Nyårsmeny 2013

Traditionsenligt kommer här den senaste nyårsmenyn.

Osttest

Idag var det ostprovning. Efter ett besök i Oviksfjällen kom jag hem med tre lokala ostar från Oviken Ost. Attans vad häftigt med lokala producenter!

Tre väsensskilda ostar; en grönmögel (får/get/ko), en vitmögel och en hård opastöriserad (får/ko).



Tri Vera
En grönmögel med mycket smak. Utan tvekan den godaste.





Pia
Mjuk, krämig fårost. Tyvärr ganska ointressant.







Blenda
En pressad hårdost. Mycket trevlig bekantskap, men den skulle ha vunnit på några månaders ytterligare lagring!

Parmesankex

Oslagbart tilltugg till vitt eller rött vin, champagne (förstås), sherry och drinkar.

Köp en bit Parmigiano-Reggiano. Fuska inte. Köp inte Grana Padano eller riven ”parmesan” i påse. Det är stor skillnad!

Riv osten på den grova delen av rivjärnet. Kör den inte i matberedaren. Ännu har ingen uppfunnit en matberedare som klarar att riva Reggiano mer än en gång…

Lägg små högar av osten på ett bakplåtspapper på en plåt. Jag brukar använda en barnsked eller tesked för att få ungefär lika stora högar. Maka ihop varje hög lite så att den håller ihop. Grädda i högt läge i varm ugn (250-275°). Passa noga! Ta fram en stol och sätt dig framför ugnsluckan och betrakta processen. Den tar bara några minuter.

Kexen ska bara bli lätt gyllenbruna – inte mörka! Blir de för brända smakar de riktigt illa!

På ostfronten: Grevé

Hittade en 24-månaders Grevé hos osthandlaren. Knastrigt torr och ymnigt rinnande ur de stora hålen. Utsökt nötig. Till vår stora förvåning uppskattades den inte av gästerna. ”Den må vara två år gammal, men jag kan inte uppskatta Grevé” hördes det något försiktigt, men med den uppriktighet som präglar våra matdiskussioner. Nu fanns det ju en nästan lika gammal och grottlagrad Comté och lite annat smått och gott också, så det drabbade ju ingen hungrig. Till ostarna serverades en Amarone. En Tommasi från 2003 som dröjt sig kvar i vinkällaren. Den föll emellertid på läppen utan beklaganden!

På ostfronten intet nytt

I Wisconsins huvudstad Madison har det varit ost-VM berättar DN. Trots att det var ost-VM var det västvärlden som vann...

Och det var den Gamla världen som tog hem förstapriset. Ostmästare Michael Spycher från Wasen i Schweiz vann med sin Gruyère.

Man undrar om min Prima Donna var med?

Ostrikets första dam

För många år sedan var jag på ett internationellt symposium i Rotterdam. På hemvägen shoppade jag pliktskyldigt lite på måfå på flygplatsen i Amsterdam. Ost förstås.

Några dagar efter hemkomsten tittade några vänner förbi och vi öppnade en flaska vin på balkongen.

– Ska vi inte smaka på den där osten du hade med dig, föreslog hustrun. Osten packades upp och styckades och fördelades. Plötsligt blev det dödstyst. Kompakt.

– Det var jävlarihavet den godaste ost jag ätit, stönade någon. Vi stirrade på varandra i saligt samförstånd.

Jag grävde i slaskhinken efter förpackningen som härbärgerat osten och lyckades återställa delar av den i läsbart skick. Dagen efter skickade jag e-post till firman som tillverkat osten och frågade var i Sverige den gick att köpa. Inom kort kom svaret: Ingenstans.

Detta svar gjorde mig förtvivlad och jag mejlade tillbaka och frågade om de bedrev osthandel per postorder. Självklart, var det rappa svaret. Sagt och gjort. Under ett års tid förde vi över pengar till ett holländskt bankkonto och fick i utbyte regelbundna leveranser. Dock insåg vi snart att det inte skulle hålla i längden. Det hål som uppstått i hushållsbudgeten var gigantiskt! Vida större än en normalstor holländsk ost.

Norins osthandel i Linköping drevs vid denna tid av de förträffliga bröderna Norin – två gentlemän, med stort yrkeskunnande som med blyertspenna summerade det inhandlade på omslagspappret. Och inte accepterade kontokort. (Med detta kan jag tänkas antyda att de inte var påfallande entusiastiskt inställda till förändringar.)

Detta till trots påbörjade vi vår kampanj.

– Vi har råkat äta den jävlarihavet godaste ost som finns. Ni skulle inte kunna tänka er att ta in den? Det är en lagrad Gouda. (Vi som är snobbar uttalar det förstås på samma sätt som staden den kommer från: ”xauda” eller ”schauda”, med ach-laut.)

– Men blir den inte dyr? Är det inte mycket kanter? Går det inte bort mycket? var de öschötska svaren. Vi gav oss inte. Vi hetsade våra vänner att gå in och fråga efter den. I ostkön en dag mötte jag biskop Martin (Lind). Det visade sig att han också börjat tjata på bröderna Norin. Nu spred sig ryktet snabbt. Den fanns att köpa på Bengtssons ost i Lund! Till och med plastförpackad i Ängelholm! Och hos Jackson i Hötorgshallen! Tjänsteresorna till Stockholm förlängdes med en timme för att jag skulle hinna ner i hallen. Postorderbeställningarna till Holland upphörde.

Plötsligt en dag pensionerade sig bröderna Norin och barnen Lena och Mats tog över butiken. Och så en dag, då vårsolen tittade fram, kunde man i fönstret till den lilla butiken se en stor röd ost brösta sig i ensamt majestät. På osten stod de magiska orden ”Prima Donna”. ”Nyhet” stod det också. Det stod inte att det var jävlarihavet den godaste osten, men det stod att det var en goudaost.

Så kom ostrikets första dam till Linköping. Och Norins tar sedan länge kontokort.