Konstnären som terapeut

Riksdagsledamoten Yvonne Andersson har upptäckt att kultur är bra för människan. (Corren idag). Det är bra. Jag önskar att alla politiker gjorde det. Hennes artikel betonar de medicinska fördelarna och kulturens användbarhet i terapeutisk verksamhet. Det är också bra.

Det finns dock en påtaglig risk med detta.

Risken är att politikerna blir så förtjusta i tanken på kulturens helande förmåga att konsten reduceras just till ett medel för att få människor att må bra.

Konstens uppgift är nämligen något helt annat.

Skandalerna i våras kring NUG och Anna Odell fick de mest absurda konsekvenser. Till ytterligheterna hör Mats Degerlinds utbrott på Newsmill: ”Att konstens uppgift är att provocera är den obegåvade konstnärens dåliga alibi” var rubriken. Det må vara sant, men det kräver också av betraktaren att kunna bedöma vem som är begåvad och vem som är obegåvad. Ty det är också den begåvade konstnärens uppgift att provocera.

Alla de stora tonsättarna har provocerat. Från Gesualdo, Monteverdi, Bach, Mozart, Beethoven, Wagner, Schönberg, Stravinskij, Penderecki…

Michael Wiehe skrev för över 30 år sedan: ”En konstnär är en person som ägnar sig åt att analysera verkligheten och som i sina produkter visar upp resultaten av denna, ständigt pågående analys.” Det kan vara smärtsamt – inte minst för makthavarna.

Konstdebatten i våras är anmärkningsvärd. Konsten har en förmåga att röra upp känslor på ett sätt som saknar motstycke. Av all samhällsfinansierad verksamhet är det ingen annan som är så ifrågasatt. Den usla skolpolitiken, den beklämmande åldringsvården och den gravt misslyckade asyl- och invandringspolitiken är områden som får fortsätta att misslyckas år efter år utan nämnvärd upprördhet.

För att slippa provokationer kan man försöka reducera kulturen till ett terapeutiskt verktyg.

Så länge det finns konstnärer kommer det inte att lyckas.