Med mina genusglasögon II

Jag skrev här om hur Corren gjorde frågan om ansvaret för våra barn till en kvinnofråga. I DN skriver nu Marcus Ridung om hur

”Förlegade könsroller väcks till liv igen på nätet"

Jag trodde inte att det var så illa – även om jag haft mina misstankar. Frågan är om det är männen eller kvinnorna det är fel på? Varför inser inte männen att de har ett ansvar att engagera sig? Varför släpper inte mammorna ifrån sig ansvar. Litar det inte på oss? Kanske har vi inte gjort oss förtjänta av tillit och ansvar?

Det är synd om barnen!

Min son har inget sommarjobb...

Med mina genusglasögon

Corren, Corren!

Idag har man en stor, välskriven och intressant artikel om Anna Wahlgren. Till huvudartikeln är fogade några mindre. Tre kvinnliga journalister har skrivit. Sex kvinnor intervjuas. (Jo en manlig läkare intervjuas angående medicinering av barn.) I en byline står: ”Hur gjorde mormor, farmor…”.

Lite senare i tidningen kommer en artikel om spikmattor. Skriven av en kvinna. Tre kvinnor intervjuas.

Vad har det tagit åt er? Vad sysslar ni med. Den första artikeln handlar om barn och barnuppfostran, den andra om hälsa. Är allt detta förbehållet kvinnor?

Om det är så att ni tycker att barnafrågor bara angår kvinnor, att männens erfarenheter är oviktiga och ointressanta, så säg det rent ut.

Jag tycker att vi har kommit ganska långt i vår syn på föräldraskap. Jag blir glad när jag ser farsor med barnvagnar på stan (Lite mindre glad då jag ser frånskilda helgfarsor styra stegen mot McDonalds.). Statistiken över pappaledigheter är väl inte alltid så uppmuntrande, men inställningen bland unga föräldrar är klart bättre idag än förr.

När min andra son föddes 1978 var jag hemma i ett halvår med en nyfödd och en fyraåring. Platsen var Motala och bostadsområdet modernt med många barnfamiljer. På gården härskade mödrakollektivet. Att som ensam man, med två barn, gå ut och sätta sig i sandlådan var som att kränka kvinnornas privilegier. Här hade aldrig förut någon man varit. Detta var kvinnornas territorium och jag var definitivt inte välkommen. Jag var ett störande moment, en främmande fågel, en inkräktare. Samtalen tystnade. Menande blickar utväxlades. Jag blev, kort sagt, utfryst.

Det har nu gått 30 år och jag får en tidning som beter sig på samma sätt. En ursäkt och ett tillrättaläggande vore på sin plats.

15 år!

Idag fyller yngsta sonen femton. De andra tre sönerna, 28, 30 och 33, ser jag bara sporadiskt, men när jag gör det är det härligt!

Femton är stort – då börjar vuxenlivet på allvar med alla krav, men också större frihet. Med tanke på hur väl de övriga klarat sig är jag inte ett dugg orolig. Men jag är tacksam att det är killar. Vet inte om jag hade klarat av en tonårsdotter i huset. Samtidigt har jag i hela mitt liv längtat efter en dotter – fast kanske mest en 3-7-åring, eller en 19-åring…

Om ställföreträdande lidande

Vårt behov av sorg är omätligt. På samma gång som vi tveklöst skulle erkänna att vi inte vill drabbas av lidande och sorg, kastar vi oss in i ett ställföreträdande sorgearbete så fort tillfälle ges. Jag vet att detta är en känslig fråga. Men även känsliga ämnen får, och förtjänar att diskuteras.

I Corren idag publicerades en stor artikel om djurförsök. Råttor får hälsenorna avskurna för att hjälpa forskare att komma på en bra metod för att hjälpa människor med avslitna hälsenor. Vi lider förstås med råttorna och förfasar oss över hur de behandlas. Eller?

Jag minns ännu när vi för flera år sedan fick följa den lilla flodhästungen Nelsons kamp för livet i Kolmårdens djurpark. Braskande bilder och rubriker i flera veckor. En hel nation i sorg.

Det är ett känt faktum att vita (söta) råttor i bur får oss att känna oss hjärtnupna i avsevärt högre grad än en äcklig brunråtta i soprummet. Medan en plockad broiler i kyldisken inte berör oss alls. Ett ulligt lamm är värt mer sympati än en skitig, fnasig gris.

Den stackars Englas fruktansvärda öde berör oss så oändligt mycket mer än de tusentals svältande barn som varje dag dör i länder hundratals mil bort. Nu har Englas familj bett att tv ska direktsända begravningen. De vill att jag ska dela deras sorg. Och självklart ställer jag upp.

Den tänkande människan Ladislaus Horatius skrev för länge sedan i sin artikel Tragedin pågår oavbrutet (Tsunami): ”Kollektiva sorgemanifestationer gör mig illa till mods. Hur kan tiotusentals människor känna likadant, på en och samma gång? Utanför teatersalongen?” Då var det Tsunamin. Nu skriver han på FaceBook: ”En död är normal och förväntad, för att inte säga banal, en annan extraordinär och bra löpsedelstoff.”

Hur ska vi förhålla oss till lidande och död. Ska vi ryckas med i de kollektiva känslorna för det banala (råttorna) eller ska vi låtsas som om vi saknar empati? Hur ska vi lyckas känna medmänsklighet med barnen i Darfur när vi inte ens klarar av grannens odrägliga ungar?

Jag vet inte – förstås. Jag blir bara bedrövad. ”Håll statustänkandet borta från döden” skriver Ladislaus. Javisst – det är väl självklart. Men känslor är ju just känslor därför att vi inte styr över dem. Den som behärskar sina känslor kallar vi känslokall. Och det är fult det.

Känslorna kommer över oss i olika hög grad utan att vi kan styra det, Ingen vettig människa kan säga till Englas föräldrar: ”Er sorg berör mig inte.” Det är osannolikt och förhoppningsvis osant. Men ändå.

Det finns en större sorg. Den över människans och mänsklighetens otillräcklighet.

Om innandömet II

För några år sedan drabbades en av mina söner, han var då i 25-årsåldern, av en akut oförklarlig magsmärta. Han hamnade på akutmottagningen på ett av våra större sjukhus, femtio mil från föräldrarna. Ett antal släktingar och vänner på närmare avstånd mobiliserades och besökte honom och jag och hans mor satte oss i en bil för att vara hos honom så fort som möjligt.

När vi kom fram hade tillståndet förbättras väsentligt men han låg kvar för observation. Medan vi var kvar vid hans sjuksäng kom hans grabbkompisar på besök. Killarna i bandet som han spelat med i 15 år. Där stod de vid hans säng i sina hängiga byxor med kedjor. Med sina underliga färgade frisyrer, piercningar och tatueringar. De skämtade lite med honom och på ett tafatt ungdomsmanér visade de honom att de tyckte om honom och var oroliga för att han blivit sjuk.

Den gången förstod jag på allvar vem han var. Att han var en mycket omtyckt person. Älskad av många fler än mig. Jag bestämde mig också för att aldrig mer ha fördomar om ungdomars utseende, klädsel och manér. Att aldrig mer se bara till det yttre hos människor utan att glänta på dörren och titta in – innanför.

Det var ett viktigt beslut och ett stort ögonblick i mitt liv.

Föräldraskap

Jag vill att mina barn ska vara

• självständiga
• lyckliga
• omtyckta av de personer de möter

Det innebär att deras studieresultat, yrkesval, utseende, klädval, sexuella preferenser och det mesta av allt annat de väljer eller företar sig är oväsentligt för mig.

Visst låter det enkelt.

Ymer

När jag var liten bodde vi en sommar i Köpenhamn. Jag var nog sådär en sexsju år. Vi hade bytt lägenhet med en dansk familj. På den tiden – det var väldigt länge sedan – fanns det mjölkaffärer. Även i Danmark. I min familj kallade vi filmjölk för surmjölk i vardagslag, men det hette nog filmjölk egentligen.

I Köpenhamn skickade mamma ner mig till mjölkaffären för att köpa surmjölk. Det är klart att de inte förstod vad den lille gossen med stockholmsdialekt ville ha. Inte heller förstod den lille gossen vad de snälla danska tanterna (med köpenhamnsdialekt) sa till honom. Jag försökte förstås med filmjölk också, men lyckades inte göra mig förstådd.

När jag gråtande kom tillbaka till mamma med oförrättat ärende fick jag lära mig att surmjölk på danska hette ymer. (Det kunde hon väl för sjutton ha sagt från början!)

Jag tror att det heter tykk mælk nuförtiden i Danmark, men ymer finns visst kvar, men det spelar ju ingen roll när mjölkaffärerna inte längre finns.

Exotisk mat

Lagade kalops igår, varvid hustrun påminde mig om en händelse för många år sedan.
Vi var medlemmar i ett föräldrakooperativt dagis. Föräldrarnas arbetsinsats var bl.a. att dagligen laga mat till barnen. Vid ett stormöte diskuterade vi mathållningen. Flera av de yngre föräldrarna tyckte matlagningen var ett besvärligt åtagande och då vi förespråkade traditionell matlagning, typ kalops, var det en pappa som kallade det för exotisk mat.
I vår familj äter vi gärna kalops, dillkött, kålpudding, hemgjorda köttbullar och annat exotiskt, men också husmanskost som pizza, kebab och hamburgare.

Vem tar hand om barnen?

Östgöta Correspondenten, Corren kallad – denna ärta under lager av bolster – publicerade igår en insändare (anonym förstås!) av signaturen ”Ansvarsfull tvåbarnsmor” som opponerar sig mot en tidigare insändare (anonym förstås!) som tyckte att en busschaufför var taskig som inte hjälpte hennes barn som råkade åka för långt och hamnade fel i tillvaron.

Den senare, den ansvarsfulla tvåbarnsmamman, tycker att busschauffören ska ägna sig åt att köra buss och inte behöva vara barnvakt och ”Om inte barnen vet vilken hållplats de ska kliva av på eller vart de befinner sig när de kommer till ändhållplatsen så kanske de inte är tillräckligt mogna att åka buss själva ännu, utan då får man som föräldrar ta så mycket ansvar att man följer med på resan tills barnen klarar det på egen hand.”

Suck! Hur långt får präktigheten sträcka sig? Är inte barnen allas ansvar? Hur långt ska den inskränkta individualismen få gå?

Säg mig, du ansvarsfulla tvåbarnsmor: Varför får inte busschaufförer hjälpa barn? Vilka yrkeskategorier är det mer som är befriade från allmänmänskligt ansvar? Bagare? Mobiltelefonförsäljare? Rockmusiker?

Skärp dig morsan! Titta upp över mattfransarna och skåda världen – den är ibland rätt fin.

(Men den skulle vara bättre utan anonyma insändare.)