötsligt ska glömma allt. (Att jag redan glömt en hel del under 45 år är självklart – men allt.)
Hursomhelst.

– Du måste titta, sa hustrun. De kommer att fråga dig vad du tyckte.

Vilka de är var lite oklart, men hon har säkert rätt som vanligt. Jag ska titta.

Schlageryra III

Vi får väl acceptera att det inte är melodierna som tävlar i Melodifestivalen utan artisterna. I morgontidningen idag ställdes frågan till ett antal olika människor: ”Vem vinner ikväll?” Inte: ”Vilken låt/melodi vinner i kväll?”.

Men då kvarstår frågan: Varför plockar man från början inte fram eliten av sångare för att framföra bidragen? Och med eliten menar jag inte nödvändigtvis Lill-Babs, Carola och Tommy Körberg.

Igår i Så ska det låta fick man höra Åsa Fång, en för mig fullkomligt okänd sångerska som var briljant! Rent, mångsidigt och charmigt. Även de andra medverkande var lysande: Jenny Berggren (Ace of Base), Magnus Carlsson och Robert Gustafsson. Gustafsson verkar kunna varenda låttext som skrivits, oavsett genre eller språk. Vilken begåvning!

Schlageryra II

Jag får inte riktigt ihop det. Är det en tävling eller är det ett jippo? Är tävlingen bara en förevändning för att få genomföra jippot?

Vid gårdagens hundpromenad upptäckte jag att det flaggades på stan med flaggor som det stod Melodifestivalen på. Utan för Frimis stod en rad silverfärgade bilar med gigantiska discokulor på taket! På Ågatan förbereddes upphängandet av en ännu mer gigantisk discokula.

Om det enbart är ett jippo så finns det flera försonande drag. Vem som helst kan vara med; en skuttande tös som inte kan sjunga, men som verkar glad och trevlig, en lärare från Växjö som sjunger gräsligt falskt får ändå framföra en sång som han gjort själv – på bosninska, tre trallande jäntor i färgglada kläder och mycket ben trallar på en glad melodi utan innehåll och en musikalartist, som till vardags sjunger på Göteborgsoperan, får demonstrera sin sångteknik i en medioker låt. Gamla rävar som Ainbusk ställs mot nybörjare. Det är ju stor variation och mycket omväxlande. Alexander Bard får uppträda som en syntspelande Shakespeare. Kul!

Men om det är en tävling? Varför tillåts då melodier som inte håller måttet att delta? Varför tillsätter man inte en professionell jury som väljer ut de bästa bidragen? Varför ska vi behöva se artister som inte ens har de mest elementära kunskaper i sång eller artisteri uppträda? Jag får inte ihop det. Och varför är alltihop så inihelvete genomrepeterat in i minsta rörelse så att det inte finns utrymme för ett uns spontanitet eller kommunikation med publiken?

Här finns ingen likhet med vare sig en riktig tävling eller en riktig konsert där deltagarnas prestationer kan avläsas hos publiken. Jämför reaktionen hos publiken då Anja Pärsson vinner (eller åker ut, för den delen) eller då Bruce Springsteen uppträder. I melodifestivalen är publiken hetsad att skrika och vifta oavsett hur falskt sångaren sjunger eller hur intetsägande musiken är.

För säkerhets skull vill jag tillägga att jag tycker om schlager, bra schlager och bra artister – helst i kombination, men melodifestivalen har mycket lite av detta.

Tankar om tv

Då och då när jag åker tåg läser jag kvällstidningar. I slutet av tidningen brukar det finnas 5-6 sidor med rapporter från tv- och nöjesbranschen. Sida upp och sida ner med personer som jag aldrig hört talas om. Det tyder förstås på att jag är fullkomligt ute. Dvs. jag ser på fel tv-program i fel tv-kanaler. Det kan jag stå ut med. Men lite oroad är jag. Inte så mycket för egen del, men jag får en känsla av att de personer det skrivs om inte blir omskrivna för det de kan utan bara för att de syns i tv.
Det fanns en tid då journalister befolkade tv. Nu ska det vara stjärnor. SVT hakar på Idolhysterin och erbjuder allmänheten att låta sig förnedras i en tävlan om att bli nästa tv-stjärna. Vem som helst får ställa upp.
Det var bättre på Orups (Lars!) och Bedrups tid!