Du gamla, du fria 2

Texten är från Svensk söndagsskolsångbok för hem, skolor och barngudstjänster, 1929.

Vi närmar oss den 6 juni då tiotusentals (hundratusentals?) röster ska klämma i med ”Du gamla, du fria”. Den som mina mellanstadieelever, under min korta karriär som musiklärare på 70-talet, kallade för ”landskampslåten”. På senare tid har en del av texten börjat förvanskas och det gör kanske inte så mycket – den blir varken bättre eller sämre av det. I andra strofens tredje versrad står det ”Jag vet, att du är och du blir vad du var” som nu ofta sjungs ”Jag vet, att du är och förblir vad du var”.

Det kan ju tyckas vara en bagatell, men om man försöker analysera vad texten egentligen säger oss kan det bli intressant. Till att börja med måste jag tillstå att den gode Dybeck lyckats ganska väl med rytm och ordval. Det är lätt, käckt och klämmigt att sjunga ”Jag vet, att du är och du blir vad du var”. Det studsar fint i upprepningarna ”du är”, ”du blir” och ”du var”, och rent poesitekniskt är det allitteration och inrim som heter duga. Men vad betyder det?

Det talas i texten om Nordens (Nordens – inte Sveriges!) företräden och storhet i "fornstora dar" och sen meddelas det att sångens ”jag” vet att Norden är vad det en gång varit och kommer också att bli vad det en gång varit. Det här är besynnerligt. Om det redan är, kan det väl inte också bli – liksom samma sak?

I vår moderna världsbild är kanske detta synsätt inte heller särskilt sympatiskt. Jag är förstås osäker på vilken storhet det är Dybeck syftar på, men med utgångspunkt från att texten skrev 1844 så får man gissa. Oavsett om vi gissar på den gustavianska epoken, stormaktstiden eller vikingatiden så kan vi väl konstatera att det inte är samhällen som vi vill återupprätta eller återskapa. Däremot kan ju Dybeck kanske syfta på ett slags inre storhet – Norden som föregångsland när det gäller att ta hand om sin befolkning, sina naturtillgångar och att vara generöst mot främlingar och oliktänkande. Då börjar det likna något, men vi vet fortfarande inte hur författaren tänkte.

Om vi alltså accepterar att vi inte känner ordens verkliga innebörd och att satsen också egentligen är helt obegriplig, hur ställer vi oss då till nytolkningen: ”Jag vet, att du är och förblir vad du var”? Jag måste säga att den blir begripligare, rent semantiskt. Nu står det rent ut att jag vet att det kommer att förbli som det en gång var! Men då har man tappat den studsande poetiska finessen i rytmen och det är synd tycker jag. Dessutom kvarstår dilemmat: Vill jag verkligen att det ska förbli som det en gång var? Ja, det beror då på vad man läser in i Dybecks bild av Nordens storhet.

Vi vet att ”Du gamla du friska”, som den först hette, sjöngs första gången den 18 november 1844 vid en ”Aftonunderhållning med nordisk folkmusik” i Kirsteinska huset i Stockholm. Dybeck hade skrivit texten till en balladmelodi upptecknad i Västmanland. Vad man däremot glömt bort är att Dybeck faktiskt framhöll att ”de högst medelmåttiga orden” var skrivna just för detta sammanhang och inte avsedda att spridas eller ges ut i tryck. (Anna Ivarsdotter: Musiken i Sverige, bd III, 1992, sid 68.) Mot denna bakgrund kan man ursäkta Dybeck. Det var som att skriva en spexkuplett eller en schlager; orden och rytmen var viktigare än innehållet.

Det är alltså inte rättvist att klanka på Dybecks text. Det är inte hans fel att hans text blivit Sveriges nationalsång och det var aldrig hans avsikt att skriva någon sådan.

Mot denna bakgrund kan man därför sjunga, tycker jag, lite som man vill. En gissning, baserad på Google-träffar, är att en tiondel av er kommer att sjunga den nya versionen och resten som Dybeck skrev.

En sak är dock säker – majoriteten av svenskarna kommer inte att sjunga alls, men det är en annan historia.