Julkonserter i år igen

Ur Corren idag.

Stå på benen

Mycket svininfluensa nu. Vaccineringarna har inte riktigt kommit igång och jag är lite nervös för min konsert nästa lördag. Varje sångare behövs.

Själv hade jag en släng för en dryg månad sen som av vänner diagnostiserades som baconsnuva – den lindrigare formen. Det var nog ingen svininfluensa, men jag var hårt drabbad, så man jag är.

Nu är det dags igen. Lämnade tisdagens repetition med svåra smärtor i skinkan! Eftersom vi jobbat med julrepertoar var jag förstås övertygad om att det denna gång var svininfluensan. Var skulle den annars starta om inte i skinkorna? Smärtan i sätet drog sig nedåt låren, men jag lyckades hejda den, innan den nådde fotknölarna, med en dubbel dos smärtstillande. Vaknade dagen efter (idag) med feber. Smärtorna består, fast lindrigare.

Jag har alltid så konstiga sjukdomar – om jag över huvud taget är sjuk. Jag tror det beror på åldern. Har inte fått en riktig diagnos sedan 12-årsålderns halsfluss. Det är orättvist.

Har en tuff period framför mig. Får försöka stå på benen och hålla svinen på avstånd.

Färre manskörer. Bra eller dåligt? II

Det kom så många intressanta synpunkter på nedanstående inlägg så jag börjar på en ny tråd.

Johannes: Du har naturligtvis rätt i att man inte får en manskör bara genom att ta männen ur en blandad kör. Likaså blir den då ganska liten. Det är stor skillnad på att vara förstatenor i en manskör och i en blandad kör och det är inte så självklart för en bas i en blandad kör att sjunga förstabas i en manskör. (Liknande förhållande råder i en damkör.)

Däremot är det inget som säger att man inte med träning kan få det att fungera fint. Det är oerhört utvecklande för sångarna och i ett konsertprogram blir det förstås en större variation.

Till detta kommer att man inom de högre musik- och dirigentutbildningarna helt nonchalerar andra körinstrument än SATB-kören.

Varför större manskörer ofta är att föredra än mindre har jag inget bra svar på trots mina 40 år med manskör. Det har sannolikt att göra med det låga, begränsade registret.

Den inbördes balansen i manskörsklangen är också intressant och jag menar att den ideala är en pyramidform med en ungefärlig fördelning på

• 15 % T1
• 20 % T2
• 30 % B1
• 35 % B2

Den dynamiska kapaciteten i en stor manskör kan ju vara imponerande – särskilt i de svaga nyanserna…

Eric: Rekryteringsprocessen måste, som du säger, pågå kontinuerligt. I någon mån är den trationstyngda repertoaren en belastning för (de akademiska) manskörerna. Vi förväntas ha en inte obetydlig stamrepertoar för 30 april, 6 juni och fester – och dessutom regelbundet klämma ur oss spännande nyskapande konsertprogram. Detta kräver en stabil kärna av äldre sångare och en ständig, lagom påfyllning, av nya.

Som jag skrivit tidigare så är manskörssången sprungen ur manliga miljöer där sammanhanget var viktigare än själva sången (skandinavismen, nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen, ordensväsendet, etc.) och de äldre manskörerna som ännu lever har i stor utsträckning inte lyckats befria sig från arvet. Då Hugo Alfvén tog över O.D. i början på 1900-talet blev kören och repertoaren konsertant, vilket var det avgörande steget för körens kommande framgångar.

De senaste decennierna har det bildats många nya manskörer som i första hand är musikaliska konserterande ensembler, först i andra hand en del av traditionen och arvet. Det är orsaken till att de har en given plats även i det framtida körsverige. Bland dessa finns t.ex.

• 1972 Lihkören
• 1976 Gefle Drängar
• 1981 Saxdalens manskör
• 1982 Stockholms Gaykör
• 1985 Sällskapet CMB
• 1998 Svanholm Singers
• 2000 Tors Bockar
• 2002 FN

Jag är övertygad om att dessa (och ett antal som jag inte känner till) tillsammans med de överlevande äldre körerna kommer att se till att manskören som instrument och manskörsrepertoaren har en framtid.

Valborg i Linköping

Correns bild från Valborgsmässoafton.

Så var årets mösspåtagning avklarad. Denna gång i strålande sol, med ny scen och avtackad landshövding. För 31 året i rad hälsade Lihkören våren på Borggården till Linköpings slott. Det här är en tradition som nu känns mycket etablerad. För första gången hade en av de äldre sångarna sin son med i kören.

Sjungande män!

Äntligen är det någon som tar bladet från munnen och påpekar vilka usla förebilder många ishockeyspelare är. Ishockey är en sport där slagsmål frodas (och uppmuntras?) och alltid ursäktas med att det inte är så lätt när adrenalinet rinner till… Johan Sievers (En av mina journalistidoler!) skriver om detta i lördagens Corren. Klokt som vanligt.

I de manliga kollektiven frodas ofta osunda ideal och det är viktigt att vi på alla sätt motarbetar dessa.

Eftersom jag själv sedan länge är kraftigt inblandad i och beroende av ett manligt kollektiv har jag många gånger reflekterat över om det vi gör är bra och om vi fostrar goda män.

Manskörer är omgärdade av fördomar. Dels de mer eller mindre rent musikaliska, dvs. de som handlar om att manskörer sjunger illa, att de sjunger mossig otidsenlig nationalistisk musik eller att de bara sjunger vårsånger och supvisor. Den andra fördomen handlar om att manskörssångare är dryga och malliga och att de sluter sig i ordensliknande organisationer och dunkar varandra i ryggen, stänger ut andra och är allmänt opåverkade av verkligheten utanför.

Den manskör jag leder bedriver denna termin en ”manskörsskola”. Det innebär att vi på olika sätt vänder oss till killar i gymnasiet för att locka dem att sjunga, och att fortsätta sjunga i kör. De killar som gillar att sjunga är alltid en försvinnande minoritet i de skolkörer som finns. I en manskör kan de få stärkt musikaliskt självförtroende av att befinna sig i majoritet. Manskören samarbetar regelbundet med en damkör, vilket gör att risken för osunda manlighetsmiljöer ändå är ganska liten. Den grabbiga andan finns förvisso ibland, men den tar aldrig överhanden och jag är fast övertygad om att det faktum att killarna sjunger tillsammans överväger de eventuella nackdelar som finns med det rent manliga kollektivet.

Jag citerar gärna igen en av mina favoritkolleger Bosse Johansson: ”Grabbar som sjunger tillsammans startar inte krig.” Så enkelt är det.

Men om vi ska få fler killar att sjunga måste det till att vi vuxna män är förebilder. Små pojkar måste möta män som sjunger. Hemma, på dagis och i skolan. Det är på tok för få manliga lärare och körledare för barn och det är på tok för få pappor som sjunger med sina pojkar.

Så istället för att gå och titta på slagsmål i Cloetta Center är papporna välkomna att ta med sina söner och besöka Lihkörens konserter och repetitioner.

Julkonserter!

Nu brakar det loss. Julkonserter.

För 25:e året i rad gör jag julkonserter med Linköpings Studentsångare, gemenligen kallade Lihkören. Det började 1984 med en julkonsert i Katedralskolans aula. Ett stort pådrag som turnerade till både Motala och Stockholm. På våren samma år hade vi spelat in vår första skiva. En LP med julmusik. Skivan var i röd plast – mycket originellt vid den här tiden. Skivan recenserades välvilligt i en mängd tidningar.

Sedan dess har jag räknat ut att jag gjort över 75 julkonserter med Lihkören. Till detta ska man räkna ett antal julkonserter med min andra kör, Östgöta Kammarkör och ett stort antal jul- och Luciakonserter med den akademiska damkören Linnea som jag ledde under sju år.

Jag kan väl villigt erkänna att jag inte längtar efter att få repetera ”Det strålar en stjärna” varje år, men då det börjar närma sig generalrepetition är det alltid kul!

I år samarbetar vi med den gamle vännen barytonsolisten Olle Persson (ett samarbete som började för 20 år sedan) och Ryttargårdskyrkans Brassband som är en förnämlig blåsorkester i den fina frikyrkliga traditionen. En blandning av professionella musiker och amatörer i ett åldersspann från skolungdomar till pensionärer. Väl skolade av duktiga och engagerade ledare.

Vi gör numera fyra konserter i S:t Lars kyrka. Onsdag, torsdag och lördag i den här veckan. Onsdagskonserten är utsåld. Biljettinformation här.

Kroatienturné

Mitt i centrala Zagreb i det magnifika konstmuseet Mimara hade vi konsert.




Då såg det ut så här, dvs. halva kören – och hela dirigenten.

Nu drar vi!

Det här gänget




gör den här resan




tillsammans med

Gruppdynamik!

Underliga saker händer i den akademiska körvärlden!Annons i Corren igår.

Valborg i Linköping

Klockan 15.00 varje år på Valborgsmässoafton är det mösspåtagning på yttre borggården till Linköpings slott. Linköpings Studentsångarförening Lihkören hälsar våren med vårsånger.
På bilden från Correns reportage syns slottet till vänster, Domkyrkotornet sticker upp bakom slottet och bakom den 80 man starka kören syns Linköpings stadshus - en gång i tiden stadens läroverk.

Studentsångare

Så drar jag med manskören – studentsångarna – till Stavanger. För sjunde gången i modern tid arrangeras nordisk Studentsångarstämma (NSSS). Denna tradition var jag med och initierade 1987 i Linköping och jag har deltagit i samtliga sedan dess. Sedan 1987 har nordiska, och numera också baltiska, studentkörer träffats vart tredje år. Först i Linköping och sedan i Åbo 1990, Trondheim 1993, Köpenhamn 1996, Tallinn 1999, (2002 skulle det varit i Uppsala, men blev inställt), Villmanstrand 2005 och nu Stavanger 2008.

Studentsångstraditionen är stark i Sverige, Finland och Norge. Svenska Wikipedia listar ett 100-tal akademiska körer i Sverige.

De här tillställningarna är väldigt speciella. Ca 1000 sångare träffas och sjunger för varandra och, den vanligtvis ganska förundrade, allmänheten.

På grund av det stora antalet sångare äger de stora konserterna oftast rum i lokaler som är direkt olämpliga för akustisk musik. I Köpenhamn inleddes en tradition med ett större sammanhållet verk, Carl Orffs Carmina Burana framfördes från läktaren i en sporthall. I Tallinn sjöngs Beethovens nionde symfoni i en sporthall och i Villmanstrand gjordes en fullkomligt obegriplig satsning på en symfoni av Leif Segerstam – också den i en sporthall. Musiken gjorde mest sångarna förbannade – och dirigenten/kompositören blev det förstås också p.g.a. det kompakta motstånd sångarna visade mot den obegripliga och osångbara musiken. I Stavanger är de nu dags för Carmina Burana igen. Det är musik som vi kan, och som vi tycker om, så det ska nog gå bra…

Vårkonsert

På lördag är det dags! Du kommer väl och lyssnar?

Kinesiskt gästspel

På fredag och lördag gör vi (Den akademiska damkören Linnea och Linköpings Studentsångarförening Lihkören) konsert med Norrköpings symfoniorkester. På programmet står Schuberts Rosamunda och Debussys Nocturnes.

Igår repeterade vi med dirigenten Lü Jia, en drygt 40-årig kines från Shanghai som tämligen obehindrat rörde sig mellan engelska, tyska och svenska. Lü Jia har tidigare varit chefdirigent i Norrköping och är för närvarande chefdirigent för symfoniorkestern på Teneriffa. Han är också en ansedd dirigent på många operascener i Sydeuropa.

Undrar om det kommer något samtal från den kinesiska ambassaden?