28 januari 2023

Gästbloggare Loppan I

 Gästbloggare nedan är Loppan, en sjuårig labradoodletik som bor hos oss


Det är inte lätt att vara hund. Det är inget fel på Hasse och Cia, men hallå! Man kunde väl få bestämma någonting själv. Häromdagen var vi till exempel hos polisen. Eller vi och vi. Jag fick inte gå med in. Jag hade gärna träffat några stiliga polishundar, men jag fick vackert vänta vid en stolpe utanför. Det kom visserligen förbi några hanhumdar, men de flesta är så små nuförtiden. Hasse kallar dem ”vinterkängor”. Det har han läst i en bok råkar jag beta.

På våra dagliga promenader möter vi ibland ”Knypplarn”. Han kallas så för att hans två hundar i storlek rejäla  vinterkängor hänger i varsitt koppel och ständigt rör sig fram och tillbaka i sidled, vilket gör att koppelhållarens – Knypplarns – armar rör sig fram och tillbaka som om han knypplade. Jag måste erkänna att jag inte förstår så mycket av detta, men Hasse har berättat det för mig. Vinterkängorna heter Roy och Roger eller nåt sånt. Så fort vi möts så stannar Knypplarn och tittar konstigt på oss medan Roy, eller om det är Roger, utbrister i något som ska föreställa ett skall, men det låter mest so om han kräks och fått några krossade rostiga plåtbitar i halsen.

Knypplarn är jättegammal. Till och med äldre än Hasse och vinterkängorna är betydligt äldre än jag. Trots det har jag svårt att visa dem någon som helst respekt. När vi möter dem höjer jag bara huvud och svans och låtsas som om jag inte ser dem. Hasse gör likadant. Utom det där med svansen förstås.

Ibland går jag till Linda och Sofi för att bli trimmad. Jag gillar inte ordet trimma. Jag är väl ingen moped heller. De är faktiskt frisörer, Linda och Sofi. Och tvillingar. Hasse brukar säga till Cia att han inte vet vem av systrarna som är vem. Det förstår jag inte. De har ju helt olika doft.

Den gångväg på vilken en överväldigande majoritet av kvarterets hundar tar sin morgonpromenad går vi på nästan varje dag. Där finns några träd och stolpar där jag brukar stanna och läsa av vilka hanhundr som nyligen passerat. Jag är nog inte så värst intresserad av hanar egentligen. Mina bästa vänner är tikar, Soya och Nike. Dom hälsar på ibland och det är kul. På dagens promenad kom det fram en dam och sa att jag var ”ensåå vacker och fin hund”! Då gick jag fram till henne och reste på mig så att hon skulle komma åt att klappa mig.  Då säger Hasse att jag är översocial. Vaddå översocial? Bara för att man är artig och trevlig. Ibland är han en bedrövlig syrgubbe, Hasse.

Nu undrar ni kanske hur jag kunnat skriva det här. Ja, det var inte så lätt. Först la Hasse tangentbordet (Keyboardet säger jag, men det gillar inte Hasse. Larva dig inte med en massa engelska, säger han.) på golvet, men jag lyckades aldrig trycka ner en tangent i taget. Man brukar säga att jag har osedvanligt vackra tassar, men tydligen duger de ändå inte till tangentbord. När jag skrev blev det så här: acrst y y6 och Hasse sa att det var svårtolkat så det slutade med att jag dikterade och Hasse skrev.

Nu måste jag sluta för Hasse ska laga mat. Hrj då!