Öppet brev till Corren

Låt mig börja med att säga att jag prenumererat på Corren i snart 40 år och värdesätter en lokal/regional morgontidning mycket högt. Jag vill – och har behov av att – dagligen kunna läsa om lokala nyheter, om lokal kultur, lokala händelser och lokal politik.

Jag har tidigare på min blogg raljerat kring den sjunkande kvaliteten på texterna i Corren under sommaren, men nu verkar det dessvärre inte vara bara en sommarföreteelse utan under hela året har det publicerats undermåliga texter varje dag.

Det har nu gått så långt att jag måste ställa frågorna:

• Kommer det bara att bli sämre och sämre, eller finns det något ljus i mörkret?
• Är tidningens situation sådan att textlig kvalitet inte spelar någon roll alls?
• Är ni verkligen så illa ute att en satsning på kvalitet inte skulle få några positiva ekonomiska konsekvenser?

Jag samlar inte på citat, men lämnar följande totalt obegripliga mening ur gårdagens webb-tv-inslag om studenters fuskande som exempel:

”De vanligaste fusken är plagiering och fabrikation av tentor och examinationer.”

Corren har många mycket skickliga och intressanta skribenter som gör ett lysande jobb, Åsa C, Johan S, Carina G, Erik W, Ann-Charlotte I, Gustav B och fler därtill, men om läsglädjen inskränker sig till ett fåtal artiklar dagligen känns en prenumeration tämligen meningslös – och dyr. Jag vill kunna läsa alla artiklar utan att få frossbrytningar.

Nyanställda, praktiserande, vikarierande, unga [sic!] skribenters texter måste granskas av någon erfaren person innan de publiceras (Jo, jag vet att det är ont om tid!) Dessutom måste allmänhetens bidrag minskas genom att ”Dagens ris”, denna pinsamma avskrädesplats tas bort, endast insändare undertecknade med namn publiceras, samt ”Dagens dikt” underställas en konstnärlig kvalitetsgranskning. Pekoral tillhör en förgången tid och platsar inte om de inte är medvetet parodiska.

Satsa på lokal kultur och politik. Låt politiker komma till tals, men gör det genom journalistisk kritisk granskning. Låt inte politikerna förhäva sig i förtäckta ”debattartiklar” utan att tidningen presenterar en motbild eller analys. Avkräv politikerna svar när allmänheten vill diskutera politik på debatt- eller insändarsidan. Undvik kvällstidningsjournalistik och flytta fokus från krognotor och tjänsteresor till politikens innehåll och ideologier. Stärk läsarna identitet och bildning genom att bidra med artiklar om Östergötlands historia och kultur. Utnyttja den enorma kompetens som finns vid LiU när det gäller forskning och lärdom.

I ett mejlsvar till mig skriver chefredaktören: ”Vi är medvetna om att praktikanter och nya medarbetare gör en del fel i början men förhoppningen är förstås att de ska visa utveckling inom en inte allt för lång tid.” Min åsikt är att ni inte har råd att engagera personer som inte tydligt visat grundläggande kompetens i att hantera svenska i skrift och som inte kan visa att de läst åtminstone ett hundratal verk av svenska författare. Att ha ”förhoppningar” räcker inte.

Det handlar inte om rättstavning eller om ”sina och deras”, ”större än dig”, om ”de och dem”, om ”före och innan”. Det handlar om att kunna göra sig förstådd. Att redogöra för ett förlopp utan tankeluckor. Att behärska meningsbyggnad, idiom och idiomatiska uttryck. Det är den lägsta nivån av begriplig skriftlig kommunikation jag efterlyser. Den måste genomsyra all text i tidningen.

Tidningskrisen är ett faktum. Det känner vi alla väl till, men jag önskar en större öppenhet från tidningens ledning mot oss prenumeranter och läsare. Berätta när ni säger upp medarbetare. Berätta när ni anställer nya. Presentera de nya namn som nu ständigt dyker upp i spalterna. Förklara för oss läsare varför ni gör som ni gör, vilka avvägningar ni gör inför alla omstruktureringar och förändringar. Jag vet att det finns personer på Corren som brinner för kvalitet och god journalistik och ändå lyckas ni inte göra en tidning som jag finner tillräckligt bra.

Varför inte då?

Om nybyggnation i Linköpings känsliga miljöer

Jag vill att Linköping ska vara en attraktiv stad att bo i, både för oss som redan gör det, och för dem som flyttar hit. För dessa ska vi erbjuda en stad som på många sätt är attraktiv att bo i och det är en oerhört komplex uppgift. Här ryms frågor som skolor och barnomsorg, kommunikationer, bostäder, arbetsmarknad, etc. Som universitetsstad måste Linköping vara attraktivt för unga människor och vi vill också att de ska stanna kvar och fortsätta att arbeta och trivas här. Därför krävs också ett stort, men framför allt brett kulturliv.

För att kunna utveckla staden måste vi först reflektera över vad Linköping är för stad.

Alla städer är olika och har olika förutsättningar. Linköping är en medeltida stad, med allt vad det innebär. Den har vuxit långsamt och lite oregelbundet genom århundradena. Branden år 1700 satte tydliga spår på många sätt. Först i slutet av 1800-talet och efter sekelskiftet kom den stora expansionen och staden växte när Vasastaden, läroverket (Katedralskolan), Folkungaskolan,  etc. tillkom, samt de byggnader som vi i dag kanske ser som ”riktiga” stadsbyggnader, till skillnad från småhusen på Hunnebergsgatan och Ågatan m.m. Bland annat var det också en del imposanta byggnader vid Stora torget och längs S:t Larsgatan. Den flitige Axel Brunskog gjorde stora avtryck med sina många vackra bostadshus.

Vad är attraktivt?

Linköping växer, ska växa och bör växa. Men jag är övertygad om att just den nuvarande karaktären på stadskärnan utgör en av stadens absolut största attraktioner. Vi måste hitta ett sätt att utvidga staden utan att samtidigt begå våld på den attraktionen. Gör vi inte det kan det få motsatt effekt och staden kommer i stället att uppfattas som förfulad och ”sönderbyggd” och dess attraktion på inflyttande och turister försvinner. Det är en besvärlig balansgång.

Linköpings absoluta medelpunkt är Domkyrkan och slottet. Det är den äldsta och mest känsliga bebyggelsen och den är av riksintresse. Till denna miljö hör Konsistoriehuset, Biskopsgården, Sysslomansgården, Gymnastikhuset, Krogen Amerika och Stenhusgården. Dessutom förstås Domkyrkoparken, med församlingshemmet och Stadshuset, Gamla domprostgården, samt Slottsträdgården, borggården, slottsparken, det s.k. Annexet och Storgatans gamla sträckning. Den här miljön måste på alla sätt skyddas från nybebyggelse som på olika sätt kan förfula området, göra det instängt, eller öka fordonstrafiken i området.

Parkeringshus utgör ingen attraktion, annat än för den som behöver parkera bilen. För de allra flesta förfular de stadsbilden. Den bästa lösningen är förstås att gräva ner parkeringsplatserna. Lägg underjordiska p-hus på p-platsen framför Katedralskolan, under Folkungaskolans gård och under den enorma gräsytan framför landstadshuset. Dessutom bör de befintliga p-husen vid Kungsgatan och Hamngatan grävas ner så att tomterna istället kan bebyggas med bostäder.

Alla förändringar har väckt debatt. 

Ända sedan staden på allvar började moderniseras på 1600-talet och efter branden 1700 har förändringar väckt förståelig oro och protest. Människor är förändringsobenägna så länge de är dåligt informerade eller inte fått medverka i besluten. Och det får faktiskt politikerna förstå och ta till sig.

Minns John O Nilssons palatsbygge på 1890-talet, rivningen av Pihlens backe, bygget av Folkets hus i Museiparken, etc.

Storgatan mot väster. Pilens backe till vänster, borggården till höger.

Jag tror att ordet ”förtätning” skrämmer många människor, i synnerhet när grönområden hotas. I tidigare debatter hävdades att Engelska skolans (seminariets) gräsplan och Sandrinoparken inte utnyttjades, vilket vi som bor i närheten vet var ett felaktigt, för att inte säga lögnaktigt, påstående. Nu reser sig där gigantiska huskroppar som exempel på ett mycket misslyckat förtätande.

Förtätningen 

Bygg gärna på de befintliga husen i staden med en våning. Inred vindarna. Bygg nytt runt stadskärnan. Bygg parkeringar under jord. Fortsätt den nuvarande expansionen vid Slöjdgatan på andra sidan Industrigatan, i Steninge, Kallerstad och Tannefors.

Skönhetsråd

Linköping är i stort behov av ett ”skönhetsråd”. Jag tror att acceptansen för nybyggnader skulle öka väsentligt om man visste att kunniga konst- och kulturintresserade personer fått delta i beslutsprocesserna. 

Då hade vi kanske sluppit groteska byggnader som Tornet, det nya Handelsbankshuset och den nya fasaden på Åhlénshuset. 

Det har byggts många vackra hus, inte minst Botryggs hus på Bantorget och Engelbrektsgatan, det nya huset på Birgittagatan (Som dock ”råkade” hamna för nära grannhuset!), kvarteret vid von Dufva, m.fl. Av den lite äldre sentida bebyggelsen är ju Aspen, delar av Hunnebergsgatan och nedre delen av Kungsgatan mycket lyckade.

Politikernas agerande

Jag kan förstå att man som beslutsfattande politiker blir besviken när ens beslut kritiseras, men jag kan inte förstå att man verkar oförberedd och omedgörlig när det sker. När Statens fastighetsverk kritiserar ett beslut skriver Elias Aguirre, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden i en insändare ”vi kommer att ta strid”. Aguirre skriver vidare ”Detaljplanen antogs av en enig samhällsbyggnadsnämnd”. So what? Ett beslut går väl att ändra?

Jag tycker nog att en politiker bör vara mer ödmjuk än så inför sitt uppdrag, ett uppdrag som är att förvalta medborgarnas åsikter och skattepengar. Dessutom bör man vara lyhörd och beredd att ompröva sina egna åsikter och sina beslut. När det kommer synpunkter från en statlig myndighet bör det tas på allvar och man bör förstås lyssna noga och inte instinktivt bemöta det med konfrontation (”ta strid”).

Mari Hultgren, ledamot av samhällsbyggnadsnämnden, skriver på Facebook ”Det finns en växande grupp Linköpingsbor som inte nödvändigtvis är infödda, ungdomar, studenter, inflyttade som alla undrar varför det inte sker någon utveckling på bostadsfronten eller varför i all världen vi måste hålla kvar Linköpings stadsutveckling på samma utvecklingsnivå som tidigt 1900-tal.” och det vore förstås intressant att veta vilket underlag hon har för ett sådant påstående.  

Sammanfattningsvis tror jag att många inser att staden växer och att vi måste hantera det och det är förstås politikernas uppgift. Man bedriver ett ambitiöst utvecklingsarbete, men borde kanske fundera mer över dialogen med medborgarna. Den skrift som man gett ut, ”Utvecklingsplan för Linköpings innerstad”, är snygg och mångordig, men alldeles för abstrakt för att det ska gå att ta till sig innehållet. Jag har faktiskt svårt att tro att den är skriven för allmänheten och svårt att se att den skulle uppmuntra till ”ett gemensamt ansvar” som det står i förordet.

Kanske måste man också högre grad studera historien. 

F.d. Sandrinoparken. (Aug. 2015)

Sommartidningen

Sommartidningen är en prövning. För oss språkfascister är den ett helvete.

Jag vet, jag har skrivit det förr.

Inte nog med att tidningen blir tunnare. Inte nog med att ämnesvalen blir ointressantare, bilderna större och texterna pratigare, utan dessutom utsätts vi för språkliga grodor på hart när varje sida. När sommarvikarierna drar in på redaktionen för att öva sig inför framtida journalistiska stordåd, så verkar de få fritt spelrum utan någon som helst övervakning eller handledning.

Jag vill inte detta! Jag vill inte utsättas för detta! Jag vill inte vara försökskanin. Jag blir orolig för min hälsa!

Kom tillbaka Johan, Åsa och alla ni andra! Jag står inte ut länge till!

Sommarvikarierna prövar deras vingar

Nu är vi inne i den fjärdedel av året då våra dagstidningar drabbas av 25 %-syndromet. Under tre månader av året (25 %) är det flera olika faktorer som påverkas.

Tidningens volym har minskat med en fjärdedel. Det är väl egentligen bara sporten som ännu behåller sin stadiga tjocklek i tidningen. Mycket på grund av fotbolls-VM får man förmoda.

Både medelåldern och personalstyrkan på redaktionen har minskat med ca 25 %. Sommarvikarierna har dragit in och då händer det saker. Förekomsten av ordet dem ökar med 25 % eftersom alla ord som uttalas dom ersätts med dem. De besvärliga orden sin, sitt och sina minskar drastiskt till förmån för de mera till synes självklara hans, hennes och deras.

Fasta uttryck förvanskas och blandas ihop. Idag i min lokaltidning fick en patient ”kvarstå för observation” i stället för att ”stanna kvar”. Obekanta ord eller uttryck kontrolleras inte mot ordlista eller rättstavningsprogram så idag beskrevs hur några ”härsade hö” (hässjade).

 
I bokhyllan på vår toalett står pseudonymen Purres (Albert Holmkvist) ”Stilblommor och grodor – fynd på språkets gröna ängar”, en ständig källa till glädje för den språkintresserade. Den är utgiven 1939 och ett tryggt bevis på att det inte i något avseende var bättre förr.

Vårt beroende av förtroende

Varje samhälle bygger på beroenden. Så länge vi inte är eremiter utan lever många tillsammans är vi beroende av varandra. För vårt välbefinnande, för vår försörjning, för vår utbildning, utveckling och mognad, etc. För att samhället ska fungera med alla de beroenden som finns människor emellan krävs också att vi har förtroende för varandra – i stort och smått. På Wikipedia finns en policy som handlar om samarbete och som på svenska uttyds "Förutsätt att andra har goda avsikter" ("Assume good faith"). 

Det är i sin enkelhet en livsvisdom som alltid borde appliceras på umgänget människor emellan. Härom dagen publicerade två linköpingsforskare, Per Gyberg och Hanna Sjögren en debattartikel i Corren där de i skoldebatten pekar på det sorgliga faktum att ”reformerna sätter tvångströjor på en hel profession” och att ”lärarna [måste] återfå förtroendet för att utveckla undervisning och examinationsformer”. Samhällets, politikernas och föräldrarnas brist på förtroende för lärarkåren är ett hot mot hela skolan. Släpp loss lärarna! Befria dem från allt löjligt pappersarbete och låt dem undervisa. Sannolikt kommer det att visa sig att de är väldigt bra på det, bara vi ger dem förtroendet!

---

På samma sätt skulle man kunna se på det politiska etablissemanget. Vi har valt dem. De är förtroendevalda. Men så ge dem då förtroendet! Correns småaktiga jakt på politikers umgängesvanor och sammanträdesformer är bara löjlig. Ge politikerna förtroendet att utföra sitt arbete efter bästa förmåga. Lyckas de inte med det får vi försöka välja nya villiga. Visst ska olagligheter och maktmissbruk påtalas, men att redovisa vad vinet kostar vid en måltid är ren och skär småaktighet. Det föder avundsjuka och insändarsidorna fylls av anonyma "skattebetalare", "vanlig löntagare", etc.

Vi måste våga lita på varandra. Lita på att lärare och politiker kan, vill, och försöker göra ett bra jobb. Förutsätt att andra har goda avsikter annars går det åt skogen med det här samhället.

Mello för mig

Erik Wallsten på Corren har gjort det omöjliga, det som borde vara varje journalists uppdrag – och kanske är varje journalists dröm. Med aldrig sviktande stilsäkerhet, en stor portion humor och en ständig entusiasm – och ofta en rejäl dos sarkasm – har han levererat texter om ett ämne som egentligen inte intresserar mig ett dugg, men som jag ändå läser med stort intresse.

Melodifestivalen – eller Mello som jag nu lärt mig att det heter – intresserar mig lika lite som börssidorna, men ändå läser jag vartenda ord som Erik skriver om denna pseudohändelse. Det skulle aldrig falla mig in att se programmet i tv. Jag tror nämligen inte att det kan vara bättre än Wallstens beskrivning av det. Så jag nöjer mig med det skrivna ordet och gläds åt att det finns journalister som kan fängsla en läsare. Oavsett ämne.

Nej, jag gillar inte ”Nya Corren”

För några veckor sedan dök husorganet upp i ny skepnad. Mycket var positivt, bland annat en kulturdel två dagar i veckan. Bravo! Ett antal ”tyngre”, icke nyhetsbundna, artiklar har också dykt upp, vilket är glädjande. Bra gjort!

Jag är traditionalist – förstås, och då är det jobbigt när man rubbar tillvaron. Jag har alltid läst tidningen antingen från början: ledare, ledarstick och debattartiklar eller bakifrån: kultursidorna. Nu har man bökat till det. De kortare ledarkommentarerna är utkastade bland det redaktionella materialet och debatten förflyttad till insändarsidorna. Och kulturen nånstans mitt i. Detta har man gjort för att tvinga mig att läsa annonser och sport får man förmoda! Men jag vill inte.

Jag vill ha det som det var förr. Inte för att jag är konservativ utan för att det passar mig. Nu tappar jag bort ledarkommentarerna – sen må ni blaffa på med hur mycket färg som helst – men jag har inte tid att leta. Allt oftare har jag lagt morgontidningen på köksbordet och satt mig vid datorn och läst DN och SvD istället…

Återgå genast till ordningen!

För övrigt anser jag att anonyma insändare är en styggelse och ovärdigt en seriös tidning!

En saluhall i Linköping

Återigen höjs det röster för en saluhall i Linköping. En saluhall är en självklar del av butiksutbudet i en storstad – och Linköping är på väg att bli en storstad. Dessutom en storstad som ligger mitt i en handelsträdgård.

Östergötland vimlar av fantastiska matproducenter. Den årliga Bondens egen marknad vittnar om engagerade producenter som satsar på kvalitet.

Föreningen Östgötamat bedriver envis upplysningsverksamhet om östgötsk matkultur.

Det finns dock ett aber. Bondens marknad existerar 8 dagar om året, 4,5 tim/dag. 36 timmar på ett år... Trettiosex timmar! Och. Gårdsbutikerna ligger utspridda över hela länet och för att utnyttja dem krävs tillgång till såväl bil som tiiid. (Jag har ingetdera.)

Ergo: Föreningen Östgötamat och alla vi konsumenter som tror på lokalproducerad mat, matkultur och matkvalitet måste verka för att vi får in den till stan. Till en saluhall som är öppen och tillgänglig året runt!

Och en stilla vädjan till Corren: Lova att under 2010 inte göra ett enda reportage om den "billigaste matkassen". Inte en enda tabell som jämför priset på polsk cornflakes med tysk. Gå i stället på spaning i matdiskarna och leta efter kvalitet och smak. Leta upp de smakrika tomaterna, den ekologiska gurkan, den färska kycklingen (som haft ett drägligt liv och som efter slakten inte pumpats full med saltvatten), den lokalproducerade lammfärsen, kalvläggen från kalvar som hållit rent i den östgötska ekskogen, getostarna från gårdsmejerierna, fisken från Vättern och Sommen, änderna från Tåkern, de goda korvarna, hjortsadeln från Brokind och ankbrösten som vaggat i östgötskt gräs.

Julkonserter i år igen

Ur Corren idag.

Corren vs. HD

Nu har jag åter tillbringat min semester med Nordvästra Skånes Tidningar (NST) eller som den också heter numera – HD, efter en sammanslagning med Helsingborgs Dagblad och Landskronaposten. Dessutom har jag läst DN dagligen.

Det är inte svårt att konstatera att min vardagliga tidning Corren – Östgöta Correspondenten – står sig slätt i alla jämförelser med HD. Till yttermera visso är det den gamle redaktionschefen på Corren, Lasse Johansson, som är chefredaktör för HD.

HD kommer ut sju dagar i veckan. Varje dag – även på sommaren – med flera bilagor, bland annat en daglig kulturbilaga (sic!).

HD är liksom Corren påfallande lokal, men i lagom grad och har, vad det gäller kulturbevakningen, full koll också på riksnyheterna. HD:s texter håller en jämnare kvalitet än Correns och ledar- och debattsidor är väl så intressanta. Insändarsidorna tar ganska stor plats i HD (kanske är det ett sommarfenomen), men å andra sidan är merparten av insändarna underskrivna med namn och de anonyma verkar vara undantag.

HD har en upplaga (2008) på drygt 76 000 exemplar och är således större än Corren med sina dryga 56 000. Å andra sidan har Corren nu slagit sig samman med Norrköpings Tidningar (NT) som har en upplaga på 45 000 ex. Det gör Corren/NT till en avsevärt större tidning än HD och man till och med nafsar Sydsvenskan i hälarna.

Men om Corren över huvud taget ska ha en chans att behålla sina prenumeranter vill det till att man skärper sig rejält. Nu vill vi se en liknande satsning som HD: sjudagarstidning och en daglig kultur/nöjes-bilaga!

Och det är bråttom!

Bevara Elsa Brändströms skola!

Ovanstående rubrik är hämtad ur Corren i tisdags.

Elsa Brändströms skola är ett kulturminne mitt i Linköping. Den förtjänar ett bättre öde än en oviss framtid i privat ägo.

Jag skulle vilja att några framsynta, kulturintresserade politiker tog sig en rejäl funderare på om detta inte skulle vara ett utmärkt Musikens hus. Linköpings musikliv saknar ändamålsenliga, prismässigt överkomliga, lokaler. Körer och orkestrar behöver repetitions- och konsertlokaler.

Så vill jag se nästa rubrik i tidningen. Jag vill att politikerna i kultur- och fritidsnämnden gör sig hörda och samlar representanter för Kulturskolan, körerna, orkestrarna etc. och förutsättningslöst diskuterar ett alternativ till försäljning.

Skolans läge, närheten till konserthuset, teatern, Nationernas hus och dansgymnasiet skulle kunna göra byggnaden till ett kulturcentrum i staden. Här finns en lagom stor aula användbar för både musik, dans och teater. Här finns salar av sådan storlek att flera ensembler, körer och orkestrar kan repetera samtidigt. Här skulle delar av Kulturskolan och de centrala gymnasierna kunna bedriva musikverksamhet på dagtid. På kvällarna kunde huset utnyttjas för konserter och repetitioner för olika typer av ensembler och föreningar. Till skolan hör en tomt som skulle kunna användas för utomhuskonserter.

I skolan finns en underbar atmosfär och en kreativ miljö. Där finns salar i olika storlek, kontor, kafé och personalrum.

Låt Axel Kumliens och Axel Brunskogs vackra skapelse bevara sin invändiga 1800-talskaraktär och skapa en kulturell mötesplats för människor som kan bidra till att göra Linköping ytterligare attraktivt att bo och verka i!

En försäljning av ett av Linköpings mest intressanta kulturhus vore ett misstag omöjligt att reparera.

Papperstidning i dödsryckningar?

Papperstidningarna har det tufft. Det är påtagligt hur kvaliteten sjunker och det förefaller som om man desperat letar efter en stil som ska locka prenumeranter. När det gäller min morgontidning, Corren, går det inget vidare. Innehållet blir allt mer ointressant, allt lättviktigare och mer lokalt. Språket blir också successivt sämre.

Nu under sommaren är det än mer påtagligt. Sommarvikarierna drar in med ett omoget och ofärdigt språk och nyhetstorkan är uppenbar. Det får nog bli några veckors paus till förmån för DN eller SvD.

Det är synd. Morgontidningen är en ritual. Men om ritualen bara tar fem minuter och jag under denna tid hinner med att läsa både ledare och kultursidorna och samtidigt reta mig på ytterligare någon reporter som inte kan skilja på hennes och sina, ja då är det inte meningsfullt längre.

Dagens ord: ”hägra”, ”åtgärd”

Det är tydligt att det finns personer som längtar efter och till och med kan framkalla regn just på midsommarafton. Det framgår i alla fall av dessa två citat ur Corren och DN.

Svala vindar, moln och hägrande regn. Men när stången restes i Berg sken solen i blomsterkransarna.

- Det har varit som en lite stökigare lördag. Men nu ösregnar det och ösregn är en bra brottsförebyggande åtgärd, säger Thomas Gorner, biträdande vakthavande befäl vid polisen i Göteborg.

Med mina genusglasögon

Corren, Corren!

Idag har man en stor, välskriven och intressant artikel om Anna Wahlgren. Till huvudartikeln är fogade några mindre. Tre kvinnliga journalister har skrivit. Sex kvinnor intervjuas. (Jo en manlig läkare intervjuas angående medicinering av barn.) I en byline står: ”Hur gjorde mormor, farmor…”.

Lite senare i tidningen kommer en artikel om spikmattor. Skriven av en kvinna. Tre kvinnor intervjuas.

Vad har det tagit åt er? Vad sysslar ni med. Den första artikeln handlar om barn och barnuppfostran, den andra om hälsa. Är allt detta förbehållet kvinnor?

Om det är så att ni tycker att barnafrågor bara angår kvinnor, att männens erfarenheter är oviktiga och ointressanta, så säg det rent ut.

Jag tycker att vi har kommit ganska långt i vår syn på föräldraskap. Jag blir glad när jag ser farsor med barnvagnar på stan (Lite mindre glad då jag ser frånskilda helgfarsor styra stegen mot McDonalds.). Statistiken över pappaledigheter är väl inte alltid så uppmuntrande, men inställningen bland unga föräldrar är klart bättre idag än förr.

När min andra son föddes 1978 var jag hemma i ett halvår med en nyfödd och en fyraåring. Platsen var Motala och bostadsområdet modernt med många barnfamiljer. På gården härskade mödrakollektivet. Att som ensam man, med två barn, gå ut och sätta sig i sandlådan var som att kränka kvinnornas privilegier. Här hade aldrig förut någon man varit. Detta var kvinnornas territorium och jag var definitivt inte välkommen. Jag var ett störande moment, en främmande fågel, en inkräktare. Samtalen tystnade. Menande blickar utväxlades. Jag blev, kort sagt, utfryst.

Det har nu gått 30 år och jag får en tidning som beter sig på samma sätt. En ursäkt och ett tillrättaläggande vore på sin plats.

Nästa landshövding?

På bilden från Corren syns Per Eckerberg, Göte Svenson och Rolf Wirtén.

Landshövdingen i Östergötland, Björn Eriksson, avgår i höst och nu har spekulationerna om hans efterträdare börjat. Eriksson har varit omåttligt populär. Med en aldrig sinande entusiasm har han farit runt i länet och med sin tordönsstämma talat med och till kreti och pleti. Han är välkänd i vartenda skrymsle av länet.

När jag kom till Östergötland var det Per Eckerberg som var hövding. Han var, trots sin ringa höjd över havet, en respektingivande person. Man duade inte… Han gillade manskör och bjöd hela Lihkören tillsammans med länsråd och andra på lax som han dragit upp själv och hemkryddat brännvin.

Hans efterträdare tillsattes i en tid då alla skulle heta Göte. Ty kommunalrådet hette Göte Andersson och Correns chefredaktör Kjell Göthe. Jag antar att Göte Svenson hade fler meriter än sitt namn, men regeringsperioden framstår som tämligen färglös.

Sen kom hedersmannen Wirtén. Rolf och Gunvor Wirtén var ett strålande värdpar för luncher, middagar och kulturaftnar på slottet. Rolf och Gunvor har blivit Linköping trogna och syns ofta i stadens vimmel. I samband med Wirténs 70-årsdag instiftades Rolf Wirténs kulturpris och jag hade den stora äran att ta emot det första år 2000. På måndag, den 4 maj delas det ut för nionde gången.

Nog måste det väl bli en kvinna? Med tanke på århundraden av patriarkat och mansdominans är det en självklar tanke, men å andra sidan kan man ju fråga sig om plötsligt alla landshövdingar måste vara kvinnor, men självklart ser jag gärna en kvinna på posten. Här hittar ni en lista över de senaste 95 landshövdingarna. Inte många kvinnor…

I dagen tidning nämns några namn.

Lena Ek vore kanon. Hon är djupt förankrad i länet, har lång politisk erfarenhet, både kommunal och nationell. Hon har dessutom en gedigen akademisk bakgrund – och har varit spexare!

Ylva Thörn är visserligen östgöte, men har en ensidigt facklig erfarenhet och saknar både akademiska och politiska meriter.

Dessutom…

Lars Stjernkvist verkar vara en kul kille med stor integritet. Han inger förtroende och skulle nog bli en populär hövding om han kan tona ner sin politiska agenda…

Lars Leijonborg är genuin stockholmare och skulle kanske få problem med att rota sig i den östgötska lerjorden. Han fyller 60 i år och är kanske därmed inte riktigt den föryngring man kunde förvänta sig på posten.

Men varför inte allas älsklingar Margot Wallström eller Marita Ulvskog…

Min egen kandidat? Lena Ek förstås.

Vitsen med humor

Min morgontidning har anställt ett gäng lustigkurrar… Varje dag plågas vi med rubriker som verkar konkurrera med Blandaren och Toddybladet eller försöka återuppväcka Svenska Mad.

Eftersom jag är självutnämnd specialist på humor kan jag lätt säga att man misslyckas.

Snälla Corren sluta!

Efter det famösa klavertrampet med det smaklösa alla-hjärtans-dag-numret kommer vår skilsmässa allt närmare.

Det här – däremot är kul:

Genom mina genusglas

Ibland har jag på mig mina genusglasögon. Inte särskilt medvetet, men ändå.

I dagens Corren intervjuade journalisten Therese Trogen en kvinna som fyllde trettio. En bit in i artikeln kommer det: "X kommer [...] till Correns redaktion [...]. Klädd i jeanskjol, blus, stövlar och gråa overknee-strumpor med en liten rosett på [...].

Jag trodde vi var färdiga med den där grejen. Att slentrianmässigt beskriva kvinnors utseende och kläder, medan männen beskrivs med karaktärsdrag, titlar och annat. Kvinnor med förnamn: Wanja, Silvia, Mona. Männen med efternamn: Reinfeldt, Borg, Norrena.

Skärpning för bövelen!

Sjungande män!

Äntligen är det någon som tar bladet från munnen och påpekar vilka usla förebilder många ishockeyspelare är. Ishockey är en sport där slagsmål frodas (och uppmuntras?) och alltid ursäktas med att det inte är så lätt när adrenalinet rinner till… Johan Sievers (En av mina journalistidoler!) skriver om detta i lördagens Corren. Klokt som vanligt.

I de manliga kollektiven frodas ofta osunda ideal och det är viktigt att vi på alla sätt motarbetar dessa.

Eftersom jag själv sedan länge är kraftigt inblandad i och beroende av ett manligt kollektiv har jag många gånger reflekterat över om det vi gör är bra och om vi fostrar goda män.

Manskörer är omgärdade av fördomar. Dels de mer eller mindre rent musikaliska, dvs. de som handlar om att manskörer sjunger illa, att de sjunger mossig otidsenlig nationalistisk musik eller att de bara sjunger vårsånger och supvisor. Den andra fördomen handlar om att manskörssångare är dryga och malliga och att de sluter sig i ordensliknande organisationer och dunkar varandra i ryggen, stänger ut andra och är allmänt opåverkade av verkligheten utanför.

Den manskör jag leder bedriver denna termin en ”manskörsskola”. Det innebär att vi på olika sätt vänder oss till killar i gymnasiet för att locka dem att sjunga, och att fortsätta sjunga i kör. De killar som gillar att sjunga är alltid en försvinnande minoritet i de skolkörer som finns. I en manskör kan de få stärkt musikaliskt självförtroende av att befinna sig i majoritet. Manskören samarbetar regelbundet med en damkör, vilket gör att risken för osunda manlighetsmiljöer ändå är ganska liten. Den grabbiga andan finns förvisso ibland, men den tar aldrig överhanden och jag är fast övertygad om att det faktum att killarna sjunger tillsammans överväger de eventuella nackdelar som finns med det rent manliga kollektivet.

Jag citerar gärna igen en av mina favoritkolleger Bosse Johansson: ”Grabbar som sjunger tillsammans startar inte krig.” Så enkelt är det.

Men om vi ska få fler killar att sjunga måste det till att vi vuxna män är förebilder. Små pojkar måste möta män som sjunger. Hemma, på dagis och i skolan. Det är på tok för få manliga lärare och körledare för barn och det är på tok för få pappor som sjunger med sina pojkar.

Så istället för att gå och titta på slagsmål i Cloetta Center är papporna välkomna att ta med sina söner och besöka Lihkörens konserter och repetitioner.

Banaliteters banaliteter

Jag vet inte vad det är med mig, men jag har så fruktansvärt svårt för den här dagen, Alla hjärtans dag. Det kommersiella tjafset hade jag väl kunnat stå ut med bara genom att undvika det, men nu jamsar min morgontidning med i banalitetshysterin och trakasserar mig med hjärtformade annonser instoppade i de redaktionella texterna, med en fullkomligt osannolik förstasida som påstås vara ett frieri!

Till råga på allt har chefredaktören en stor annons där han proklamerar att han tror på långvariga förhållanden, vilket väl ska tolkas som att han vill ha trogna läsare som prenumererar. Jo jag tackar jag. Om de banala jippona ska fortsätta att breda ut sig i tidningen så kan det bara gå käpprätt åt skogen med den saken.

Jag vill ha en tidning med intressanta texter av goda skribenter. Inte en tidning som utser årets hund eller årets katt och som tävlar i ytlighet med de företeelser som rimligen hör hemma i veckopressen.

Sedan länge publicerar man fullkomligt osannolika ”dagens dikt”-er där orytmiska banaliteter och grötrim ständigt firar triumfer. Insändarsidan täcks av trivialiteter där insändare tillåts förfasa sig över hundbajs, felparkeringar och sina medmänniskors tillkortakommanden, allt under skydd av feghetens signaturer.

Varför inte visa lite respekt för oss läsare? Varför idiotförklara oss? Varför kan inte Corren bara vara en morgontidning? Varför måste den nedlåta sig till tramserier? Det intellektuella kapitalet hos Correns journalister är stort. Använd det.

Vi som tycker att en region av Östergötlands storlek behöver en riktig morgontidning måste protestera!

Nu är det gjort.

In med Prütz

Det blir lite klubben för inbördes beundran här, men det får ni tåla. Jerry Prütz, mannen med den vassa pennan, fortsätter att propagera för mina insatser i körbranschen. I dagens Corren skriver han:

Det är smickrande. Jag har ännu inte sett något av säsongens avsnitt av Körslaget så jag vet inte riktigt hur illa det är, men jag litar på Jerrys omdöme. Det måste vara förfärligt. Men jag skulle nog inte göra mig riktigt i sammanhanget – såvida man inte vill höra en Bachmotett med Östgöta Kammarkör.