Algernon Swinburne

Porträtt av William Bell Scott 1860.

Brukar du lita på vad som står i uppslagsverk?

Nordisk familjeboks andra upplaga, den så kallade ”Ugglan”, som utkom mellan 1904 och 1926 är ett under av subjektiv information ofta och sannolikt helt utan någon som helst vetenskaplig grund. Nedanstående exempel är hämtat från band 27 som utkom 1918. Artikeln handlar om den engelske poeten Algernon Charles Swinburne (1837–1909). Författare är litteraturvetaren Johan Martin Mortensen (1864–1940), då docent vid Uppsala universitet. Hans artikel i Ugglan om Swinburne upptar 4,5 spalter, varav den citerade texten nedan upptar ca en femtedel. Vad som fick Mortensen att skriva detta parti om Swinburnes utseende och karaktär kan man bara spekulera i. Möjligen fick han betalt per ord eller tecken.

 

Foto från 1890-talet

”Swinburnes utseende var mycket egendomligt. Han hade ett stort hufvud, som hvilade på en hals, tjock och kraftig som en Vespasianus’ eller Caracallas och som var betäckt med rika lockar af guldrödt hår, hvilka föllo ned öfver och halft dolde pannan, som eljest skulle behärskat hela ansiktet. Läpparna, små och fylliga, utgjorde den minst tilldragande delen af ansiktet. Hyn var hvit och färglös, ögonen af klar, grönblå färg. Detta ansikte påminde i ungdomen om de veka ynglingadrag, som Botticelli eller Filippino älskade framtrolla på duken. Men detta stora hufvud och denna tjocka hals sutto på en fågelartadt liten kropp med små händer och armar och en kvinnas starkt sluttande skuldror, breda höfter och svaga ben. Han gick så rak, som om han vore rädd, att hufvudet eljest skulle taga öfverbalansen, var liten till växten och så lätt, att man utan svårighet på händerna kunde lyfta honom i vädret.

Som ung dref han hufvudsakligen två slags sport; antingen red han hela dagen på en liten långhårig ponny eller störtade han sig på hufvudet i hafvet och simmade. Disproportionen i hans kroppsliga byggnad återfinnes i hans andliga läggning. Han är en idealist af envist doktrinär karaktär och på samma gång en veklig, men knappast fysiskt kraftig och sund sensualist. Grunddraget i hans väsen utgör hans revolutionära kynne. I religiöst afseende var han panteist och ateist, i politiskt röd republikan, svärmande för ett abstrakt frihetsideal, i moraliskt afseende skarpt angripande traditionellt engelskt borgerligt uppfattningssätt. Men bak alla de våldsamma orden dölja sig oklarhet i principerna, kvinnlig svaghet, brist på manlig vilja och positivt mål. All denna opposition leder ingenstädes hän. Hans erotiska poesi hvilar säkerligen mest på inflytande från Baudeiaire; föga själfupplefvadt torde ligga bakom den.”

Länk till artikeln på runeberg.org

Hägring 38

Vilken fantastisk bok! Vilket underbart språk! Vilken enastående uppläsning!
I går lyssnade jag färdigt på radioföljetongen Hägring 38 av Kjell Westö. Jag är helt tagen och uppfylld av denna bok.
Jag har sporadiskt lyssnat på Radioföljetongen i P1 de senaste åren, men den här gången fastnade jag direkt och det var utan tvekan uppläsaren Stina Ekblads förtjänst.
Lyssna på den! Läs den! Du kommer inte att vara densamma som du var när du började.
Ladda ner alla avsnitten här.

Dagens elakhet

Efter den brittiske hovpoeten ("Poet Laureate") Alfred Tennysons död 1892 förblev uppdraget som drottningens poet vakant fram till 1896 då Victoria utsåg Alfred Austin. Många mediokra poeter lär ha traktat efter befattningen, bland dessa fanns Lewis Morris. Denne beklagade sig för Oscar Wilde med orden:
– There is a conspiracy of silence against me, a conspiracy of silence. What ought I to do, Oscar?
Wilde svarade lakoniskt:
– Join it.

Bokhandlaren som slutade läsa

Någon gång i mina tidiga tonår började jag jobba extra i Lindströms bokhandel i Lund. Bokhandlaren hette Kjell Kristiansson och var förutom bokhandlare också kårchef i Scoutkåren Finn som jag tillhörde. Eftersom min far var bibliotekarie – då på UB i Lund – var böcker en naturlig och självklar del av min uppväxt. I min värsta bokslukarålder försökte jag gå igenom hyllorna i Lunds stadsbibliotek systematiskt, i bokstavsordning. Jag minns inte om jag någonsin kom längre än till A. (Självklart gjorde jag vissa inhopp i andra hyllor också.) Hemma fanns också ett antal samlingsutgåvor som jag plöjde; allt av Selma Lagerlöf, Runeberg, Rydberg, Moberg, m.fl.

Åsa Christoffersson skriver i Corren idag om den sjangserande bokhandeln i allmänhet och Akademibokhandeln i synnerhet. Den mångkunnige och smått legendariske bokhandlaren Svante Bergsbo är uppsagd och Akademibokhandeln annonserar nu efter en ny butikschef bland annat med orden: ”du har ett brinnande intresse för sälj, både genom det direkta kundmötet och genom butiksexponering.”

– Ett brinnande intresse för sälj. Jo, tjena., skriver Christoffersson.

Jo, tjena! Det är bara att hålla med. Vad vi ser är det definitiva slutet för bokhandeln. Frågan är bara om det är bokhandeln i allmänhet eller Akademibokhandeln i synnerhet.

Bokhandlare Kjell visste exakt vilka böcker han hade i sin affär och var de stod. Han visste vad hans kunder ville ha och han kunde rekommendera böcker till dem som inte visste vad de ville ha. Precis som Bergsbo.

Problemet idag är förstås att vi som vet vad vi vill ha hellre köper vår bok över nätet till ett avsevärt lägre pris än vad bokhandeln kan erbjuda. Och vet vi inte vad vi vill ha tar vi reda på det på annat sätt än att fråga Bergsbo – och köper även då boken över nätet. Mina besök hos bokhandlaren blir allt mer sällsynta. Och den dag bokhandlaren inte är bokhandlare utan butikschef och bara bra på ”sälj”, ja tjena, då kommer de förstås att helt upphöra.

Tempora mutantur – och jag känner att jag inte kan göra någonting åt det. Men jag kommer att sakna bokhandeln.

Som tur är finns det ju antikvariat…

Heidenstam och Kylhammar

Har just läst Martin Kylhammars artikel om faktoider angående Heidenstam. Ibland kan det akademiska samtalet nå oanade höjder!

Martin är den enda person jag känner som utan att darra på rösten kan säga: ”Själv har jag faktiskt läst allt av Heidenstam.” Och därtill på ett sätt som får en att förstå att det är helt självklart och naturligt att ha läst allt som Heidenstam skrivit. Vilket det förstås är.

Läs också Martins krönikor!

Boknörd?

Världspoesidagen II

Nej, det var väl inte så lyckat. Jag erkänner det. Det var förstavelsen världs- som ställde till det. Att rimma på poesidagen hade varit lättare. T.ex. om någon varit i broderitagen, eller i värsta fall brutit mot horerilagen.

Den klassiska rimma-på-varje-stavelse-raden är:

– Se hit din mordiska bastiljesnok,
ge hit min Nordiska Familjebok!

Tyvärr har jag glömt ur vilket spex den är, men det kan säkert mina läsare upplysa om.

Världspoesidagen I

Det ska fan vara poet.

Försök själv att rimma på världspoesidagen! Jag vill trots allt gärna bidra till all världens omistliga poesi och gör det med denna tänkvärda, obegripliga, kraftigt haltande dikt:

Skalden tar sig en sup
den når förtärd eau-de-viemagen
och versen får extra djup.
En skål för världspoesidagen!

Ryck en bok

1. Ryck närmaste bok i din omgivning
2. Öppna sidan 23 i boken
3. Leta upp femte meningen på den sidan
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner
5. Lägg gärna till bokens titel och författare

"Musiken är förvisso ett omistligt inslag i de akademiska ceremonierna."

Maj Aldskogius (red.): "...kunn' I dock så wackert låta..." Uppsala Akademiska Kammarkör 50 år.

Om läsvanor

”När jag själv en gång står framför Sankte Per och ska göra det stora bokslutet, då vet jag inte vad han tycker om all tid jag har lagt ner på dåliga deckare.”

Det skriver Lotta Olsson i DN idag apropå bokrea och läsvanor. Hon kryddar också med ett Dag Hammarskjöldcitat:

”Hur svider ej minnet av var stund jag svindlar bort".

Mina egna läsvanor började i 10-årsåldern och under en femårsperiod slukade jag många böcker i veckan. På Lunds stadsbibliotek plöjde jag Hce-hyllorna i bokstavsordning. Hade jag fastnat för en författare läste jag allt som fanns av denna/denne. Bokhyllorna i hemmet försåg mig med alla Selma Lagerlöf, Wilhelm Moberg, Runeberg etc.

Sedan ströläste jag under många år, men hade en intensiv period i fyrtioårsåldern då jag återigen läste systematiskt – bara kvinnliga författare.

Nu går det trögare igen, men somrarna får vara läsperioder. Tyvärr har jag allt svårare att hitta något jag tycker om. Jag läser hellre en diktsamling än en roman. Hellre en biografi än en deckare. Mina krav på texten har ökat. Jag är allergisk mot dåliga snabböversättningar och mot förutsägbara (Kanske inte alltid förutsägbara i själva problemlösningen, men i persongalleriet och karaktärerna.) deckare i svensk småstadsmiljö…

Men jag skäms inte för mina "bortsvindlade stunder". Böcker får vara tidsfördriv. De får vara ett sätt att koppla bort vardagen och stressen och ett sätt att skapa ett inre rum för egna tankar. För den skull måste de inte vara bildande och utvecklande. Men det är ju bra om de är det.

Slas

Jag tror att min första Slas-kick var novellen En dansk neger publicerad i En Stockholmsbok, 1966.
Landsortspolisen från Höganäs som kommenderats till Stockholm och placerats på Kornhamnstorg möter för första gången en färgad man. Det korthuggna, hackiga språket och den dråpliga dialogen är fantastisk. Vardagsrealismen och kunskapen om våra dagliga tillkortakommanden påminner om Jan Berglins teckningar.
Tack Slas! Du får dela rum med Tage Danielsson i mitt minnes boning för texter som jag för alltid bär med mig.

Bertil Almlöf, Heidenstam och Östergötland

Konstnären Bertil Almlöf ställer ut på Passagen i Linköping. Var inne och spanade för andra gången i lördags. Tänk att god konst kan göra en så lycklig. Almlöfs målningar är färgstarka, ofta i en enda grundfärg, och motiven är väldigt regionala. Man känner det östgötska landskapet och påminns om vikten av fysisk kontakt med bygden.
Var på Övralid för några veckor sedan för att lära känna Heidenstam bättre. Läste Gedins fantastiska biografi över Heidenstam i somras och ska nu ge mig i kast med Kate Bangs böcker om Övralid. Trots att jag är inflyttad östgöte är mina rötter starkare här än någon annanstans. Det har nog med ålder att göra.