Om "Hej dunkom!"

Vilhelm Svedbom.
Ur OD:s jubileumsmatrikel 1903.

Hej dunkom är en folklig visa, med oklart ursprung. Det är en mycket sjungen sång i manskörer i ett arrangemang (i den vackraste av tonarter, ass moll) av Vilhelm Svedbom (1843–1904).

Texten i Svedboms arrangemang inleds:

”Hej! dunkom, så länge vi levom,
sjungom, dansom, haven roligt varje dag!”

De första tryckta källor jag hittat till text och melodi är från 1800-talets mitt i ”Filikromen” som gavs ut av Ludvig Theodor Öberg under pseudonymen Axel Ivar Ståhl i flera häften under en följd av år. 

Filikromen, häfte 3

Filikromen, häfte 4

I Filikromen förekommer visan två gånger, i häfte 3 (1852) med titeln Spelemans-visa och där anges ”meddelad af C. Åslund”, samt i häfte 4 (1853) med titeln Spelemans Visa. Där uppges ”visa som lärer härstamma från Bohus län”. I den första versionen inleds texten:

”Och hej dunkom så länge vi lefvom,
Supom, spelom, hafvom roligt hvarje dag!”

Medan den andra versionen lyder:

”Och hej! dunkom, så länge vi lefvom,
Sjungom, spelom, hafvom lustigt hvarje dag!”

Christina Mattsson anger i sin förnämliga bok ”Från Helan till lilla Manasse” att sången också fanns med i en bok tryckt 1850 i Uppsala som bland annat innehöll ”studentsånger”.

***

Ur OD:s matrikel.

Upphovsmannen till manskörsarrangemanget, Vilhelm Svedbom, studerade i Uppsala från 1861 och blev FD och docent i litteraturhistoria där 1872. Han blev sen lärare vid musikkonservatoriet i Stockholm och sedermera dess direktör (rektor). Han sjöng andratenor i Orphei Drängar från den 12 februari 1866.

Jag har (ännu) inte hittat någon uppgift om när manskörsarrangemanget skrevs eller när det trycktes första gången men enligt Knut Nyblom förekom sången första gången på OD:s repertoar den 5 april 1902. Eftersom den inte finns med i Hedenblads samling ”Studentsången” kan det innebära att Svedbom skrev arrangemanget sent i livet eller att det blivit liggande länge. Arrangemanget publicerades sedermera på Gehrmans förlag och finns med i andra delen av ”Sångarförbundet” tryckt 1926. Där är texten ”haven roligt”, men i några senare utgåvor, bland annat MM:s bok från 1947, LSS’ från 1985 och OD:s från 2003 står det ”havom roligt”. Lihkören (1992), ”Manskörsprisma” (1993) och SSSF (1998) skriver däremot ”haven”.

"Sångarförbundet", del 2, 1926.

Det är lätt att anta att ”haven” dyker upp först med Svedboms arrangemang för manskör. Gör man det enkelt för sig kan man ju också anta att det är ett feltryck – och att sådana kan leva kvar länge är välkänt. 

Men Svedbom var docent i litteraturhistoria, så om det stod ”haven” i hans manuskript får vi nog anta att han hade skäl för det. Om han hämtat sin version från någon muntlig tradition eller från någon publicerad version vet vi dock inte.

Jag är starkt böjd att tro att Svedbom tyckte att det var en finess att byta form från första person plural, sjungom och dansom (’låt oss sjunga’ och ’låt oss dansa’), till andra person plural imperativ haven roligt (’Ha roligt!’).

Det finns säker skäl att återkomma till detta ämne.


Artikeln är uppdaterad. Se kommentar nedan av Fredrik Ekman.

Körslaget och jag

Som kördirigent förväntas man uttala sig om tv-programmet Körslaget. Antingen är det kolleger eller vänner, eller som nu senast en journalist som frågade:
– Vad tycker du om Körslaget?
Det är på många sätt en försåtlig fråga eftersom jag får för mig att den som frågar redan tror sig veta vad jag tycker och bara vill få det bekräftat. Men det kan förstås vara så att jag inbillar mig det.

Senast var det en journalist som frågade mig, och i tidningsartikelns brödtext stod det bland annat att jag sagt: "så mycket körsång av mitt slag är det inte", och det var helt korrekt. Det olyckliga var att någon layoutnisse på tidningen tyckte att man skulle blåsa upp citatet, men först sedan det förvanskats.

Därför ska jag nu säga vad jag tycker om Körslaget.

1. Man sjunger i kör, dvs. flera personer sjunger tillsammans i stämmor, Det är bra, roligt och nyttigt. +
2. De som sjunger gör det oftast riktigt bra. Det är samsjunget och välrepeterat. +
3. De som står framför kören och inspirerar den är oftast mycket duktiga och professionella artister som har mycket erfarenhet att dela med sig av. +
4. Man sjunger enbart till förinspelat komp, vilket gör att det blir en väldigt enahanda klangbild och sångarnas eventuella förmåga att med rösten påverka klangen, som i körsång a cappella, visas inte. –
5. Man sjunger enbart arrangerad musik och inte någon musik komponerad för kör. Även det gör det hela enahanda. –
6. Det handlar bara om populärmusik. –
7. TV4 gör ett 120 minuter långt program där en handfull körer sjunger två minuter vardera. Resten av tiden ägnas åt reklam och kringaktiviteter och tämligen menlösa intervjuer. Istället kunde man anstränga sig att sätta musiken och begreppet körsång i fokus och i ett allmänkulturellt sammanhang. –

Sammantaget tycker jag att Körslaget som tv-program betraktat är en tämligen usel produkt, men att både sångare och deras ledare gör en mycket god insats efter de givna förutsättningarna.

Den körsång jag sysslar med är av ett helt annat slag. Den är komponerad för "instrumentet" kör och oftast kör a cappella. Den kräver inte av sångarna att de är solister, att de har särskilda scenkläder, att de övar in rörelser till musiken eller att de kan waila, men de ska ha god notläsningsförmåga, god röstutbildning och vackra, anpassningsbara röster. Den körsång jag sysslar med sätter texten och tonsättaren i centrum och dess mål är att med text, musik och musikaliskt uttryck beröra åhöraren, göra musiken rättvisa och nå konstnärlig höjd. Den körsång jag sysslar med kräver av mig att jag har lång utbildning och erfarenhet av sångteknik, interpretation, dirigering, musikaliskt ledarskap och inte minst administration.

Därmed kan jag säga att "så mycket körsång av mitt slag är det inte" i Körslaget.

Kör vs orkester

Länsmusiken i Stockholm har gett sig in i körvärlden, det är oerhört glädjande. Alltför länge har körmusik betraktats som en egen genre - vilket det förstås inte är - och ställts vid sidan av den instrumentala konstmusiken. Nu öppnar man också för ett samtal med temat "Koristen – Amatör eller professionell?" Man får förmoda att frågan gäller varför professionella korister verkar under helt andra villkor än professionella orkestermusiker.

I panelen sitter undertecknad, samt Erik Westberg, Sofia Eberhard och Katarina Henryson.

Nu på torsdag den 29 april 2010 kl. 18 på Stallet, Stallgatan 7 i Stockholm.

Körmusik vs orkestermusik

Ett ämne som engagerat mig under många år är varför körmusik är så styvmoderligt behandlad jämfört med orkestermusik. Det syns på alla plan, från kulturskolan upp i departementen. Och inte minst på tidningarnas kultursidor. Körsång är numera förpassad till ett slags friskvårdsprojekt, medan symfoniorkestrarna är kulturens flaggskepp.

I dagens Svenska Dagbladet illustreras det tydligt:


Be vem som helst att associera till (Händels) Messias så får du svaret: KÖR (Eller möjligen "Hallelujakören"(!).) Men inte i SvD. Då är svaret "symfoniorkester"! Va? Bedrövligt! Pinsamt!

(Facit: Uppsala Akademiska Kammarkör, Fyris Kammarkör, Gävle Symfonikör och Gävle Symfoniorkester ledda av Stefan Parkman, respektive Radiokören, Gustaf Sjökvists Kammarkör och Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Herbert Blomstedt.)

Sanningens ögonblick

I november uruppförde jag Karin Höghielms verk ”Rökstenen” för blandad kör, brass, slagverk, orgel och solo. Verket och resten av konserten spelades in av SR P2 och sänds nu på lördag den 6 februari i P2 Live klassiskt kl. 15.00.

Det är naturligtvis skitnervöst. Visst tyckte jag – och många med mig att konserten gick bra, men det är ju en helt annan sak att möta musiken face-to-face eller ear-to-face och uppleva stundens njutning, än att få en inspelad version serverad i köket eller vardagsrummet. Men det är ju bra musik och bra musik ska ju klara av det mesta.

Vill man höra ”Rökstenen” live går det bra den 27 mars kl 17 på hemmaplan, dvs. i Röks kyrka.

Julkonserter i år igen

Ur Corren idag.

Stå på benen

Mycket svininfluensa nu. Vaccineringarna har inte riktigt kommit igång och jag är lite nervös för min konsert nästa lördag. Varje sångare behövs.

Själv hade jag en släng för en dryg månad sen som av vänner diagnostiserades som baconsnuva – den lindrigare formen. Det var nog ingen svininfluensa, men jag var hårt drabbad, så man jag är.

Nu är det dags igen. Lämnade tisdagens repetition med svåra smärtor i skinkan! Eftersom vi jobbat med julrepertoar var jag förstås övertygad om att det denna gång var svininfluensan. Var skulle den annars starta om inte i skinkorna? Smärtan i sätet drog sig nedåt låren, men jag lyckades hejda den, innan den nådde fotknölarna, med en dubbel dos smärtstillande. Vaknade dagen efter (idag) med feber. Smärtorna består, fast lindrigare.

Jag har alltid så konstiga sjukdomar – om jag över huvud taget är sjuk. Jag tror det beror på åldern. Har inte fått en riktig diagnos sedan 12-årsålderns halsfluss. Det är orättvist.

Har en tuff period framför mig. Får försöka stå på benen och hålla svinen på avstånd.

Bevara Elsa Brändströms skola!

Ovanstående rubrik är hämtad ur Corren i tisdags.

Elsa Brändströms skola är ett kulturminne mitt i Linköping. Den förtjänar ett bättre öde än en oviss framtid i privat ägo.

Jag skulle vilja att några framsynta, kulturintresserade politiker tog sig en rejäl funderare på om detta inte skulle vara ett utmärkt Musikens hus. Linköpings musikliv saknar ändamålsenliga, prismässigt överkomliga, lokaler. Körer och orkestrar behöver repetitions- och konsertlokaler.

Så vill jag se nästa rubrik i tidningen. Jag vill att politikerna i kultur- och fritidsnämnden gör sig hörda och samlar representanter för Kulturskolan, körerna, orkestrarna etc. och förutsättningslöst diskuterar ett alternativ till försäljning.

Skolans läge, närheten till konserthuset, teatern, Nationernas hus och dansgymnasiet skulle kunna göra byggnaden till ett kulturcentrum i staden. Här finns en lagom stor aula användbar för både musik, dans och teater. Här finns salar av sådan storlek att flera ensembler, körer och orkestrar kan repetera samtidigt. Här skulle delar av Kulturskolan och de centrala gymnasierna kunna bedriva musikverksamhet på dagtid. På kvällarna kunde huset utnyttjas för konserter och repetitioner för olika typer av ensembler och föreningar. Till skolan hör en tomt som skulle kunna användas för utomhuskonserter.

I skolan finns en underbar atmosfär och en kreativ miljö. Där finns salar i olika storlek, kontor, kafé och personalrum.

Låt Axel Kumliens och Axel Brunskogs vackra skapelse bevara sin invändiga 1800-talskaraktär och skapa en kulturell mötesplats för människor som kan bidra till att göra Linköping ytterligare attraktivt att bo och verka i!

En försäljning av ett av Linköpings mest intressanta kulturhus vore ett misstag omöjligt att reparera.

Östgöta Kammarkör

Färre manskörer. Bra eller dåligt? II

Det kom så många intressanta synpunkter på nedanstående inlägg så jag börjar på en ny tråd.

Johannes: Du har naturligtvis rätt i att man inte får en manskör bara genom att ta männen ur en blandad kör. Likaså blir den då ganska liten. Det är stor skillnad på att vara förstatenor i en manskör och i en blandad kör och det är inte så självklart för en bas i en blandad kör att sjunga förstabas i en manskör. (Liknande förhållande råder i en damkör.)

Däremot är det inget som säger att man inte med träning kan få det att fungera fint. Det är oerhört utvecklande för sångarna och i ett konsertprogram blir det förstås en större variation.

Till detta kommer att man inom de högre musik- och dirigentutbildningarna helt nonchalerar andra körinstrument än SATB-kören.

Varför större manskörer ofta är att föredra än mindre har jag inget bra svar på trots mina 40 år med manskör. Det har sannolikt att göra med det låga, begränsade registret.

Den inbördes balansen i manskörsklangen är också intressant och jag menar att den ideala är en pyramidform med en ungefärlig fördelning på

• 15 % T1
• 20 % T2
• 30 % B1
• 35 % B2

Den dynamiska kapaciteten i en stor manskör kan ju vara imponerande – särskilt i de svaga nyanserna…

Eric: Rekryteringsprocessen måste, som du säger, pågå kontinuerligt. I någon mån är den trationstyngda repertoaren en belastning för (de akademiska) manskörerna. Vi förväntas ha en inte obetydlig stamrepertoar för 30 april, 6 juni och fester – och dessutom regelbundet klämma ur oss spännande nyskapande konsertprogram. Detta kräver en stabil kärna av äldre sångare och en ständig, lagom påfyllning, av nya.

Som jag skrivit tidigare så är manskörssången sprungen ur manliga miljöer där sammanhanget var viktigare än själva sången (skandinavismen, nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen, ordensväsendet, etc.) och de äldre manskörerna som ännu lever har i stor utsträckning inte lyckats befria sig från arvet. Då Hugo Alfvén tog över O.D. i början på 1900-talet blev kören och repertoaren konsertant, vilket var det avgörande steget för körens kommande framgångar.

De senaste decennierna har det bildats många nya manskörer som i första hand är musikaliska konserterande ensembler, först i andra hand en del av traditionen och arvet. Det är orsaken till att de har en given plats även i det framtida körsverige. Bland dessa finns t.ex.

• 1972 Lihkören
• 1976 Gefle Drängar
• 1981 Saxdalens manskör
• 1982 Stockholms Gaykör
• 1985 Sällskapet CMB
• 1998 Svanholm Singers
• 2000 Tors Bockar
• 2002 FN

Jag är övertygad om att dessa (och ett antal som jag inte känner till) tillsammans med de överlevande äldre körerna kommer att se till att manskören som instrument och manskörsrepertoaren har en framtid.

Valborg i Linköping

Correns bild från Valborgsmässoafton.

Så var årets mösspåtagning avklarad. Denna gång i strålande sol, med ny scen och avtackad landshövding. För 31 året i rad hälsade Lihkören våren på Borggården till Linköpings slott. Det här är en tradition som nu känns mycket etablerad. För första gången hade en av de äldre sångarna sin son med i kören.

Färre manskörer. Bra eller dåligt?

Dagens nyhet: Antalet manskörer minskar, skriver Corren.

Att antalet manskörer minskar är ingen katastrof. De manskörer som finns kvar håller hög kvalitet och förmår att förnya sig. Den verkliga katastrofen skulle vara om man inte längre sjunger manskörsmusik. Men för det behövs inga manskörer utan det går lika bra med männen i en blandad kör eller en tillfällig konstellation av män.

Att de ”traditionella manskörerna” som de kallas i artikeln har problem med att rekrytera sångare beror inte på att de är traditionella eller har gamla anor. Det beror i stället på att de helt enkelt håller för låg kvalitet och sjunger musik av undermålig kvalitet. Man kan år 2009 inte enbart sjunga treklangsmusik från 1800-talet eller arrangemang av trallvänliga 60-talshits utan måste också ge sig i kast med den utmanande konstmusiken. Dagens ungdomar är kvalitetsmedvetna och förväntar sig konstnärliga och klangmässiga utmaningar. De manskörer som antar musikaliska utmaningar kan också rekrytera sångare som vill ha sådana.

Sjungande män!

Äntligen är det någon som tar bladet från munnen och påpekar vilka usla förebilder många ishockeyspelare är. Ishockey är en sport där slagsmål frodas (och uppmuntras?) och alltid ursäktas med att det inte är så lätt när adrenalinet rinner till… Johan Sievers (En av mina journalistidoler!) skriver om detta i lördagens Corren. Klokt som vanligt.

I de manliga kollektiven frodas ofta osunda ideal och det är viktigt att vi på alla sätt motarbetar dessa.

Eftersom jag själv sedan länge är kraftigt inblandad i och beroende av ett manligt kollektiv har jag många gånger reflekterat över om det vi gör är bra och om vi fostrar goda män.

Manskörer är omgärdade av fördomar. Dels de mer eller mindre rent musikaliska, dvs. de som handlar om att manskörer sjunger illa, att de sjunger mossig otidsenlig nationalistisk musik eller att de bara sjunger vårsånger och supvisor. Den andra fördomen handlar om att manskörssångare är dryga och malliga och att de sluter sig i ordensliknande organisationer och dunkar varandra i ryggen, stänger ut andra och är allmänt opåverkade av verkligheten utanför.

Den manskör jag leder bedriver denna termin en ”manskörsskola”. Det innebär att vi på olika sätt vänder oss till killar i gymnasiet för att locka dem att sjunga, och att fortsätta sjunga i kör. De killar som gillar att sjunga är alltid en försvinnande minoritet i de skolkörer som finns. I en manskör kan de få stärkt musikaliskt självförtroende av att befinna sig i majoritet. Manskören samarbetar regelbundet med en damkör, vilket gör att risken för osunda manlighetsmiljöer ändå är ganska liten. Den grabbiga andan finns förvisso ibland, men den tar aldrig överhanden och jag är fast övertygad om att det faktum att killarna sjunger tillsammans överväger de eventuella nackdelar som finns med det rent manliga kollektivet.

Jag citerar gärna igen en av mina favoritkolleger Bosse Johansson: ”Grabbar som sjunger tillsammans startar inte krig.” Så enkelt är det.

Men om vi ska få fler killar att sjunga måste det till att vi vuxna män är förebilder. Små pojkar måste möta män som sjunger. Hemma, på dagis och i skolan. Det är på tok för få manliga lärare och körledare för barn och det är på tok för få pappor som sjunger med sina pojkar.

Så istället för att gå och titta på slagsmål i Cloetta Center är papporna välkomna att ta med sina söner och besöka Lihkörens konserter och repetitioner.

Rikskonserter blir Riskkonserter!

Kulturutredningen föreslår att radikalt skrota Rikskonserter. Därmed berövas både det professionella musiklivet och amatörmusiklivet - inte minst körlivet - en fast punkt i tillvaron. Den erfarenhet som finns i huset på Nybrokajen 11 är ovärderlig för svenskt musikliv.

Visa ditt stöd för Rikskonserter genom att skriva på uppropet på http://www.rikskonserter.se/!

In med Prütz

Det blir lite klubben för inbördes beundran här, men det får ni tåla. Jerry Prütz, mannen med den vassa pennan, fortsätter att propagera för mina insatser i körbranschen. I dagens Corren skriver han:

Det är smickrande. Jag har ännu inte sett något av säsongens avsnitt av Körslaget så jag vet inte riktigt hur illa det är, men jag litar på Jerrys omdöme. Det måste vara förfärligt. Men jag skulle nog inte göra mig riktigt i sammanhanget – såvida man inte vill höra en Bachmotett med Östgöta Kammarkör.

Körslaget och Prütz

Jag har en idol. En gammal elev (för väldigt länge sen) som heter Jerry Prütz. Han är kock, musikjournalist, projektledare, frimurare och tv-krönikör i Corren. Jerry har en sällsynt välformerad penna vars nedpräntade tankar det är en fröjd att följa. Trots våra diametralt olika branscher korsas våra vägar då och då fortfarande. Igår fick jag oväntat medhåll i min syn på kändisträngseln i TV4 i allmänhet och det omöjliga upplägget i Körslaget i synnerhet. Så här skrev Jerry i sin tv-krönika i Corren igår:

”Har ni sett ”Körslaget?” Jag börjar reta mig på att man kan ha kändisar till allt. Sedan när blev Magnus Carlsson och Nanne Grönwall körledare? Att vara dirigent/körledare är inte att stå framför en löst sammansatt grupp och vifta med händerna och göra miner utan det är något som kräver erfarenhet och studier. Den enda som får mitt gillande är Robban Wells som har både handlag och kunnande. Nej, för att få ordning på torpet så bör man plocka in min gamle mentor Hans Lundgren så fick ni nog se att till och med Snygg-Erik kommer att lära sig något.”

Man tackar! Men jag tror Jerry har fel. Min erfarenhet av TV4 är att det ges mycket lite utrymme för den professionalism som jag eventuellt skulle kunna bidra med. Det är bara att acceptera att Körslaget faktiskt inte handlar om det som jag och Jerry menar är körsång – utan om något annat. Vad vet jag tyvärr inte, men det intresserar mig föga.

Kriminell dirigent?

Kände sig förolämpad efter sångtest – polisanmälde

Corren skriver om en kördirigentkollega (Jag vet inte vilken!) som blivit polisanmäld efter att ha nekat en körsångare att vara med i kören.

Det måste vara ett utslag av den nya kränkningsvågen i individualismens tidevarv. Individens rätt att göra sina egna val utan hänsyn till omgivningen är helig. Och gunåde den som sätter sig emot!

Får jag som konstnär inte forma mitt eget verktyg, mitt eget instrument?
Jag tror det kan barka åt skogen – och jag känner mig också kränkt!

Nu kan det ju vara så att kollegan uttryckt sig oskickligt, det vet jag inget om. Det är en grannlaga uppgift att neka en person, som ofta under stor press, genomfört en provsjungning, tillträde till kören. Utan att såra. Det krävs ett stort mått av erfarenhet och känsla.

Eric Ericson 90 år!

Eric Ericson var min lärare på Musikhögskolan 1972-1977. Han har därefter varit en ständig följeslagare. Varje gång jag står inför en kör – på en repetition eller en konsert – är Eric närvarande. Inte fysiskt förstås, men i mina händer och i min tanke. Han är inte ensam. Bredvid honom står också Anders Öhrwall.

Då och då möter jag studenter som har ångest inför de val de måste göra i livet. I våra samtal handlar det ofta om att välja mellan att satsa på en musikalisk utveckling/utbildning och en akademisk. De råd jag kan ge bottnar alltid i mina egna erfarenheter:

De viktiga vägvalen i livet gör vi inte själva. De viktiga vägskälen utgörs av de människor vi möter.

Så var det i mitt fall. Hade jag inte mött Anders Öhrwall 1966 och Eric Ericson 1972 hade jag varit en helt annan människa än den jag är i dag. kanske hade jag inte varit musiker över huvud taget.

Eric fyller 90 år söndagen den 26 oktober. Han firar det själv med att dirigera Bachs h-mollmässa i Stockholms konserthus den 11. (Själv firade jag min 60-årsdag förra året med att dirigera samma verk…) På lördagen den 25 firas Eric Ericson-dagen och på själva födelsedagen ges en konsert till hans ära i Berwaldhallen i Stockholm.

Eric är troligen den svenska musiker som är mest känd i hela världen. Han har fått alla priser och utmärkelser som går att få. Ändå är han fortfarande en vanlig körledare. Han dirigerar gärna en sommarkurs för amatörkorister i Tärnaby lika väl som världens allra främsta professionella körer.

Han har betytt ofantligt mycket för hela världens körliv. Han har utbildat generationer av kördirigenter och korister och hans namn nämns med respekt i alla världsdelar. Det har skrivits böcker om honom och gjorts radio- och teveprogram.

När jag år 2000 gjorde en konsertturné i Sydafrika med fem konserter kom det, efter varje konsert, fram någon ur publiken till mig och frågade: ”Do you know Eric Ericson?” – Javisst svarade jag, han är min vän och han var min lärare. Så fick jag höra från dessa personer att de träffat Eric någonstans i världen och vilken betydelse han haft för deras körverksamhet.

En kvinna kom upp i min loge efter en konsert i den lilla staden Mosel Bay, där jag stod halvnaken, och sa att hon hade en skiva med Eric där mitt namn fanns bland körsångarna. Tillsammans med Stefan Parkmans, och Anders Ebys och andras. Hon hade full koll på det svenska körlivet!

Eric fyller 90. Själv har jag 29 år kvar till min 90-årsdag. Alltså ungefär ett halvt liv till! Det känns häftigt.

Egentligen borde hela den svenska nationen och all världens körsångare, tonsättare och dirigenter uppvakta Eric, men det passar sig nog inte. Hur stor han än är, är han fortfarande en helt vanlig körledare med rötter i Missionsförbundet och fötterna stadigt på jorden. Och även om benen rör sig lite långsamt idag är det inget fel på de magiska händerna.

De händerna skapar ännu världens mest välljudande körklang och hisnande konstnärliga mästerverk.

Kulturrevolution

Igår visade SVT dokumentären om Estlands oblodiga revolution ”Den sjungande revolutionen”. Starkare än så kan det inte bli.

Jag var i Åbo 1990 och upplevde vid ett nordiskt studentsångarmöte den gryende friheten. De estniska körerna medförde både den estniska och den sovjetiska flaggan och då de avslutade sitt program med den estniska nationalsången stod alla upp i vördnad för denna lilla modiga nation – och vi grät.

Året därpå var jag i Tallinn och föreläste och satt jury i en körtävling. När jag skulle resa hem skulle Priit, en av mina värdar, skriva upp sin adress för att ge mig. Han tog då fram en rubelsedel och skrev på den. Mina protester avfärdade han med orden:
– Monopoly money!

Några månader senare var friheten ett faktum.

Blir Bra.

B är temat för dagens konsert med Östgöta Kammarkör. Vi gör musik av Brahms, Bruckner, Bach och Beatles. Och så är det bestämt att vi ska ha Blå kläder.
Konserten äger rum i Brunneby...