Akademiledamot

Jag är akademiledamot. Sitter på stol nr. 3 i Barnbarnsakademien.
Min mormor och morfar hade sex barn och 18 barnbarn. De äldsta barnbarnen, mina bröder, är födda 1944 och det yngsta 1972. När det artonde barnbarnet föddes 1972 instiftade en kreativ morbror Barnbarnsakademien. Vi har en hyfsat jämn könsfördelning i vår akademi, 8 män och 10 kvinnor.

Jag ska väl i ärlighetens namn erkänna att det varit glest mellan akademisammankomsterna. Mest har det skett i samband med högtidsdagar och begravningar. De sex syskonen är nu borta alla; den sista, en moster dog för en månad sedan vid 91 års ålder. Nu är det dock dags för akademisammankomst. På lördag träffas vi! Medelåldern i akademien har hunnit bli 53 år och sammanlagt har akademien producerat 35 barn och 8 barnbarn.

Om ställföreträdande lidande

Vårt behov av sorg är omätligt. På samma gång som vi tveklöst skulle erkänna att vi inte vill drabbas av lidande och sorg, kastar vi oss in i ett ställföreträdande sorgearbete så fort tillfälle ges. Jag vet att detta är en känslig fråga. Men även känsliga ämnen får, och förtjänar att diskuteras.

I Corren idag publicerades en stor artikel om djurförsök. Råttor får hälsenorna avskurna för att hjälpa forskare att komma på en bra metod för att hjälpa människor med avslitna hälsenor. Vi lider förstås med råttorna och förfasar oss över hur de behandlas. Eller?

Jag minns ännu när vi för flera år sedan fick följa den lilla flodhästungen Nelsons kamp för livet i Kolmårdens djurpark. Braskande bilder och rubriker i flera veckor. En hel nation i sorg.

Det är ett känt faktum att vita (söta) råttor i bur får oss att känna oss hjärtnupna i avsevärt högre grad än en äcklig brunråtta i soprummet. Medan en plockad broiler i kyldisken inte berör oss alls. Ett ulligt lamm är värt mer sympati än en skitig, fnasig gris.

Den stackars Englas fruktansvärda öde berör oss så oändligt mycket mer än de tusentals svältande barn som varje dag dör i länder hundratals mil bort. Nu har Englas familj bett att tv ska direktsända begravningen. De vill att jag ska dela deras sorg. Och självklart ställer jag upp.

Den tänkande människan Ladislaus Horatius skrev för länge sedan i sin artikel Tragedin pågår oavbrutet (Tsunami): ”Kollektiva sorgemanifestationer gör mig illa till mods. Hur kan tiotusentals människor känna likadant, på en och samma gång? Utanför teatersalongen?” Då var det Tsunamin. Nu skriver han på FaceBook: ”En död är normal och förväntad, för att inte säga banal, en annan extraordinär och bra löpsedelstoff.”

Hur ska vi förhålla oss till lidande och död. Ska vi ryckas med i de kollektiva känslorna för det banala (råttorna) eller ska vi låtsas som om vi saknar empati? Hur ska vi lyckas känna medmänsklighet med barnen i Darfur när vi inte ens klarar av grannens odrägliga ungar?

Jag vet inte – förstås. Jag blir bara bedrövad. ”Håll statustänkandet borta från döden” skriver Ladislaus. Javisst – det är väl självklart. Men känslor är ju just känslor därför att vi inte styr över dem. Den som behärskar sina känslor kallar vi känslokall. Och det är fult det.

Känslorna kommer över oss i olika hög grad utan att vi kan styra det, Ingen vettig människa kan säga till Englas föräldrar: ”Er sorg berör mig inte.” Det är osannolikt och förhoppningsvis osant. Men ändå.

Det finns en större sorg. Den över människans och mänsklighetens otillräcklighet.

Språknördar I

Vi är en språknördig familj.

Igår dök senaste numret av Språktidningen ned i brevlådan och när jag kom hem på kvällen hade 15-åringen gått och lagt sig och istället för att läsa Kalle Anka eller någon bok var han djupt upptagen av en artikel om förortsfranska.

Justerad familj

När jag kom hem från morgonpasset på gymmet i fredags började min gamla knäskada ge sig tillkänna igen och det gjorde rejält ont. Sen kom sonen hem från skolan på eftermiddagen och var justerad i höften. Ett ”låtsasbråk” med en kompis hade resulterat i att han fått en ”stock” (ja, han sa så) inkörd i höftbenet. Efter morgonpromenaden med hunden på lördagen återvände hustrun linkande. Hon hade trampat snett med foten som har en gammal ledbandsskada från 70-talet. Jämmer och elände.

Därmed var hela familjen utslagen. Den enda friska var tyvärr hunden som inte hade någon som helst förståelse för varför promenaderna plötsligt var reducerade till korta besök i buskaget runt husknuten. Okänslig typ – helt i avsaknad av empati.