Vårt beroende av förtroende

Varje samhälle bygger på beroenden. Så länge vi inte är eremiter utan lever många tillsammans är vi beroende av varandra. För vårt välbefinnande, för vår försörjning, för vår utbildning, utveckling och mognad, etc. För att samhället ska fungera med alla de beroenden som finns människor emellan krävs också att vi har förtroende för varandra – i stort och smått. På Wikipedia finns en policy som handlar om samarbete och som på svenska uttyds "Förutsätt att andra har goda avsikter" ("Assume good faith"). 

Det är i sin enkelhet en livsvisdom som alltid borde appliceras på umgänget människor emellan. Härom dagen publicerade två linköpingsforskare, Per Gyberg och Hanna Sjögren en debattartikel i Corren där de i skoldebatten pekar på det sorgliga faktum att ”reformerna sätter tvångströjor på en hel profession” och att ”lärarna [måste] återfå förtroendet för att utveckla undervisning och examinationsformer”. Samhällets, politikernas och föräldrarnas brist på förtroende för lärarkåren är ett hot mot hela skolan. Släpp loss lärarna! Befria dem från allt löjligt pappersarbete och låt dem undervisa. Sannolikt kommer det att visa sig att de är väldigt bra på det, bara vi ger dem förtroendet!

---

På samma sätt skulle man kunna se på det politiska etablissemanget. Vi har valt dem. De är förtroendevalda. Men så ge dem då förtroendet! Correns småaktiga jakt på politikers umgängesvanor och sammanträdesformer är bara löjlig. Ge politikerna förtroendet att utföra sitt arbete efter bästa förmåga. Lyckas de inte med det får vi försöka välja nya villiga. Visst ska olagligheter och maktmissbruk påtalas, men att redovisa vad vinet kostar vid en måltid är ren och skär småaktighet. Det föder avundsjuka och insändarsidorna fylls av anonyma "skattebetalare", "vanlig löntagare", etc.

Vi måste våga lita på varandra. Lita på att lärare och politiker kan, vill, och försöker göra ett bra jobb. Förutsätt att andra har goda avsikter annars går det åt skogen med det här samhället.

Bengt Göransson (81) åter till heders!

Correns förslag idag till en koalitionsregering  är sannerligen en intressant tanke. Jag tror att svenska väljare i grunden är rejält trötta på den blockpolitik vi haft sedan urminnes tider. Det vore välgörande att låta väljarna verkligen rösta ideologiskt och inte taktiskt och det vore säkert oerhört nyttigt för socialdemokrater och moderater att regera ihop. Betänk att man då representerar två tredjedelar av Sveriges befolkning!

Correns osignerade artikel innehåller många bra förslag, men som vanligt, då det gäller kulturen räcker varken kunskapen eller fantasin till. Jonas Hassen Khemiri är förvisso en lysande författare och en god debattör. Men det räcker knappast. Och uppdraget är inte heller att höja kulturens status eller att stimulera unga till läsning. 

Kulturministern ska inte vara en utövande konstnär utan en visionär person med bred erfarenhet av olika slags kultur(er) och folkbildning. Man kan inte ha en representant för det ena eller andra skrået som minister, det är dömt att misslyckas. Kultur handlar inte heller om status och pengar eller läskunnighet. Kultur handlar om insikten att det är kulturen som ger oss de tankar som gör oss till människor. Människor som förmår att fatta kloka beslut och förmår att förändra välden till allas bästa. 

Den enda kulturminister genom åren som jag kan komma på som förstått detta är Bengt Göransson.

Leden glesnar

De verkligt intellektuella giganterna finns snart inte mer. Jag tror aldrig att jag någonsin åter kommer att möta någon som mer liknar en renässansfurste än Augustin Mannerheim. Han var oerhört bildad och beläst, en verklig estet och en skicklig musiker. Därtill var han jägmästare och under lång tid godsägare.

Efter mina konserter – ibland i pausen – kom han ofta fram och diskuterade sina intryck av musiken. Han var en person som med rätta tog plats.

Jag hade en stående inbjudan att besöka honom för att diskutera hans Goetheöversättningar, framför allt de texter som Schubert tonsatt. En inbjudan som jag aldrig hörsammade. Det grämer mig oerhört.

Jag måste lära mig att ta vara på tiden innan det är för sent.

Skald, stig genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.
(Heidenstam)

Och sen pratar vi om vad som är viktigt i livet.

Det är ett problem att personer med ekonomiskt makt, i det här fallet de som låter sig representeras av Svenskt näringsliv (I den här frågan tror jag faktiskt att många företagare baxnat vid läsningen av rapporten och inte alls ställer sig bakom formuleringarna.) faktiskt tror att de sitter inne med sanningen, eller lösningen på det som de upplever som problem.

Att de faktiskt kan ha fel, tror jag inte riktigt att de kan förstå. Om man hela tiden tror att tekniken och industrin är det enda som bygger ett samhälle – ja då är det samhället riktigt illa ute.

Va? är det inte? Nej, det är människorna som bygger samhället. Och vi människor är, turligt nog, olika. Vi har olika behov och olika förmågor. Men några saker har vi dock gemensamt, och det viktigaste är behovet av kultur. Med kultur menar jag då begreppet i dess vidaste bemärkelse, just det som gör oss till människor. Humana varelser. Humanister. Vi är nämligen beroende av varandra – annars är det inget samhälle. Den som ställer värden mot varandra, i stället för att jämka samman dem, är inte samhällsbyggare utan samhällsomstörtare.

Svenskt näringsliv talar i sin rapport maliciöst om ungdomar som inte vill arbeta, om studenter som inte är särskilt intresserade av att studera, att de saknar livsplan, att några tar utbildningsplatser för mer motiverade etc. Hade detta varit en partipolitisk rapport och inte handlat om utbildning, hade det inte rått någon tvekan om att den kom från Sverigedemokraterna. De nedlåtande formuleringarna och vi-och-de-tänkandet saknar motstycke.

Men problemet är alltså att detta är en rapport från Sveriges ekonomiska makthavare. De som tror att alla livets värden går att mäta i tid och pengar. Det gör mig bekymrad och bedrövad och jag undrar hur de har fått sin snedvridna människosyn.

Vi har behov av kultur. Den är nödvändig för vår överlevnad. Kultur är gemenskap. Kultur är stimulans av tanken och tänkandet. Kultur är också känslomässig beröring och stimulans – och inte minst samtal om dessa ting. Kultur är gemenskap.

Ett livskraftigt samhälle måste ha råd med kultur.

Jag bävar för konsekvenserna av den klyfta Svenskt näringsliv nu har sprängt mellan vi och de. Den är minst lika farligt reaktionär som de mörkaste politiska högerkrafter.

Jag skulle vilja ge dem (vilka de nu är) en kurs.

En kurs där vi läser Fröding, Lagerkvist, Heidenstam, Strindberg, Lindgren (ja både Torgny och Astrid), Elsie Johansson, Kristina Lugn och Kerstin Ekman; där vi lyssnar på musik av Hugo Alfvén, Paula af Malmborg, Karin Rehnqvist, Ingvar Lidholm, Sven-Erik Bäck och Sven-David Sandström och ser några pjäser av Lars Norén, Strindberg, Stina Oscarson, Kristina Lugn och Sara Stridsberg.

Och sen pratar vi om vad som är viktigt i livet.

SN: Sänk studiestödet för humaniora

De senaste årtiondenas idé om att bara utbilda delar av människan har nu slagit igenom med full kraft. Nu ska man inte ens kunna välja vilken del man vill utbilda.

Utbilda helst bara ingenjörer - och bara i matte och teknik. De behöver inte kunna läsa eller tänka. Lite svengelska ska man kanske kunna så att man kan framträda vid mötena på Ericsson eller Saab.

Men man behöver inte veta hur människor fungerar, hur världshistorien har sett ut, hur man kan påverka och använda sitt känsloliv. Några ekonomer behövs kanske också som kan styra Marknaden. Men de behöver inte heller några historiska kunskaper, de verkar ju bara i nuet.

Världen springer ifrån oss. Den självklara tiden för eftertanke och reflektion finns inte längre. I den snabba twitter-världen hinner få läsa böcker, gå på teatern eller lyssna på musik. Lyssna. Lyssna, inte höra. Dunket från grannens anläggning hör vi, men när lyssnar vi?

Vad vi nu behöver är just att utbilda hela människor, att utbilda bildade människor.

Stäng in Svenskt näringslivs gubbar och gummor med några rejäla Mahlersymfonier; börja med 2:an, samt några goda böcker och släpp ut dem igen när de återtagit mänsklig skepnad.

Dagens rapport visar bara att vi har för få humanister.

Konsten att hantera kverulanter

Jag hittade det här bortglömda kortet i en låda och funderade på om det kanske skulle kunna vara en affärsidé att trycka upp nya, men bestämde mig istället för den här modellen. Tryck upp egna om du tror att du kommer att ha användning för dem.

Du gamla, du fria 2

Texten är från Svensk söndagsskolsångbok för hem, skolor och barngudstjänster, 1929.

Vi närmar oss den 6 juni då tiotusentals (hundratusentals?) röster ska klämma i med ”Du gamla, du fria”. Den som mina mellanstadieelever, under min korta karriär som musiklärare på 70-talet, kallade för ”landskampslåten”. På senare tid har en del av texten börjat förvanskas och det gör kanske inte så mycket – den blir varken bättre eller sämre av det. I andra strofens tredje versrad står det ”Jag vet, att du är och du blir vad du var” som nu ofta sjungs ”Jag vet, att du är och förblir vad du var”.

Det kan ju tyckas vara en bagatell, men om man försöker analysera vad texten egentligen säger oss kan det bli intressant. Till att börja med måste jag tillstå att den gode Dybeck lyckats ganska väl med rytm och ordval. Det är lätt, käckt och klämmigt att sjunga ”Jag vet, att du är och du blir vad du var”. Det studsar fint i upprepningarna ”du är”, ”du blir” och ”du var”, och rent poesitekniskt är det allitteration och inrim som heter duga. Men vad betyder det?

Det talas i texten om Nordens (Nordens – inte Sveriges!) företräden och storhet i "fornstora dar" och sen meddelas det att sångens ”jag” vet att Norden är vad det en gång varit och kommer också att bli vad det en gång varit. Det här är besynnerligt. Om det redan är, kan det väl inte också bli – liksom samma sak?

I vår moderna världsbild är kanske detta synsätt inte heller särskilt sympatiskt. Jag är förstås osäker på vilken storhet det är Dybeck syftar på, men med utgångspunkt från att texten skrev 1844 så får man gissa. Oavsett om vi gissar på den gustavianska epoken, stormaktstiden eller vikingatiden så kan vi väl konstatera att det inte är samhällen som vi vill återupprätta eller återskapa. Däremot kan ju Dybeck kanske syfta på ett slags inre storhet – Norden som föregångsland när det gäller att ta hand om sin befolkning, sina naturtillgångar och att vara generöst mot främlingar och oliktänkande. Då börjar det likna något, men vi vet fortfarande inte hur författaren tänkte.

Om vi alltså accepterar att vi inte känner ordens verkliga innebörd och att satsen också egentligen är helt obegriplig, hur ställer vi oss då till nytolkningen: ”Jag vet, att du är och förblir vad du var”? Jag måste säga att den blir begripligare, rent semantiskt. Nu står det rent ut att jag vet att det kommer att förbli som det en gång var! Men då har man tappat den studsande poetiska finessen i rytmen och det är synd tycker jag. Dessutom kvarstår dilemmat: Vill jag verkligen att det ska förbli som det en gång var? Ja, det beror då på vad man läser in i Dybecks bild av Nordens storhet.

Vi vet att ”Du gamla du friska”, som den först hette, sjöngs första gången den 18 november 1844 vid en ”Aftonunderhållning med nordisk folkmusik” i Kirsteinska huset i Stockholm. Dybeck hade skrivit texten till en balladmelodi upptecknad i Västmanland. Vad man däremot glömt bort är att Dybeck faktiskt framhöll att ”de högst medelmåttiga orden” var skrivna just för detta sammanhang och inte avsedda att spridas eller ges ut i tryck. (Anna Ivarsdotter: Musiken i Sverige, bd III, 1992, sid 68.) Mot denna bakgrund kan man ursäkta Dybeck. Det var som att skriva en spexkuplett eller en schlager; orden och rytmen var viktigare än innehållet.

Det är alltså inte rättvist att klanka på Dybecks text. Det är inte hans fel att hans text blivit Sveriges nationalsång och det var aldrig hans avsikt att skriva någon sådan.

Mot denna bakgrund kan man därför sjunga, tycker jag, lite som man vill. En gissning, baserad på Google-träffar, är att en tiondel av er kommer att sjunga den nya versionen och resten som Dybeck skrev.

En sak är dock säker – majoriteten av svenskarna kommer inte att sjunga alls, men det är en annan historia.

Du gamla, du fria

Den gamla skolsångboken "Sjung svenska folk!" kommer äntligen i en ny upplaga lagom till nationaldagen den 6 juni och Kronprinsessans bröllop, meddelas det från den statliga Nationaldagskommittén.

Samtidigt har Riksdagen beslutat, efter mer än ett sekels hattande, att "Du gamla, du fria" nu får officiell status av Sveriges nationalsång – eller Swedish National Anthem, som den alternativa titeln kommer att vara. Till yttermera visso har man beslutat om en version 2 (nr. 5b i sångboken) i a-moll att användas i de sällsynta fall landslaget förlorat en match i fotboll eller ishockey.

Mina kontakter i musikbranschen har gjort att jag här har möjlighet att publicera både bild och ljud.

Brottsförebyggande kultur

Idag har Corren ett reportage om Michael Lundh. Lundh är en god människa. Genomgod. Dessutom säger han: ”Kulturen är ett av de främsta brottsförebyggande redskapen vi har, med bibliotek, teater och musik…”

Våra kultursalonger befolkas av personer som de flesta aldrig varit i närheten av brottslighet. De flesta är kvinnor och majoriteten är över 50 år. (Jag vägrar att använda det töntiga uttrycket 50+!)

Kulturinsatserna måste göras bland unga pojkar och män. Befria dem från ishockeyslagsmål och spela teater med dem eller sjung i kör.

Satsa pengar på kultur i skolan! Satsa pengar på kultur för pojkar!

Kulturpropositionen II

Angående kulturproppen rekommenderar jag dessa två inlägg i Sydsvenskan och Corren.

Så kom då kulturpropositionen

Jag är tvehågsen inför den föreslagna ”portföljmodellen” där en stor del av kulturansvaret regionaliseras. Det är å ena sidan positivt att regionerna får ökade resurser och större självbestämmande, men också oroande att Sverige, kulturlandet Sverige, avhänder sig möjligheten att bedriva en nationell kulturpolitik. Sverige har ett starkt varumärke inom många kulturområden – inte minst mitt – körsång.

Nu lägger man ner den enda centrala kulturinstitutionen där det finns konstnärlig kompetens inom just detta område – Rikskonserter. Därmed lämnar man, menar jag, svenskt musikliv i sticket. Menar man att det i framtiden inte längre ska vara ”svensk körsång” som intar en frontposition i världen, utan ”östgötsk” eller ”uppsaliensisk”? Fan tro’t!

Vid betraktande av den nuvarande regionala kompetensen inom kulturområdet finns det skäl att oroas. En ekonomisk förstärkning kan naturligtvis ändra på detta, men för det krävs politisk vilja och det återstår att se om den finns.

Corren kommenterar kulturproppen på ledarplats. Där talar man föraktfullt om den ”arty kultureliten” i Stockholm som man nu befrias från. Sättet att betrakta elitism inom kulturområdet är unikt. Inom andra områden såsom utbildning, forskning, politik, ekonomi, m.m. betraktas hög kompetens med respekt och som en förutsättning för att uppnå goda resultat och för att fatta bra beslut. Inom det konstnärliga området ska det tydligen vara dilettanterna som regerar.

Det finns mycket gott i kulturproppen. Kvalitetsbegreppet – detta besvärliga och skrämmande ord som få politiker vågar ta i sin mun – finns med, och det tackar vi för.

Konstnären som terapeut

Riksdagsledamoten Yvonne Andersson har upptäckt att kultur är bra för människan. (Corren idag). Det är bra. Jag önskar att alla politiker gjorde det. Hennes artikel betonar de medicinska fördelarna och kulturens användbarhet i terapeutisk verksamhet. Det är också bra.

Det finns dock en påtaglig risk med detta.

Risken är att politikerna blir så förtjusta i tanken på kulturens helande förmåga att konsten reduceras just till ett medel för att få människor att må bra.

Konstens uppgift är nämligen något helt annat.

Skandalerna i våras kring NUG och Anna Odell fick de mest absurda konsekvenser. Till ytterligheterna hör Mats Degerlinds utbrott på Newsmill: ”Att konstens uppgift är att provocera är den obegåvade konstnärens dåliga alibi” var rubriken. Det må vara sant, men det kräver också av betraktaren att kunna bedöma vem som är begåvad och vem som är obegåvad. Ty det är också den begåvade konstnärens uppgift att provocera.

Alla de stora tonsättarna har provocerat. Från Gesualdo, Monteverdi, Bach, Mozart, Beethoven, Wagner, Schönberg, Stravinskij, Penderecki…

Michael Wiehe skrev för över 30 år sedan: ”En konstnär är en person som ägnar sig åt att analysera verkligheten och som i sina produkter visar upp resultaten av denna, ständigt pågående analys.” Det kan vara smärtsamt – inte minst för makthavarna.

Konstdebatten i våras är anmärkningsvärd. Konsten har en förmåga att röra upp känslor på ett sätt som saknar motstycke. Av all samhällsfinansierad verksamhet är det ingen annan som är så ifrågasatt. Den usla skolpolitiken, den beklämmande åldringsvården och den gravt misslyckade asyl- och invandringspolitiken är områden som får fortsätta att misslyckas år efter år utan nämnvärd upprördhet.

För att slippa provokationer kan man försöka reducera kulturen till ett terapeutiskt verktyg.

Så länge det finns konstnärer kommer det inte att lyckas.

Bevara Elsa Brändströms skola!

Ovanstående rubrik är hämtad ur Corren i tisdags.

Elsa Brändströms skola är ett kulturminne mitt i Linköping. Den förtjänar ett bättre öde än en oviss framtid i privat ägo.

Jag skulle vilja att några framsynta, kulturintresserade politiker tog sig en rejäl funderare på om detta inte skulle vara ett utmärkt Musikens hus. Linköpings musikliv saknar ändamålsenliga, prismässigt överkomliga, lokaler. Körer och orkestrar behöver repetitions- och konsertlokaler.

Så vill jag se nästa rubrik i tidningen. Jag vill att politikerna i kultur- och fritidsnämnden gör sig hörda och samlar representanter för Kulturskolan, körerna, orkestrarna etc. och förutsättningslöst diskuterar ett alternativ till försäljning.

Skolans läge, närheten till konserthuset, teatern, Nationernas hus och dansgymnasiet skulle kunna göra byggnaden till ett kulturcentrum i staden. Här finns en lagom stor aula användbar för både musik, dans och teater. Här finns salar av sådan storlek att flera ensembler, körer och orkestrar kan repetera samtidigt. Här skulle delar av Kulturskolan och de centrala gymnasierna kunna bedriva musikverksamhet på dagtid. På kvällarna kunde huset utnyttjas för konserter och repetitioner för olika typer av ensembler och föreningar. Till skolan hör en tomt som skulle kunna användas för utomhuskonserter.

I skolan finns en underbar atmosfär och en kreativ miljö. Där finns salar i olika storlek, kontor, kafé och personalrum.

Låt Axel Kumliens och Axel Brunskogs vackra skapelse bevara sin invändiga 1800-talskaraktär och skapa en kulturell mötesplats för människor som kan bidra till att göra Linköping ytterligare attraktivt att bo och verka i!

En försäljning av ett av Linköpings mest intressanta kulturhus vore ett misstag omöjligt att reparera.

Piratpartiet igen

Sophia anklagar mig för att inte veta vad jag talar om. Det kanske är korrekt, men jag har verkligen försökt att på Piratpartiets webbplats sätta mig in i vad partiet står för och det är sannerligen inte lätt. Sidorna vimlar av citat från allehanda personer och man har inte en aning om huruvida det är partiets officiella ståndpunkt eller insända tyckanden från enskilda sympatisörer.

Om det inte är förmätet tror jag kanske också att jag vet mer om upphovsrätt än de flesta av de tusentals personer som röstade på Piratpartiet...

Om Piratpartiets tankar kring upphovsrätt kan man läsa här: http://www.piratpartiet.se/politik/upphovsratt/

En återkommande formulering är denna:

”Upphovsrätten skapades för att gynna samhället genom att uppmuntra till skapande, utveckling och spridning av kultur. För att uppnå dessa mål krävs en balans mellan dels samhällets krav på tillgänglighet och spridning, och dels samhällets önskan om att det ska finnas incitament för nyskapande och vidareutveckling av kultur.”

Om det är partiets egen tolkning av upphovsrätten eller ett citat vet jag inte – och får inget svar på webbplatsen.

På Stims webbplats står följande:

”Den upphovsrättsliga lagstiftningen är utformad så att rättighetshavarna, till exempel författare, kompositörer, musiker, fonogramframställare i olika väsentliga avseenden har ensamrätt till sina verk och prestationer. Tanken är att deras ekonomiska och ideella intressen på så sätt skall kunna tillvaratas.”

Denna formulering säger inget om ”uppmuntra till skapande” eller ”gynna samhället” utan är en strikt tolkning av upphovsrätten som ett skydd för upphovsmännen. Jag delar Stims uppfattning om att upphovsrätten handlar om att skydda min ensamrätt till mina verk.

Detta är min utgångspunkt i upphovsrättsfrågan.

Piratpartiet har riktat in sig på ny teknik och egentligen bara förklarat sina ställningstaganden då det gäller fildelning, fri sampling och underhållningsbranschen. När det gäller skyddstiden 70 år talar man om kapital och investerare.

Om kopiering skriver man följande:

”Att dela med sig av kopior, eller på annat sätt sprida eller använda annans verk, skall aldrig vara förbjudet så länge det sker på ideell basis utan vinstmotiv.”

Jag tolkar det som att vilken kör som helst kan kopiera de noter jag gett ut och framföra musiken på konsert så länge syftet inte är kommersiellt. Eftersom inga körkonserter går ihop sig antar jag att de inte är kommersiella. Därmed har man direkt satt stopp för all notutgivning av körmusik.

Jag behöver inte höra fler brandtal om Piratpartiets förträfflighet. Det finns säker en mängd goda människor och goda avsikter i partiet, men om någon skulle kunna utveckla partiets tankar om upphovsrätten för ”vanliga” musiker som inte jobbar i underhållningsbranschen, som skriver sin musik för liveframträdanden i den icke-kommersiella delen av kulturlivet, som ger ut sin musik på noter på förlag som hela tiden för en ojämn kamp mot olaglig kopiering, då lyssnar jag gärna. Vill man kan man också inbegripa fotografer, poeter, målande och skulpterande konstnärer.

Vi som aldrig har varit i närheten av kapital, investerare, underhållningsbransch eller skivbolag; vi vill gärna ha svar på vilka effekterna blir för oss av Piratpartiets holmgång med upphovsrätten.

Piratpartiets webbplats är ett sammelsurium av lösryckta tankar och idéer. Det kanske är naturligt för ett nytt parti, men jag vidhåller min ståndpunkt: Partinamnet är i hög grad oseriöst eftersom pirater (det som i min barndom hette sjörövare) är brottslingar och jag är mycket tveksam till huruvida man någonsin kommer att lyckas bli något annat än ett missnöjesparti.

Låt oss bekämpa pirater II

Min bloggvän Sophia B skriver i en kommentar till Låt oss bekämpa pirater här nedan:

”Men jag är helt övertygad om att om vare sig PP eller de bolagsjättar som styr diskussion likväl som lagstiftare skall få bestämma, så krävs en fördjupad debatt. En om kultur och driften att skapa, inte om pengar i första hand. Och där skulle du och sannolikt en del av dina kommentatorer kunna spela en stor roll. Om ni ville.”

Det är uppfordrande och klokt. ”Om ni ville!”

Sanningen är att jag inte vill. Jag är komplett ointresserad av debatten och i det närmaste likgiltig inför politik. Det innebär inte att jag inte har åsikter – de framför jag ju här titt som tätt. Därför beundrar jag Sophia som med ett brinnande patos vänder ut och in på varje väsentlig fråga och tar en politisk ståndpunkt. Men jag är inte sån. Jag torgför mina åsikter, gärna i en raljant ton, därför att det roar mig. Punkt.

Kalla mig gärna oansvarig eller lat – det är säkert sant. Men om någon lyssnar talar jag gärna.

I dagens SvD går debatten vidare och jag måste säga att jag blev lätt överrumplad. En Eva Hemmungs Wirtén, professor i biblioteks- och informationsvetenskap, säger kloka och omtumlande saker:

–En kultur där vi hela tiden måste fråga om lov innan vi gör något skapar en rädsla för allt kulturellt användande, säger hon.

Det intressanta är egentligen inte lagen i sig, menar hon, utan att dagens debatt leder till en uppfattning om att vi gör fel varje gång vi på något sätt använder oss av kulturellt material. Det kan leda till självcensur hos konstutövare.

Jag är beredd att ompröva min ståndpunkt att allt mitt är mitt, för vad är jag annat än en epigon eller ”är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal” för att citera den senaste bibelöversättningen.

Om raffset och kulturkrockar

Svenska Dagbladet rapporterar idag om att saudiska kvinnor inte vill handla sina behåar av män.

Detta föranleder mig att berätta följande sanna historia.

För tjugo år sedan gjorde jag med min kör Lihkören en turné till Jordanien. Det var en fantastisk turné och en helt osannolik upplevelse, men det här ska inte handla om turnén utan om Hussein.

Hussein var vår man i Amman. En utåtriktad, modern muslim med många västerländska kontakter. Han blev vår vän.

Något år efter den här turnén hörde Hussein av sig – han var på väg till Sverige och ville komma och hälsa på. Vi förberedde mottagandet och bjöd in honom att bo hos oss och ställde till fest med några av de sångare han mött under turnén. Det var mycket lyckat. Vi hade långa samtal om kulturskillnader och annat. I den lilla dokumentportfölj han medfört från Stockholm rymdes förutom tandborste och rakgrejer både bönematta och en fantastisk traditionell fotsid nomadklädnad med guldbrokad att bära vid middagen. I övrigt var han klädd i skinnjacka och jeans. När han skulle gå och lägga sig fick vi ta fram karta och kompass för att kunna peka ut vilken skorsten på grannhuset som siktade på Mekka så att kvällsbönen riktades åt rätt håll.

Dagen efter ville han shoppa. Han skulle handla underkläder åt sin fru. Körens dåvarande ordförande och jag bestämde att Twilfit vid Trädgårdstorget var rätt ställe så vi styrde stegen dit. Han hejdade sig omedelbart i entrén.
– Jag ser bara kvinnliga expediter, sa han.
– Här finns naturligtvis bara kvinnliga expediter svarade vi. Det här är en affär för damunderkläder.
– Jag måste handla av en man, svarade han.
– Om du ska handla av en man får du köpa herrkalsonger åt henne, sa vi. Det får bli på Norén & Englund.

Nu var kulturkrocken total. Han kunde absolut inte handla av en kvinnlig expedit och vi uppfattade det mest som att det handlade om att han tyckte det var genant. Inte nog med att han var i ett land där alla kvinnor visade mer av sina kroppar än han var van vid. Han skulle också behöva tala med dem om kvinnliga underkläder. Möta deras blickar. Han insåg dock att han här hade sin enda chans att lösa presentfrågan till hustrun och vi lyckades enas om en lösning.
– Talar de engelska, sa han.
– Nja, kanske inte så bra, ljög vi. Vi går med dig och du väljer ut vad du vill ha och ställer alla frågor till oss, så talar vi med expediten.

Vi gick in. Den kvinnliga expediten förstod omedelbart vem som var kund, men vi lyckades hejda henne från att börja tala med Hussein och förklarade situationen för henne och bad henne hålla sig på avstånd. Hon fattade snabbt och försvann bakom disken för att pyssla med annat och vi kunde ostört röra oss bland damunderkläderna. Som tur var var vi de enda kunderna i butiken.

Det visade sig att Hussein var en kännare. Det var de minimalaste trekanterna han var ute efter och det som jag med min begrändade erfarenhet av branschen skulle beteckna som ”raffset”. Några frågor om tvättråd, storlekar och annat behövde aldrig ställas. Vi överlämnade det han valt ut tillsammans med hans American Express-kort och köpet kunde avslutas utan att han behövt möta den svenska kvinnans blick eller tala till henne.

Vad hans hustru tyckte om gåvan från Sverige fick vi förstås aldrig veta.

Rikskonserter blir Riskkonserter!

Kulturutredningen föreslår att radikalt skrota Rikskonserter. Därmed berövas både det professionella musiklivet och amatörmusiklivet - inte minst körlivet - en fast punkt i tillvaron. Den erfarenhet som finns i huset på Nybrokajen 11 är ovärderlig för svenskt musikliv.

Visa ditt stöd för Rikskonserter genom att skriva på uppropet på http://www.rikskonserter.se/!

Fredagen den trettonde – kulturskymning eller gryning?

Visste ni att det finns en term, triskaidekafobi, som innebär att man lider av en fobi för talet tretton? Tonsättaren Arnold Schönberg var sådan. Det finns även en term för rädsla för fredagen den trettonde: paraskevidekatriafobi. När man lärt sig att säga det utan att staka sig är man troligen också kurerad. Om man nu någonsin lidit av det. Själv njuter jag av fredagar, oavsett datum.

Denna otursdag kan vi läsa alla klokkommentarer om kulturutredningen. Till att börja med måste jag säga att det på många sätt är en stor händelse. I 35 år har vi dragits med en kulturpolitik som haft sina rötter och ideal i ett samhälle som i det mesta är ett helt annat samhälle än dagens. Ser man på kulturdistribution och kulturvanor så inser man snabbt att det finns få likheter mellan dagens samhälle och det 1974. Med kulturutredningen har också kommit skuggutredningen och den viktiga rapporten KulturSverige 2009 från Swecult om tillståndet i kultursverige.

Nu inställer sig några frågor. Kan tusentals sidor skriven text förändra villkoren för kulturen på ett avgörande sätt? Finns det kompetens hos regionala och lokala politiker att ta till sig materialet? Finns det kompetens hos de regionala medierna att göra detta?

Vi ska förstås inte gå händelserna i förväg. Kulturutredningen är ett betänkande. Nu ska det remissas. Sen ska det till hösten bli en proposition. Men remissandet är viktigt. Vi som är kulturarbetare vet att det måste till stora förändringar. Tyvärr är vi dock politiskt svaga och långtifrån eniga. Här kan man snacka om särintressen! Från fattiga konsthantverkare till storstadsinstitutioner som museer och teatrar. Från garageband till symfoniorkestrar. Behoven är väsensskilda. Och lojaliteten obefintlig. Inte ens folkrörelserna är enade så folkliga de är. Inom konstmusiken tittar man snett på varandra mellan instrumentalmusik och vokalmusik (orkestrar vs. körer) och mellan genrer. Mellan institutioner och föreningar.

Jag välkomnar verkligen kulturutredningen, men jag misströstar då det gäller politikernas förmåga att realisera dess tankar. Jag har mött tre kulturministrar och deltagit i debatter om mitt särintresse – körlivet. Och ingenting har hänt. Jo, ska jag vara ärlig har det faktiskt hänt lite. En dörr har öppnats till Kulturrådet. Vi har fått tillträde. Nu försvinner sannolikt Kulturrådet. Återstår att se om det finns en dörr till den nya myndigheten.

Kulturmorgon

Corren byter kulturchef
Helena Lundberg går och Åsa Christoffersson kommer.
(Om du inte vet hur de ser ut så syns de här ovanför. Åsa längst till vänster, Helena tvåa från höger. Bild: Mikael Svensson.)

För oss kulturarbetare är det förstås viktigt vem som ansvarar för kulturen på den lokala tidningen. En god, allsidig och insiktsfull kulturbevakning främjar kulturlivet. Men journalistik är mer än bevakning. Journalistik är också analys. När det gäller kulturjournalistik handlar det om analys av kulturens egna förutsättningar och analys av kulturens villkor – i det här fallet framför allt i lokalsamhället, i regionen.

Kulturbevakningen är i hög grad beroende av journalisternas egen kompetens, men framför allt av tillgången på kompetenta frilansare och har därför alltid känts lite slumpmässig. Litteraturen är av tradition välbevakad av kunniga och stilistiskt intressanta skribenter. Film och teater är ett förhållandevis välbevakat område och länsteaterns ekonomiska bekymmer har redovisats både på kultur- och nyhetsplats, om än alldeles för sent. Konst och arkitektur syns – och väcker stundom till och med debatt. När det gäller den seriösa konstmusiken skulle jag önska lite mer jävlaranamma. Dels då det gäller innehållet i förhandsartiklar och recensioner. Som det nu är stryks allting medhårs och ingen vågar eller kan analysera – eller säga ifrån om något är dåligt eller kunde göras bättre eller annorlunda. Dels verkar det inte finnas någon annan policy för bevakningen än frågan om det finns någon frilansare ledig som kan och vill skriva. Musikens villkor är ju att en konsert oftast ges bara en eller möjligen två gånger. Konstutställningar varar lång tid, en bok kan läsas när och var som helst, teaterföreställningar ges i flera månader. Men musiken klingar här och nu. Och då måste tidningen vara på plats.

Dessutom skulle jag önska att tidningen kunde sätta ett förstoringsglas på politiker och tjänstemän i kommunen och regionförbundet Östsam och tydligt redovisa visioner och planer, politiska skllnader och ekonomiska förutsättningar för olika institutioner. En klädsam spegling av Correns egen kultursyn skulle heller inte skada. Kanske presenterar till och med kulturredaktören tidningens nya kulturpolitiska program? Det vore grejer det – av aldrig tidigare skådat slag!

Ofta får jag intrycket av, i Corren, att journalistiken handlar om att inte tappa läsare. Inom kulturområdet innebär det bland annat att man följer mainstreamkulturen – med kraftig bevakning av det jag skulle vilja kalla pseudohändelser. Kanske borde man oftare se utanför tv-rutan vad som händer och överlåta åt kvällspressen att gräva ner sig i Idol, Körslag, schlagerfestivaler, Let’s dance och dokusåpor.

Till sist – som vanligt: Jag anser inte att Karthago bör förstöras, men däremot att sporten kan släppa ifrån sig ett par (3-4…) sidor, inklusive personella resurser och att vi får en rejäl kulturbilaga åtminstone en gång i veckan.

Tisdag är ledig.

(Tack Helena för välskrivna texter och intressanta samtal! Lycka till Åsa!)

Kulturrevolution

Igår visade SVT dokumentären om Estlands oblodiga revolution ”Den sjungande revolutionen”. Starkare än så kan det inte bli.

Jag var i Åbo 1990 och upplevde vid ett nordiskt studentsångarmöte den gryende friheten. De estniska körerna medförde både den estniska och den sovjetiska flaggan och då de avslutade sitt program med den estniska nationalsången stod alla upp i vördnad för denna lilla modiga nation – och vi grät.

Året därpå var jag i Tallinn och föreläste och satt jury i en körtävling. När jag skulle resa hem skulle Priit, en av mina värdar, skriva upp sin adress för att ge mig. Han tog då fram en rubelsedel och skrev på den. Mina protester avfärdade han med orden:
– Monopoly money!

Några månader senare var friheten ett faktum.